Karin Englund

Nä, hörni om vi skulle ta och…

Postat den 19 oktober, 2013 av Karin

Initiativ är det ursvåra lördagstema som Livsrummet givit oss idag. Initiativ… Det är liksom inte bara nåt man gör, utan man initierar något som sedan lever vidare på något sätt. Skulle kunna skriva något om historiska initiativ denna dag, kanske? Nej, det är lite magert på den fronten. Att ~~trettioåriga~~ trettonåriga kriget avslutades den 19 oktober 1466 var inget initiativ, det var ett avslut.

Men titta här då! Studenter vid olika amerikanska universitet tog den 19 oktober 1873 initiativ (såg ni: initiativ!) till att skapa gemensamma regler för den mix av slagsmål, rugby och ”riktig” fotboll som fanns med olika regler för varje universitet. Man hade för vana att spela efter Princetonregler vid Princeton, Harwardregler vid Harward, Yaleregler vid – ja ni fattar. Resultatet blev alltid att hemmalaget vann och till sist sade någon de förlösande orden:

”This is not cricket!” För så säger man i den engelsktalande världen när man menar att något är osportsligt. Det var därför studenterna från några av dessa universitet tog initiativ till en träff, där man utarbetade gemensamma regler för den amerikanska fotbollen. Be mig inte redogöra för dem, det går inte. Men jag är nästan säker på att en av reglerna är att alla ska ha nummer tio på tröjan, för det brukar de alltid ha på bild.

Lördagstemabloggarna är: Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt, Pysseliten Nästa vecka skriver vi om hinder. Ha! Lätt!

Publicerat i Lördagstema | Etiketter Amerikansk fotboll | 31 kommentarer

Rumpan bar

Postat den 18 oktober, 2013 av Karin

Söker man en knäpp metafor, eller praktfull katakres är det bara att slå upp Johan Esks artiklar i DN och läsa några rader. Som här. Så brukade det i alla fall vara. Men i dag när jag behövde exempel på ett alltför blomsterrikt bildspråk blev jag förvånad. Jag läste igenom en hel artikel av Esk och hittade… ingenting. Har sportjournalisterna tröttnat på att överbjuda varandra med nya halsbrytande språkkonstruktioner och återgått till att skriva vanlig funktionell svenska? Eller är det jag som vant mig?

Metaforerna hittar vi numera inom ekonomijournalistiken och ofta är de – till skillnad från sportjournalistikens ofta plågsamma språkförsök – mycket välfunna.

I dag skriver Patricia Hedelius en intressant kolumn i Svenska Dagbladet om bankernas skuldsättning, bristen på dollar och annat rafflande. Vi brukar få lugnande besked från bankerna om säkerheter och annat. Men, fortsätter hon, vad har man för glädje av både livrem och hängslen om man inte ens har byxorna på?

Det är en kraftfull metafor, som får en att läsa vidare och nästan begripa det komplicerade spelet om pengar, verkliga eller fiktiva.

Den här bilden är välkänd och fotografen heter troligen Rune Johansson. Jag har lånat den från nätet. Granskar man bilden noga ser man att dåvarande finansminister Gunnar Sträng var en försiktig man. Han hade både hängslen och livrem. Dessutom knäppte han ordentligt om plånboken i bakfickan och säkrade den lite extra med en säkerhetsnål. Med den bilden i bakhuvudet, blir Patricia Hedelius metafor ännu mer uttrycksfull, den om hängslen och livrem på byxor som inte ens är på.

Publicerat i Att läsa, Att tolka, Debatt, Språk | Etiketter dollarbrist, Patricia Hedelius, USA | 6 kommentarer

”Fräckheten är min skyddsängel…”

Postat den 17 oktober, 2013 av Karin

I dag, för 80 år sedan, bosatte sig Albert Einstein officiellt i USA för att undervisa vid Princeton University. Han var gästprofessor i Kalifornien samtidigt som Hitler blev rikskansler. Då genomsöktes både hans lägenhet i Berlin och hans lantställe. Hans dokument beslagtogs och hans banktillgångar konfiskerades.

Detta och mycket annat kan man läsa om i en biografi om Einstein som kom ut i USA för några år sedan, skriven av Walter Isaacson, översatt till svenska av Roland Poirier Martinsson (Bonniers 2009).

Einstein accepterade ett erbjudande om jobb vid Princetons Institute for Advanced Study, trots att han hade sina dubier om Princeton. De tillämpade ett kvotsystem som innebar begränsningar av andelen judiska studenter. Sedan var institutets rektor också orolig för att Einstein skulle engagera sig för mycket för de judiska flyktingarna, så han såg till att han inte framträdde alltför mycket offentligt. Han tackade till och med nej till en inbjudan från president Roosevelt, för Einsteins räkning, utan att berätta det. Men Einstein fick förstås reda på det och ringde upp Eleanor Roosevelt och mötet kunde ordnas utan rektors inblandning. Einstein brukade ju mycket riktigt säga att fräckheten var hans skyddsängel… (Fast senare i livet lär han ha beklagat sig över att hans auktoritetsförakt straffade sig – han hade ju själv blivit en auktoritet av stora mått.)

Jag funderar över det där med bokomslag, när jag jämför den amerikanska, den engelska och den svenska versionen av Isaacsons biografi. (Biografin finns delvis tillgänglig på nätet och jag har ”tjuvläst” olika delar där, men ska definitivt skaffa boken i sin helhet.)

Den svenska, till vänster, känns otillgänglig, lite för sluten. Om jag skulle plocka upp en av dessa böcker från en bokhandelsdisk skulle valet stå mellan den amerikanska i mitten och den engelska längst till höger. Bilden är densamma, men intrycket ändå olika. Först gillade jag den engelska bäst, den är naturligare, på något sätt. Men nu tror jag den amerikanska skulle vinna – en glad och vänlig Einstein som man kommer rätt nära.

Numera finns han, eller i alla fall hans arkiv, vid Hebreiska Universitetet i Jerusalem, där också denna docka bor.

Publicerat i Att läsa, Böcker, historia | Etiketter Arkiv, Einstein, Princeton | 7 kommentarer

Hinna, orka, vilja

Postat den 15 oktober, 2013 av Karin

Hur ORKAR ni frågar folk. Och: Hur HINNER ni. Frågorna gäller våra hus och trädgårdar. Svaret på fråga nummer 1 är att man orkar det man har lust med. Och dessutom har jag upptäckt att jag nog är konstruerad för grävjobb och för att köra fullastade skottkärror uppför eller nerför branta slänter. I uppförslut stärks baksida lår, ryggmuskler och överarmar, i nedförslut tar framsida lår, magmuskler och underarmar hand om jobbet.

Svaret på fråga nummer 2 är helt enkelt att det gör vi ju inte. Så klart. Men vi håller undan någotsånär och ett par gånger om året är det arbetsläger för de närmast berörda med båtupptagning, risröjning, eldning, innanfönsterisättning och intagning av trädgårdsmöbler, mm.

Det gick undan i helgen och jag hann knappt dokumentera något alls. När båten skulle upp ur sjön låg kameran någon annanstans, annars hade ni fått se hur det går till när man ror utan åror (man tar en brädlapp och leker gondoljär).

jasmin o kaprifol före

När den stora brasan brann som bäst hade jag fullt sjå att mata den med lämpligt bränsle.

Så här ser min magra bildskörd ut. Jag är dessutom usel på ”förebilder”, alltså de där bilderna som krävs för att man ska se skillnad på ”före” och ”efter”. Jag borde naturligtvis ha tagit en tur med kameran innan vi satte igång med alla projekt, men det glömmer jag för det mesta.

Men här är i alla fall en förebild på en monsterjasminbuske och en monsterkaprifol (det är den som ser ut som en myrstack till vänster om busken).

spinkjasmin

Den växte tidigare upp längs ett trapphus som fanns på husets baksida, men när trapphuset revs 1974 blev den liggande längs huset och rotade sig lite här och där i en trasselhärva utan like.

”Vore trevligt om man kunde klippa ner den och kanske flytta några av plantorna till något bättre ställe”, tyckte jag. Och busken måste ju beskäras.

Nästa gång jag tittade åt det hållet såg det ut så här. Busken är en liten skir historia och kaprifoltrasslet är väck. Rötterna är kvar och vi får se hur de klarar vintern. Några kan kanske få flytta till den lilla paviljongen.

Och här har vi mammas fina pioner som klarat sig riktigt bra i min vård. Kanske tack vare att redaktörn brukar rensa kring rötterna och ge dem lite näring, då och då.

pioner2

Nu är de nerklippta och har fått ett skyddande täcke av granris, som jag hoppas ska skydda mot kommande kalla månader. Eller är det dumt? Om någon vet något om detta är jag tacksam för råd. Det går ju alltid att plocka bort granriset igen.

pioner m vintertäcke

Ja, hängrännorna är rensade, staketet är borstat med stålborste så att nästan all mossa är väck, ris från trädfällningarna är hopsläpat och uppbränt, de sista innanfönstren på plats. Redo för vintern!

Publicerat i Livet | Etiketter höstrustat | 13 kommentarer

Men vad har hänt här?

Postat den 14 oktober, 2013 av Karin

Mystiska spår. Någon som har en förklaring, eller i alla fall en teori, om vad som kan ha hänt här?

vadhar hänt här?

Gåtans lösning finner man på nästa bild. Längst ut vid bryggans kortsida sticker det upp något. Det gör det inte på bilden med spåren. Någon har fiskat upp stegen ur vattnet och dragit den till sin plats bakom huset. Det skedde under den gångna helgen då vi hade sammankallat till arbetsläger och det blev så mycket gjort att jag inte riktigt hann med och ännu mindre dokumentera allt. Men ett och annat resultat låter sig fångas på bild, så det återkommer jag till senare.

Publicerat i Livet | Etiketter brittsommar, Mystiska spår | 26 kommentarer

Lördagstema: drivkrafter

Postat den 12 oktober, 2013 av Karin

Drivkrafter vill Livsrummet att vi ska fundera på idag. Så det gör jag och det första jag kommer att tänka på är Latin Kings remake av Olof Palmes tal om drivkrafterna bakom fördomar.

De övriga lördagsbloggarna är:

Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt, Pysseliten.

Publicerat i Debatt, historia, konst, Lördagstema | 9 kommentarer

Varumärkesintrång?

Postat den 11 oktober, 2013 av Karin

Är det verkligen rimligt att ett politiskt parti kan lägga beslag på begreppet gyllene gryning? Kan man stämma dem, månne, för något – som varumärkesintrång, kanske?

Publicerat i Att tolka, Debatt | Etiketter Gyllene Gryning | 11 kommentarer

Nä, nog får det vara nog…

Postat den 10 oktober, 2013 av Karin

Det är oroande det låsta läget i USA. Det kan ju få hela världsekonomin att tippa över om man inte kommer överens.

Man ska ju inte skämta om eländet. Så jag citerar i stället valda delar av drottning Elizabeths öppna brev till USA, förmedlat av Michelle Devlins. (Tipstack till Niklas.)

Bettan riktar sitt brev till medborgarna i Förenta Staterna och det är inte frågan om att inleda brevet med några artighetsfraser eller sedvanligt preambulerande; hon går rakt på sak och innebörden är: Nu får det vara nog!

– Eftersom ni inte kan klara er är det lika bra att jag tar över och ni förklaras härmed omyndiga att sköta ert land. I fortsättningen är ni återigen brittiska undersåtar. Det innebär bland annat (jag översätter några av de 15 punkterna på Bettans lista):

– Bokstavens u återinförs i ord som colour, labour och neighbour.

– Ni måste lära er att lösa personliga problem utan att använda gevär, advokater eller terapeuter. Det där med att ni använder så många advokater och terapeuter visar ju bara att ni inte är mogna att vara självständiga. Gevär ska bara användas för att skjuta ripor. Om ni inte kan reda ut konflikter utan att stämma någon, eller gå till terapeuten, då är ni inte mogna att skjuta ripor.

– Därför kommer det i fortsättningen inte att vara tillåtet att bära något farligare än potatisskalare. Det kommer dock att krävas tillstånd för att bära potatisskalare offentligt.

– I det f.d. USA kommer engelska priser på bensin att gälla, dvs ungefär 10 dollar per gallon. Get used to it!

– Ni måste lära er att göra riktiga chips. Det ni kallar ”French fries” är inte chips och det som ni envisas med att kalla potatischips heter ”crisps”. Riktiga chips är tjocka och friterade i animaliskt fett och till dem använder man inte ketchup utan vinäger.

– Den där kalla smaklösa drycken som ni envisas med att kalla öl är inte öl överhuvudtaget.

(Här blir Bettan så ordrik att jag hänvisar till originalet i länken här ovanför. Fast jag måste ändå citera annan källa – brorsan – som berättade att amrisarnas favoritöl Budweiser, av belackare brukar kallas ungefär ”att vänslas i en kanot”, dvs: fucking close to water…)

– En skattmas kommer att besöka er inom kort för att driva in utestående fordringar från 1776 och framåt.

– Teatime är från 4 p.m. Använd lämpliga koppar, med fat (inte muggar), bisquits (kakor) av god kvalitet samt jordgubbar med grädde under säsong.

Ja vad ska man säga? God save the queen?

Publicerat i Att tolka, Debatt | Etiketter Budwieser, chips, drottning Elisabeth, USA-kris | 4 kommentarer

En bra början…

Postat den 9 oktober, 2013 av Karin

Funderar på att köpa ny klockradio. Den gamla, som hängt med ett bra tag, lyder inte längre mina kommandon. Så nu håller jag på att orientera mig i klockradiodjungeln och fastnade för denna apparat som ett intressant alternativ.

klockradio

Det är ju viktigt att kunna lokalisera klockan, till att börja med. Känns grundläggande på något sätt och jag tror inte att många godtar som ursäkt, när man är sen, att det var omöjligt att se var klockan var. Inte när det finns klockor som denna på marknaden.

Publicerat i Livet | 24 kommentarer

Att tala med träd

Postat den 7 oktober, 2013 av Karin

Så länge jag minns har de stått där, tolv mäktiga susande björkar. Men nu är det en gång så med björkar, har jag lärt mig, att de har en ganska begränsad livslängt. De hotar att ramla över både folk och hus och till sist måste man inse att bäst-före-datum redan passerat.

Och börjar man se det på det sättet, då inser man ju att de skuggar rätt rejält också. Och mycket löv blir det… Kanske inte bara är nackdelar med att ta bort dem? Men ändå, dessa träd som barnen klättrat i och där pappa byggt trädkoja åt dem. Lätt är det inte. Men om man har turen att känna någon som kan tala med träd blir det lite lättare. En trädpsykolog, helt enkelt, som förstår sig på dem och som kan förmedla lite fakta från trädens värld. Och som dessutom kan få dem att falla med centimeterprecision mellan husen.

Några björkar senare…

Huset från andra sidan, med lutande björk.

Den här björken ville ju inget annat än att krossa boden. Både björkens egen vilja och tyngdlagen sade: mot boden! Men genom en övertalningsmanöver fick trädfällaren den att väja åt sidan och falla strax bredvid, med någon halvmeter tillgodo till grannens uthus! Värstingbjörken fick dock vänta lite. När vi fikade efter de första träden sade träd- fällaren att det alltid är en anspänning när man fäller. ”Man har ju respekt för de där mäktiga varelserna. Och de har ju också en vilja.”

Om det dessutom är lite blåsigt är det bäst att vänta. Men inte för länge. Bamsebjörken var av det där slaget som man ska se upp med. Den delade sig en bit upp på stammen och där, just där den delade sig hade det tydligen blivit fuktigt och bördigt. Mellan de två kraftiga stammarna växte en liten rönn!

Det tyder ju på röta i stammen och om den blir blöt och tung eller om det blåser rejält, då går den helt enkelt av. Bättre att fälla i ordnade former.

Så därför fälldes också den. I sista minuten kan man nog säga, för så här såg den ut inuti.

Jag önskar verkligen alla som måste skiljas från sina trädkompisar att de kan få en klok och trädkunnig person som hjälper till. Någon som kan berätta att trädet har levt färdigt och det kommer nya träd, som växer upp fortare, när de gamla stora träden fällts.

Publicerat i Livet | Etiketter fälla träd | 16 kommentarer