Hinna, orka, vilja

Hur ORKAR ni frågar folk. Och: Hur HINNER ni. Frågorna gäller våra hus och trädgårdar. Svaret på fråga nummer 1 är att man orkar det man har lust med. Och dessutom har jag upptäckt att jag nog är konstruerad för grävjobb och för att köra fullastade skottkärror uppför eller nerför branta slänter. I uppförslut stärks baksida lår, ryggmuskler och överarmar, i nedförslut tar framsida lår, magmuskler och underarmar hand om jobbet.

Svaret på fråga nummer 2 är helt enkelt att det gör vi ju inte. Så klart. Men vi håller undan någotsånär och ett par gånger om året är det arbetsläger för de närmast berörda med båtupptagning, risröjning, eldning, innanfönsterisättning och intagning av trädgårdsmöbler, mm.

Det gick undan i helgen och jag hann knappt dokumentera något alls. När båten skulle upp ur sjön låg kameran någon annanstans, annars hade ni fått se hur det går till när man ror utan åror (man tar en brädlapp och leker gondoljär).

jasmin o kaprifol före

När den stora brasan brann som bäst hade jag fullt sjå att mata den med lämpligt bränsle.

Så här ser min magra bildskörd ut. Jag är dessutom usel på ”förebilder”, alltså de där bilderna som krävs för att man ska se skillnad på ”före” och ”efter”. Jag borde naturligtvis ha tagit en tur med kameran innan vi satte igång med alla projekt, men det glömmer jag för det mesta.

Men här är i alla fall en förebild på en monsterjasminbuske och en monsterkaprifol (det är den som ser ut som en myrstack till vänster om busken).

spinkjasmin

Den växte tidigare upp längs ett trapphus som fanns på husets baksida, men när trapphuset revs 1974 blev den liggande längs huset och rotade sig lite här och där i en trasselhärva utan like.

”Vore trevligt om man kunde klippa ner den och kanske flytta några av plantorna till något bättre ställe”, tyckte jag. Och busken måste ju beskäras.

Nästa gång jag tittade åt det hållet såg det ut så här. Busken är en liten skir historia och kaprifoltrasslet är väck. Rötterna är kvar och vi får se hur de klarar vintern. Några kan kanske få flytta till den lilla paviljongen.

Och här har vi mammas fina pioner som klarat sig riktigt bra i min vård. Kanske tack vare att redaktörn brukar rensa kring rötterna och ge dem lite näring, då och då.

pioner2

Nu är de nerklippta och har fått ett skyddande täcke av granris, som jag hoppas ska skydda mot kommande kalla månader. Eller är det dumt? Om någon vet något om detta är jag tacksam för råd. Det går ju alltid att plocka bort granriset igen.

pioner m vintertäcke

Ja, hängrännorna är rensade, staketet är borstat med stålborste så att nästan all mossa är väck, ris från trädfällningarna är hopsläpat och uppbränt, de sista innanfönstren på plats. Redo för vintern!

Det här inlägget postades i Livet och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

13 svar på Hinna, orka, vilja

  1. Karin på Pettas skriver:

    Ni har säkert så mycket hårdare vintrar där än här, för jag slipper täcka pionerna. De bara kommer och kommer och kommer och kommer…
    Men ett är då säkert, att vara husägare betyder att man aldrig är sysslolös:)
    Skönt att få undan innan vintern!

    • Karin skriver:

      De där pionerna har hängt med sedan sextiotalet och överlevt en flytt utan att någonsin vara övertäckta, så det kanske var lite överlopps. Men när det nu fanns lite granris tillgängligt…

  2. hyttfogden skriver:

    Vi har pioner i en rabatt som blir lika vackra varje år som när jag var en tvärhand hög och ingenting har vi täckt med bara låtit dem vissna ner själva. Här liksom i Horndal
    brukar det vara riktiga dundervintrar ibland men pionerna är ena hårdingar som klarar det mesta.

    Mina vinterdäck på idag – redo för vintern!

    • Karin skriver:

      Jag kanske ska flytta riset till rabatten till höger om verandan? Den rätt nyanlagda med ömtåligheter som lavendel? Jag hade tänkt täcka den egentligen, men den var så fin att jag inte ville gömma den riktigt än. Men det kanske är en vettigare användning av granriset?

      mr

  3. hyttfogden skriver:

    Om den blåa höga närmast kameran är en stormhatt ska du klippa ner den när den blommat över ända ner till fotknölarna. Den är giftig som attan hela växten och mest
    i frön och rötter. Aconitin heter giftet. Är det en riddarsporre vet jag inte hur hälsosam den är men man kan ju låta bli att ”tugga” på den i alla fall och klipp ner den. De kommer tillbaka de flesta växter om inte vintern varit för kall och förstås om
    snön håller sig borta och det blir svinkallt med barmark då kan det mesta frysa.
    Lavendeln verkar så snäll du kan ju lägga lite granris över den om du känner dig moderlig.

    • Karin skriver:

      Stormhatt är det och nu vet jag inte om jag vågar googla på det där giftet, för visst klippte jag ner den lite (mest för att den såg lite risig ut), men jag vänslades nog rätt närgånget med den under tiden.

  4. Kulturchefen skriver:

    Mina pionkorvar har öppnat sig och ser alldeles utomjordiska ut, de får nog vissna ner av sig själva. Konstigt nog trivs de i den kalla och sura mossmattan. Lavendeln är lynnig, men gillar nog att bli lite pysslad med. Tro om en skulle försöka?

  5. Kulturchefen skriver:

    VINTERDÄCK! Det blir jussom snö imorgon.

  6. hyttfogden skriver:

    Hade jag småbarn skulle jag ta bort stormhatten ur rabatterna, för det går nästan aldrig att varna en unge för sånt som är farligt. En del blir än mer intresserade och
    vill veta hur det är farligt, om jag bara petar lite då, är det farligt då också? Ja du vet väl hur det kan låta.

Kommentarer inaktiverade.