Karin Englund

Som ung judinna arresterades Hannah Arendt i Tyskland 1933 när hon engagerade sig mot judeförföljelserna. Hon flydde undan nazismen via Prag, Genève och Paris; hon hamnade i interneringsläger i södra Frankrike, flydde via Spanien och Portugal till USA.

Hon hade läst filosofi i Tyskland och etablerade sig i sitt nya hemland som en framstående tänkare och författare, med böckerna om totalitarismens uppkomst, The Origins of Totalitarianism, som kom ut 1951. Hon hade tänkt sig en annan titel, eftersom hon värjde sig mot tanken att det finns en ödesbundenhet eller ett orsakssamband som kan leda till totalitarism. Det vore bättre i så fall med totalitarismens beståndsdelar eller element, menade Arendt. Men det blev The origins… eftersom alternativen var för krångliga i en boktitel.

Inför rättegången mot Adolf Eichmann i Jerusalem 1961 frågade hon tidskriften The New Yorker om de ville att hon skulle rapportera från rättegången. Chefredaktören William Shawn var entusiastisk, redaktionssekreteraren var mindre förtjust, i alla fall om man får tro den filmatiserade versionen av händelsen: ”Filosofer håller aldrig en deadline.”

Filmen Hannah Arendt handlar om hennes resa till Jerusalem, om rättegången och om den delvis hätska debatt som följde på de fem artiklar som trycktes i The New Yorker under 1963.

Ja, hon tog tid på sig att bli klar, så lång tid att redaktionssekreteraren klagar för Shawn i filmen: ”Det gick fortare för Tolstoy att skriva Anna Karenina!” Men Arendt låter sig inte stressas. När Shawn ringer upp henne för att ”höra hur det går” kontrar hon bara med ett förvånat: ”Du försöker väl inte tvinga på mig en deadline?” Han retirerar omedelbart. ”Naturligtvis inte.” Och redaktionssekreteraren suckar.

Filmen bjuder på fina tidstypiska miljöer, några tillbakablickar och dokumentärt material från rättegången. Eichmann spelar sig själv och det fungerar väldigt bra. Man skulle gärna ha velat höra och se mer av hans krångliga och petnoga beskrivningar om hur exakt logistiken gick till, vad just han ansvarade för, precis vad som måste göras i olika skeden. Inte en antydan till insikt om vad han medverkat till. Just de scenerna ger en övertygande bakgrund till det som Arendt sedan skrev i artiklarna med det samlande namnet Eichmann in Jerusalem; A Report on the Banality of Evil.

Hon var chockad av hur obetydlig och byråkratisk Eichmann var. Hur han verkade normalisera det otänkbara och sina obeskrivligt grymma handlingar genom att sköta dem på ett systematiskt och välorganiserat sätt. Artiklarna kom också som bok. På svenska heter den Den banala ondskan, vilket inte är någon bra översättning, det borde vara Ondskans banalitetet. Hon tvingades tillbringa mycket av tiden efter artiklarna och boken med att förklara vad hon menade. NEJ, det var inte banalt det som hände under Förintelsen, NEJ, ondskan är inte banal, utan vad hon försökte fånga var de mekanismer som gjorde det möjligt att uppfatta den som ”normal”, eller ”banal”.

Det är inte lätt att göra en film om tankar och filosofiska debatter. Men det går och Margarethe von Trotta har lyckats bra med sin version, tycker jag. Jag skulle till och med kunna tänka mig mer av de där diskussionerna och mindre av de rätt överflödiga tillbakablickarna om ungdomsförälskelsen (hur spektakulärt det än är att hon och hennes filosofilärare – och senare nazist – Heidegger hade en kärleksaffär). Slutscenen där hon håller ett långt anförande för sina studenter om hur hon tänker är lysande och det kunde gärna få vara ännu mera sånt. Men ändå, den är ju bra som den är. Se den. Och om det sedan lockar till läsning av hennes böcker är det ju lysande! Om Hannah Arendt har jag också skrivit här och här.