När Anthony Burgess arbetade som lärare i Malaysia kollapsade han under en lektion och flögs hem till England. Läkarna konstaterade att han hade en hjärntumör och ett år kvar att leva. Han beslöt att försöka ordna en inkomst åt sin fru och blivande änka och skrev i rasande tempo berättelsen A Clockwork Orange.
Titel är svårbegriplig för alla som inte behärskar både cockney och malajiska. På cockney finns uttrycket ”as queer as a clockwork orange” och på malajiska betyder ”orang” människa.
Den besynnerliga människa som Burgess skildrar i boken är Alex, en fjortonåring som förhärligar det meningslösa våldet. Boken var, när den gavs ut i början av 1960-talet, en framtidsskildring förlagd till ett 1995 präglat av våld och ökad otrygghet. Burgess hade tänkt att boken skulle vara en stark plädering mot våldsanvändning, men det blev väl lite si och så med den saken.
Angelägen som han var att få ut boken gick han med på att stryka bort passager i slutet, där Alex växer upp och inser att det där våldsköret är rätt trist och onödigt. Den amerikanska förläggaren uppfattade de delarna som moraliserande och tråkiga. Sedan gjorde Stanley Kubrick sin film på den amerikanske versionen.
Burgess själv – som levde mer än trettio år till – lär ha sagt att det var lite olyckligt att boken blev råmaterial till en film som kan uppfattas som en glorifiering av sexualiserat våld och att filmen kan få läsarna av boken att missförstå vad den handlar om. Och hade han bara vetat att han faktiskt skulle leva så länge hade han kanske inte släppt iväg sitt manus så lätt.
Idag är det hans födelsedag. Han föddes den 25 februari 1917 och levde till 1993. Han var en flitig författare och skrev också litteraturkritik och essäer. Han gillade att skriva på eftermiddagen.
”Då är det lugnt. Det är en tid då kroppen inte är så pigg, inte så mottaglig – den är lugn och lite sömnig; men hjärnan kan vara skarp. Jag tror också att det omedvetna sinnet brukar ge sig till känna på eftermiddagarna. Morgonen är det medvetnas tid, men på eftermiddagarna borde vi ägna oss mer åt medvetandets hinterland.”
Lite tröst för alla som tycker att dagen är förlorad om de inte kommit igång att skriva på morgonen!



Lätt chockad tumlar jag ut i dagsljuset efter att ha försökt få tillbaka mina läsglasögon, som jag förlagt (kan vi väl kalla det?) på bio.


















