Vi ska kämpa ända in i kaklet, har politikerna lovat oss det senaste året. Det låter ju klämmigt, men vad betyder det egentligen?
– Det är ett uttryck från förr i tiden, när bassängen var kaklad. När man tränar målgång ska man sluta på sista simtaget, alltså gå för fullt ända in i kaklet, säger Hans Chrunak, tidigare förbundskapten för simlandslaget. Han intervjuas i tidningen Språket om denna utmärkta metafor som nu börjar användas allt längre från sin ursprungsbetydelse.
I onsdags kunde vi läsa följande på DNs sportsidor:
”Nerver är idrottarens djävulska virus. Nerverna har ett effektivt sätt att slå knutar, spänna kroppar och enda klassiska sättet att komma från knutar och spänningar är att springa och kriga mot alla kakel som finns.”
Det är Johan Esk som i vanlig ordning tänjer vårt språk bortom bristningsgränsen. Man blir liksom lite sjösjuk av hans texter emellanåt.
PS. Är det någon som vet vad bassänger är gjorda av nu för tiden? Jag blev lite störd av det där med att man hade kakel i bassängerna ”förr i tiden”. I min värld är det i så fall fortfarande förr i tiden.
Ända in i kaklet. Ingen dålig bild. Jag har ofta behövt något som gör att jag orkar köra bilen ända hem utan att somna. Så jag hittade på ”Att tänka Kolfalla”. Kolfalla är en plats som ligger cirka fem kilometer norr om Granbergsdal. Så, genom att ’tänka Kolfalla’ tänker jag en bit bortom målet och det gör att jag inte somnar i förtid.
Jag tycker också att ”ända in i kaklet” är en bra metafor, om än något överutnyttjad på sistone. Men när Esk skriver att man ska ”kriga mot alla kakel” blir jag förvirrad av metaforkrocken. Krig förutsätter två aktiva parter (minst), har jag för mig. Och alla kakel – nej, det går ju inte, det är bortre bassängkanten som gäller.
Kolfalla är bra. Ska jag prova, fast det kanske blir Byvalla i stället.