Karin Englund

Jordens salt

Postat den 3 februari, 2013 av Karin

Konstigt det där med salt. Om det är något som det finns obegränsade mängder av i denna värld så är det väl salt. Världshaven fulla! Och ändå har det varit en så konfliktfylld och laddad vara. Om någon äter salt i ditt hus kan han inte vara din fiende. Salt och bröd är på många håll i världen en symbolladdad gåva. Salt ingår i skapelseberättelser, som vår egen, nåt med kon Ödhumbla och gudarna… Nä, det där kan jag nog inte.

Historien är full av saltkrig. Det är väl den moderna saltframställningen, förmodar jag, som gjort det till en billig och lättillgänglig vara som ingen startar krig för idag.

På saltmuseet i Rosario på Fuerteventura får man lära sig om olika saltsorter och där framställs också havssalt. Fiskskelettet på bilden fick jag ingen riktig rätsida på. Varken vad det ska vara för fisk eller om det är äkta eller konstgjort. Men fint i alla fall.

Saltklippor i Chile

Det är tydligen så att det salt vi kallar koksalt kommer från salthaltiga jordarter. Numera pumpar man bara ner vatten som löser upp saltet och så tar man upp saltvattnet, kokar man bort vattnet, renar saltet och voilà, saltet är klart.

Bergsalt är en besvärligare historia och det använder vi mest som vägsalt i dag.

Och så har vi havssaltet, som i Rosario. I stora tråg, salinas, får det salta havsvattnet dunsta och så samlar man ihop saltet i små toppiga högar, som ”skördas” när de är klara.

Men hur är det med arbete i saltgruvorna då, detta som man alltid refererar till som det värsta jobb man kan ha? Jag kollar den mest kända av saltgruvor, Wieliczka i Polen och har man sett. Den är numera på världsarvslistan. Hmmm… saltturism kanske kan va nåt?

Och tänk vilken demokratisering det innebär med små saltkar här och där på borden. En gång i tiden var det en viktig social markering hur man placerades i förhållande till saltet. Om man hamnade mellan värden och saltet vid middagsbordet var det bra. Men placerades man ”nedanför saltet” låg man inget vidare till på den sociala skalan. I alla fall i England. I alla fall förr i tiden.

Publicerat i Att resa, historia | Etiketter Rosario, salinas, Salt, saltgruva | 8 kommentarer

Lördagstema: När jag går i ide. Alternativt: Fågel eller fisk

Postat den 2 februari, 2013 av Karin

Min gissning är att HeLena inte är så förtjust i vintern, eftersom hon valt temat När jag går i ide, denna lördag. I know the feeling. Den där dystra perioden som sträcker sig från november till slutet av februari kunde man ju lika gärna tillbringa i ide. Det är en välsignelse om man kan få några dagars ljus och värme mitt i den där mörka tunneln. Om så bara en vecka.

Jag känner mig lite besläktad med vattenlevande varelser och som jag skrev i går undrar jag om man inte har kvar lite vattenminnen från tidernas gryning.

Men vi lär ju också ha haft en utvecklingsfas som fåglar. Är det därför många nordbor drar söderut på vintern? Som flyttfåglarna, de verkliga våga-vägra-vintern-veteranerna.

Det var ett tag sedan jag kollade kartan över fiskgjusarna och de andra fåglarna som utrustats med radiosändare, så att man kan följa deras färd till Afrika. Mamma Piret ligger fortfarande oroväckande still i Södra Sudan; fiskgjusen Eriks har valt västra Afrika och Gabon. Den mindre skrikörnen Karin tuffar vidare och nu har hon banne mig kommit ända till Sydafrika. Och snart är dags för fåglarna att vända norrut igen. Om de ska hinna hit i tid för att häcka måste de starta i slutet av februari, eller senast i mars. Våren är faktiskt på väg!

Några bilder på fåglarna går inte att få (bara kartan). De har alla valt trevliga områden, oftast naturreservat och nationalparker. Och eftersom den där mindre skrikörnen Karin följer mina fotspår får det väl bli en bild från Sydafrika. Här är min kompis Ginny (i rött), restaurangpersonalen och jag (i svart) utanför en trevlig restaurang vid marknaden i Johannesburg. Nej, jag hade dumt nog ingen kamera med mig i Sydafrika, så detta är en av de få bilder jag har, tagen med mobiltelefon av en hjälpsam marknadsbesökare, som sedan skickade den till mig. Mazondi heter restaurangen.

Och nu återstår att se om de övriga lördagsbloggarna gått i ide eller ej. Här finns de: Byfånen Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt

Publicerat i Att resa, fiskgjusarna, Lördagstema | Etiketter Fiskgjusar, Sydafrika | 12 kommentarer

Galleri Fredag: Beroende

Postat den 1 februari, 2013 av Karin

Annika serverar februariteman för Galleri Fredag och börjar med Beroende. Tål att tänka på. Jag dricker kaffe i femtiden varje morgon, annars får jag garanterat huvudvärk. Beroende? Ja, det måste man nog säga.

hav

Och om jag blir så simsugen på vintern att jag ger mig iväg till ett simvänligare klimat om det bara finns någon möjlighet, är det ett beroende eller bara njutningslystnad? Ja, inte vet jag, men det där turkosfärgade havet… Visst får man lust att kasta sig i. Bli kvar. Känns som minnen från en avlägsen epok då vi levde i vatten. Eller kanske i strandkanten, med havet som den trygga hemmiljön.

De andra fredagsgalleristerna finns listade i ”huvudet”.

Publicerat i fredagstema | 24 kommentarer

Snälla, ställ undan pottan!

Postat den 31 januari, 2013 av Karin

Den där Unamuno har jag försökt få lite grepp om. Hans hustru också. Här finns en sammanfattning av hans liv och tankar.

Mest berömd är nog Miguel de Unamuno för det tal han höll vid Salamanca-universitetet under Francotiden. Franco ogillade hans ständiga uppmaningar till studenter och medmänniskor att tänka själva. Därför skickades Francogeneralen Millan Astray till universitetet för att läxa upp Unamuno och varna studenter och lärare för att vara kritiska. Exalterad ropade han: “Muera la Inteligencia!” (Död åt intelligensian!)”

Kanske inte så välvalt som budskap på ett universitet. Unamuno svarade med att ”Ni kommer att vinna, men ni kommer inte att övertyga. Ni kommer att vinna eftersom ni förfogar över mer än tillräckligt av brutala maktmedel, men ni kommer inte att övertyga eftersom att övertyga innebär att övertala och för det krävs vad ni saknar: förnuft och rättskänsla i kampen (razón y derecho en la lucha.)” Alla höll andan. Överallt i salen stod skjutklara Franco-soldater. Unamuno räknade sannolikt med att bli skjuten där och då, men i stället leddes han iväg och sattes i husarrest. Några dagar senare dog han i en hjärtattack.

Som student vid universitetet i Madrid samlade han andra nyfikna och nytänkande. Hans lärare talade om honom som ”föreståndaren för en blasfemibutik”. Han gillade paradoxer och påståenden som vände på det vedertagna:

”Livet är tvivel och tro utan tvivel är död.”

”Om en person aldrig motsäger sig själv måste det bero på att han aldrig uttrycker något alls.”

”Att skaffa sig vanor är att upphöra att leva.” ”

Vi borde försöka vara föräldrar till framtiden i stället för barn till det förflutna.”

”Mitt mål är att oroa och störa människor. Jag säljer inte bröd; jag säljer jäst.”

Han blev professor vid Salamancauniversitetet, formellt utsedd av kungen, vilket inte hindrade honom från att kritisera kungamakten. Kungen svarade med att censurera det han skrev, vilket naturligtvis gav Unamunos ord extra tyngd. När Primo de Rivera tog makten genom en kupp 1923 var han kritisk mot dennes diktatoriska och nyckfulla maktutövningen och han förvisades till Fuerteventura.

Och eftersom jag råkar befinna mig på samma ö, tänkte jag det var en bra idé att hälsa på honom i Casa de Unamuno, i hamnstaden Rosario. Lättare sagt än gjort, visade det sig.

Hans gata är avstängd och grävskoporna har tagit över. Men genom att gå runt kvarteret och in genom en stor administrativ byggnad kunde vi till sist hitta Casa Unamuno. Här står han utanför sitt hus och begrundar den nya tidens framfart.

Själva huset är ganska litet och rummen förvånansvärt små. Som om allt är förminskat till ungefär 75%. Den som söker kunskap om Unamuno ska nog leta någon annanstans, till exempel på Casa Museo de Unamuno i Salamanca.Här får vi mer en illustration till hur svårt det är att skapa museer kring kända personer, särskilt som främst ägnat sig åt att tänka och skriva.

”Inte ens en vit liten fågel”, tänkte jag efter genomvandringen. Han gillade att hålla på med origami och det hade man väl kunnat illustrera i alla fall.

Och jag tycker inte att det är någon bra idé att ställa fram hans potta på golvet i sovrummet. Där tror jag inte att den förvarades under hans livstid, om den ens användes, när badrummet intill såg ut såhär.

Men så var det det här med hustrun, Concepción. Hon verkar inte ha varit med under deportationen till Fuerteventura, för här finns inget spår efter henne. Inte ens i köket.

Återigen får man söka sig till Salamanca, där det i alla fall finns foton.

Där är hon, Unamunos barndomsförälskelse och senare fru och några av deras många barn. Concepción Lizárraga hette hon som ogift, enligt alla källor utom Casa de Unamuno i Rosario, där man menar att hon heter Salome. Kvinnan i receptionen letar fram ett skrynkligt papper ur en låda: en bild av en dödsannons? Eller någon form av gravinskription? Och varför har Salome/Concepción inget födelsedatum? Hans mamma hette ju Salome. Har man blandat ihop dem? Frågorna hopar sig.

Publicerat i Att resa | Etiketter Concepción Lizárraga, Rosario, Unamuno | 12 kommentarer

Det är något bortom bergen…

Postat den 30 januari, 2013 av Karin

Det är bergigt här. Och överallt går stigar över till nästa by eller stad. Man blir ju nyfiken. På andra sidan de här bergen ligger Gran Tarajal, som är en av de största städerna på ön. Den växte sig stor när tomatexporten för hela ön gick via hamnen i Gran Tarajal. I dag skeppas de fina kanariska tomaterna från Puerto del Rosario.

För att komma till Gran Tarajal kan man ta en stärkande promenad över bergen.

Den närmaste vägen till Gran Tarajal är dock runt udden, men då måste man simma eller hyra en kanot. Sedd på lite håll ser den här bergsryggen ut som en urtidsödla som lagt sig ner, med sitt trötta huvud på stranden.

Jag tog mig till Gran Tarajal på cykel. Det röda är cylekbanorna och det grå är bilvägen.

Hamnen är en rätt idyllisk plats och längs strandpromenaden finns många restauranger, men inga hotell. Stranden är vid och sanden len. Gatorna slingrar sig nedför sluttningen ner mot havet. Det verkar vara en stad som inte vänder sig till turister. En vardagsstad med skolor, kommunalhus, postkontor, sjukhus, polisstation, men också en viktig stad för för fuertoventurianerna med konserter, festivaler och marknader.

Det finns gott om skulpturer här och där. Alla verkar vara kvinnor. I alla fall alla som jag såg. En glad kvinna i parken håller upp en trasslig sol, en kvinna vid stranden vänder ryggen mot havet och tar hand om sitt barn och en spänstig kvinna är på väg till marknaden med en korg med tomater på huvudet.

Och på bästa plats längs strandpromenaden ligger Casa de Mujeres, Kvinnornas hus. Väldigt stängt, dessvärre, så jag kunde inte undersöka deras verksamhet närmre.

Publicerat i Att resa | 20 kommentarer

Barking up the wrong tree

Postat den 29 januari, 2013 av Karin

”Barking up the wrong tree” är ett bra engelskt uttryck som betyder att hunden står där med framtassarna en bit upp på trädstammen och skäller, medan katten som han jagade sitter i ett helt annat träd. Alltså att man har fel, att man skäller på fel person, angriper ett annat problem än det det handlade om. Att man är ute och cyklar helt enkelt. Undrar om man kan använda det när man är ute och cyklar och råkar cykla upp på fel berg?

fyren

Så här var det: Jag fick tag i en ovanligt trevlig cykel med finesser som gör att man kan cykla så gott som lodrätt uppför en bergsvägg. Eftersom jag befinner mig i bergiga trakter, på Fuerteventura, passar det ju bra. Den där kullen på bilden med en rund byggnad överst anses vara en utmaning. DET är väl ingen utmaning med en sån här cykel tänkte jag och begav mig upp på toppen av ett annat närbeläget berg

Det såg mycket intressantare ut, med alla sina fina små hus. Och dessutom skulle jag, när jag väl tagit mig upp på bergets baksida, kunna cykla nerför framsidan tillbaka till hotellet. Trodde jag. Men där var det en otrevlig stenig brant som inte ens mirakelcykeln hade någon lust att tackla, samt till yttermera visso ett kraftigt staket. Bäst att cykla ner längs de smala gränderna i ungefär rätt riktning i stället. Även om jag har uselt lokalsinne borde det vara lätt att orientera sig när havet ligger där det ligger. Så jag började nerfärden. Troligen åt rätt håll, men på fel gator, för plötsligt blev gatan en trapp. Kanske dyker upp någon tvärsgående gränd en bit ner? Jag jag började leda cykeln utför trappan och ungefär halvvägs mötte jag en engelsk familj.

Precis här. Vänstra bilden visar trappan upp, högra trappan ner. ”Oh dear, that looks cumbersome. Are you lost?” frågade den vänliga damen. ”Närå”, svarade jag, ”det här är en ny sorts extremsport.” Föräldrarna skrattade gott och önskade mig lycka till, men deras ohängda son, som såg ut att vara i elvaårsåldern, sade ”You ARE lost, aren’t you.”

I min ålder räcker man inte ut tungan åt elvaåringar så jag lät bli.

Hemma

Publicerat i Att resa | 20 kommentarer

Trögfattad

Postat den 28 januari, 2013 av Karin

Är det bara jag som är trögfattad när det gäller vädret? Jag läser i förväg om resmålets 20-24 plusgrader, men tycker ändå att det är lika bra att behålla tröjan på när jag kliver av planet, den är ju av tunnaste ylle. Den åkte av rätt snart, kan jag berätta. Men så där har jag gjort ofta. Till och med när jag reser till ställen som jag känner till och där jag VET hur varmt det är. Klär mig olämpligt varmt på resan och tänker att det blir nog bra, det kanske är lite blåsigt. Som om jag inte riktigt kan föreställa mig temperaturskillnaden.

Och apropå trögfattad hann jag tänka lite fel, när en kvinnlig röst välkomnade oss ombord på planet i går, med orden: ”This is you captain.” He, tänkte jag, flygvärdinnan behagar skämta? Men så insåg jag att det var en kvinnlig pilot. Jag har flugit rätt mycket men det här var faktiskt första gången jag stötte på en kvinnlig kapten för besättningen. Undrar hur många det finns. Bild fick jag gärna ta. Men jag glömde förstås fråga vad hon heter.

Nu är jag alltså på den ö som Unamuno förpassades till från jobbet som rektor vid universitet i Salamanca 1924 eftersom diktatorn Miguel Primo de Riveras inte gillade honom. Jag kan inte mycket om Unamuno, men blev lite nyfiken på honom och hans fru, Concepcion. Och när det nu finns ett Unamuno-museum på ön kan man ju passa på att besöka det. Om inte annat för att jag tycker det är spännande att se hur man löser det där med ett museum om någon som är mest känd för sina idéer. Turligt nog är han också känd för sin origami, så man kanske har en chans att se hans ”kloka fågel”, eller något annat av hans verk.

Publicerat i historia, konst | Etiketter kvinnlig pilot, Unamuno | 24 kommentarer

Dygdens belöning

Postat den 27 januari, 2013 av Karin

Nu är det dags för belöningsresa. Målvikten är uppnådd (Ok det fattas sju hekto, men eftersom jag ”vägdes in” direkt efter en rejäl lunch och inte före den, räknar jag med att det är OK). Så det blir en veckas simma, träna, promenera, kanske cykla och möjligen yoga.

Och så tänker jag försöka ta reda på något om Concepcion Unamuno. Hon var gift med filosofen Unamuno och fick tio barn (jo hon hette Concepcion, vilket betyder befrukting), men det är nästan omöjligt att hitta något om henne. Men på Unamunomuseet kanske det finns något spår. Och därmed har jag givit en ledtråd om målet för resan.

Publicerat i Att tolka | Etiketter belöningsresa, Unamuno | 21 kommentarer

Lördagstema konsumtion. Eller: It’s not the having, it’s the getting…

Postat den 26 januari, 2013 av Karin

Shopoholics – köpgalna personer, blir det väl ungefär på svenska – har anammat ett berömt citat av Elizabeth Taylor som sitt motto: ”It’s not the having, it’s the getting.” Det är själva shoppandet som är grejen. Att köpa, inte att ha. Shop till you drop. (Det finns andra tolkningar också, men inte om du frågar en shopoholic.)

Det anses vara ett typiskt kvinnligt beteende, men det stämmer dåligt med mina erfarenheter. Upphovet till den föreställningen är kanske de studier som gjorts på olika personer i julhandeln. En rejäl felkälla med de metoder man använt. Men har helt enkelt skickat in män och kvinnor på några större varuhus i värsta rusningstid, med en köplista. Efter en timme kollade man stresshormonerna. Hos männen brukar de ligga i nivå med stridsflygare under strid, medan kvinnorna ofta har normala nivåer.

Åh, nej! Det där är ju en sidavbitare. Ändavbitare står de ju på köplistan. ÄNDAVBITATE!

Åh, nej! Det där är en sidavbitare. Ändavbitare står det ju på köplistan. ÄNDAVBITATE!

Vad säger detta test egentligen? Just inget mer än att kvinnor har större vana än män att handla på Åhléns och NK. Men hur hade stressnivåerna blivit om man i stället fått en i uppdrag att gå till Clas Ohlson och köpa lite saker som skruvdragarbits, dykert i lämpligt dimension för nya panelen, ett slangvattenpass och en enklare ändavbitare, Det är inte omöjligt att stressnivåerna hade sett lite annorlunda ut då.

Själv är jag en ganska medioker shoppare. Jag kommer mig sällan för och det händer att det går så långt att redaktörn klagar på att jag aldrig handlar kläder. (Ska han säga!)

Någon enstaka gång kan jag, gärna med hjälp av inspirerande sällskap, tycka att det är riktigt kul att handla kläder. Men för det mesta lämnar jag affärerna ohandlad. Som idag. Massiva reautbud, där det känns och märks att det handlar om kläder med mycket kort livstid gör mig bara nedstämd. Och får mig att fundera på om det inte skulle kunna gå att sy om något av det jag har liggande. Och kanske rentav stoppa strumpor! Och så har vi ju all annan konsumtion av klotets knappa resurser… När ska vi börja spara på allvar, tro?

Tack Karin på Pettas för riktigt inspirerande teman i januari!

Här finns övriga lördagsbloggare: Byfånen Gnuttan HeLena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt. I februari är det HeLena som tar över, tror jag.

Publicerat i Lördagstema | 11 kommentarer

Galleri Fredag: På väggarna

Postat den 25 januari, 2013 av Karin

Penny är temavärd för i Galleri Fredag och den här veckan är det På väggarna. Det borde ju vara lätt, men det svåra är att välja. Eftersom mina föräldrar startade en målarcirkel när jag var barn och eftersom den fortsatte i bortåt tjugo år är jag uppväxt med ett provisoriskt förhållande till vad man har på väggarna. En halvfärdig tavla, för att se hur den egentligen ser ut. En lånad tavla, en målning som man funderar på att ge bort och plötsligt behövs en ram till den och den tar man från någon annan tavla… och så där håller det på. Det vi har på väggarna känns som ett tillfälligt arrangemang. Att det sedan kan bli hängande något årtionde är ju en helt annan sak.

Här är en tavla som hängt med länge, den med hyttan i mitten av bilden, som jag målade när jag var sexton. Till höger en målning av Georg Bohlin, från Falun, som deltog ibland i målarcirkeln. Och till vänster några schackpjäser som barnbarnen använder för att iscensätta fantasifulla historier (och oj vad svajig tavellisten är, ser jag nu!).

Så här ser några av schackpjäserna ut på nära håll. Redaktörn, som tar schack på allvar, tycker inte att de är riktigt seriösa. Figurerna flyttar omkring lite varje gång barnbarnen är på besök och just nu bor de så här (schackpjäserna, alltså).

Den där hyttan kämpade jag med i många år. Det var ett komplext motiv, många byggnader i konstiga vinklar. Jag har ritat den i tusch och blyerts, målat den med kritor, akvarell och olja. Jag blev aldrig riktigt nöjd, men så revs den och jag är glad att jag i alla fall har lite skisser kvar från dess glansdagar.

Varje år, på skyltsöndagen, hade målarcirkeln utställning. Utställningsaffischerna gjordes ofta av Rune Bergström, som växte upp i Horndal och som var en av de första deltagarna i målarcirkeln. Pappa brukade se till att samla in affischerna när utställningen var över. Rune tyckte inte att det var något att spara. Idag är jag förstås glad över allt pappa sparade på, både Runes affisch och skissen som han gjorde först. Den frejdiga konstnären som vet precis vad han vill måla. Och så den modstulna uppsynen när han tvivlar på sin förmåga.

Båda bilderna hänger i arbetsrummet som en påminnelse om – ja, det ena och det andra. Och så kan man titta in hos de andra fredagsgalleristerna och se vad de har på väggarna. De finns listade i sidhuvudet under rubriken Galleri Fredag.

Publicerat i fredagstema, konst | Etiketter Galleri Fredag | 20 kommentarer