En tidig Nora, Betty Hennings, på Det Konglige i Köpenhamn, 1879
När Nora smällde igen dörren till dockhemmet 1879 hördes det i hela den västerländska litteraturen, brukar man säga.
Ett dockhem är en av de mest spelade pjäserna någonsin och mycket sensationell på sin tid. Strindberg blev fruktansvärt provocerad av Ibsens tilltag att låta en kvinna och mor bete sig på det sättet. Kanske hade hans olika fruar haft det lite lättare om inte Nora funnits. Till skillnad från Ibsen menade Strindberg att äktenskapet är en uppfostringsanstalt, även för kvinnan, och han skrev till Georg Brandes 1888: ”Nu har jag piskat henne så att hon blivit en samvetsgrann mor, och nu vågar jag lemna barnen åt henne, sedan jag afskedat pigan, med hvilken hon supit och horat”
Ett dockhem går nu på stadsteatern i Stockholm i en uppsättning där man inte tar ställning i den ständiga frågan om den ska sättas upp som 1800-tal eller i nutid. Man har valt både-och. Med lite femtiotal i mitten. Scenografiskt gillar jag femtiotalet bäst, med sin kluvenhet mellan modernt och gammaldags, sin gulgröna ångestfärg och en tjuvrökande Nora, som börjar frukta att hennes man aldrig kommer att se henne som medmänniska utan för alltid som en söt och lydig docka.
Det fungerar bra, uppsättningen är snyggt gjord och Annika Hallin blir allt mindre docksöt, allt tydligare och mer beslutsam.
Men. Det är svårt att föra den här handlingen fram till vår tid.
Det är svårsmält det där med att bara lämna barnen och slå igen dörren. Det var svårsmält på 1800-talet också, men av andra skäl.
Nu ser lagstiftningen annorlunda ut. Valet är inte lika ödesdigert och definitivt. Då, när pjäsen skrevs, förlorade kvinnan rätten till barnen om hon lämnade sin man. Därför tror jag att det fungerar bäst att låta den äldre tidens regler och juridik bidra med de spelregler som gör Noras val så svårt.
I den här uppsättningen får barnen mer utrymme än vanligt, som för att understryka det hjärtslitande i hennes val. Det gör det egentligen ännu rimligare att förlägga handlingen till förra seklet.
Och javisstja. Idag är det Ibsens födelsedag. Grattis till honom och till oss som fått så många intressanta idédramer att fundera kring.
Här ser vi honom på ett frimärke som gavs ut i Norge till hans 100-årsdag 1928. Han fick ett när han fyllde 150 också.
Men Strindberg, stackarn, han fick inget frimärke, såvitt jag kan se, när han fyllde hundra förra året. Det kunde han väl ändå ha fått!
PS. Det är vårdagjämning också idag och jag har fått en försynt förfrågan om hur jag förhåller mig till det. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, men i Kanada gör man i alla fall något åt saken (tack till Katarina för bilden).
Verkligheten ur en annan och oväntad synvinkel kan man hitta lite var stans. Den svenske konstnären Oscar Reutersvärd är känd för sina kluriga figurer och för att ha konstruerat den första omöjliga triangeln.
Och just den här effekten, att något ser större ut om det jämförs med något som inte är så värst mycket större, kan man ta hjälp av om man ska gå ner i vikt.
Usch, det blev ju bara värre! Måste byta igen.
