Karin Englund

Handen på hjärtat

Postat den 9 november, 2013 av Karin

Handen på hjärtat uppmanar Pysseliten, som står för denna månads lördagsteman. Läge för lite självrannsakan, kanske? Och det ligger nära till hands att koppla det temat till vad som hände för 75 år sedan i dag, den så kallade Kristallnatten*, upprinnelsen till judeförföljelser i stor skala i Tyskland.

Det är kusligt att läsa om hur det hela planlades och genomfördes så att det skulle se ut som folkligt missnöje mot judarna och hur Hitler medvetet använde mordet på en tysk ambassadtjänsteman i Paris som anledning att piska upp hatiska stämningar. I Huvudstadsbladet finns en intressant artikel om detta.

Ännu kusligare är det att läsa om hur det var tänkt som ett test på vilka reaktioner det skulle ge hos allmänheten. Hur långt kan man gå? Kommer det kraftfulla protester? Det gjorde det, som vi vet, inte.

Och tidningarna i Sverige låg lågt, eller verkade inte tycka att det var så farligt. Inte alla, verkligen inte, med Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning som främsta undantag. Men i en genomgång som gjorts på uppdrag av Forum för levande historia finns exempel på märkliga rapporter från Tyskland. Som i Stockholmstidningen den 11 november

”Bland de utanför synagogan, ett mäktigt moskéartat kupolkomplex, församlade folkmassorna hade man hjärtligt roligt åt brandkåren. Man skrattade och sade: Se, de sprutar ju noggrant förbi.”

Måttligt lustigt tycker vi kanske idag när vi vet att brandkårerna hade order om att rädda de ”ariska” byggnaderna men låta de judiska brinna.

”Alla Berlins 12 synagogor lades i aska. Detta gick nu för långt ! Tyckte även antisemiter.”

Man undrar hur många förstörda synagogor som skulle ha ansetts vara lagom. Den 15 november kommenterade Stockholms-Tidningen skadeståndet på 1 miljard som krävdes av judarna för förstörelsen (ja, av judarna, för det var ju deras ”fel”). Inte så mycket att bråka om tycker S-T:

”Härvid bör emellertid bemärkas, att det i Stortyskland finns omkring 700 000 judar i Nürnberglagarnas mening, vartill komma omkring 1,5 milj. personer, vilka icke äro heljudar. Om man uppskattar dessa judars förmögenhet till cirka 8 miljarder mark, är denna siffra icke överdriven”

Handen på hjärtat, tänker jag, hur hade jag reagerat om jag varit tidningsläsare då? Hade jag slängt tidningen i väggen och sagt att detta är ju alldeles för jävligt! Kanske. Och hur hade jag reagerat om jag varit på plats i Tyskland? Hade jag bara skrivit putslustiga rapporter hem? Förhoppningsvis inte.

Men hur ofta ingriper jag idag, hur uppmärksam är jag på missförhållanden och övergrepp, där jag kanske skulle kunna göra något? Hur ofta orkar jag säga emot när någon drar ett halvt ”oskyldigt” rasistiskt skämt? Svaret är nog tyvärr: Inte tillräckligt ofta. Men det går nog att träna upp sig, att bli lite bättre på att säga ifrån, engagera sig.

En bra början är att läsa den artikel som publiceras i Göteborgs-Posten idag, med rubriken: ”75 år sedan Kristallnatten och Europa blundar igen”.

Övriga lördagstemabloggare finns här: Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt, Pysseliten

____________________________________________

* Det där begreppet ”Kristallnatten” myntades av Goebbels. Allt fler kräver att vi ska sluta använda det och jag håller med. ”Glaskrossarnatten” är ett förslag, men det flyttar också fokus från förföljelser, mord och brända synagogor till sönderslagna skyltfönster. ”Novemberpogromerna” används numera av en del historiker och det är kanske det bästa alternativet.

Publicerat i Debatt, historia, Lördagstema | Etiketter "Kristallnatten", lördagstema, Novemberpogromerna | 8 kommentarer

Varsågoda, ett skönhetstips i två enkla steg!

Postat den 7 november, 2013 av Karin

Först söker jag på nätet efter en app till ritbrädan. Lite senare kollar jag om det verkligen är Kladdkakans dag idag (det är det!) och då dyker det upp massor med reklam för ritbrädsrelaterade appar och pryttlar. Man förstår varför NSA gärna samarbetar med Google, som har sådan totalkontroll över allt vi gör

kladdkaka

KLADDKAKANS DAG var det alltså som jag sökte på…

Den vanligaste reklamen handlar annars om olika föryngringsknep och produkter. Det här tipset delar jag gärna med mig av. Enkelt, snabbt och effektivt. Nu har jag i ärlighetens namn inte gått in och kollat någon länk eller läst om Julias Första Hemlighet Om Rynkor men jag tycker bilderna säger allt om hennes fina tvåstegsmetod. Jag har räknat ut att den helt enkelt måste bestå av följande: Steg 1 – tvätta håret och byt från grå till rosa tröja. Steg 2 – sluta rynka pannan och le lite grann.

Ni ser, det är ju hur lätt som helst! Möjligen ska man tänka lite på ljussättningen också när man fotograferar. Upplättningslampa framifrån på bild två blir bra.

Publicerat i Debatt, Livet | Etiketter NSA, Reklam, skönhetstips | 18 kommentarer

En lurvig tusenfoting

Postat den 6 november, 2013 av Karin

Om man slår skallen i ett vasst armeringsjärn så att man får hål i huvudet, då öppnas liksom nya perspektiv på tillvaron. Om jag hade rest mig lite hastigare… tänker man. Om jag hade gått två centimeter mer åt höger… om jag…

Det kunde helt enkelt ha gått mycket värre och då är man till och med lite glad och tacksam att man får vara med och uppleva ännu en höstinfluensa.

Det där läskiga såret, med sina sju kraftiga stygn, eller häftklamrar, har läkt som det ska och när jag fick stygnen borttagna i måndags fnissade sköterskan lite och sa att det där såret ser ut som en lurvig tusenfoting som råkat lite illa ut. Jag skulle kunna visa en bild, i avskräckande syfte, med texten: Gå aldrig in i okända bunkerliknande byggnader utan att kolla noga först att det inte sticker ut vassa järnstycken lite här och där. Men jag nöjer mig med att rita i stället. Foto blir för läskigt, tycker jag.

Att tusenfotingen är lurvig beror på att man rakade sårområdet på sjukhuset innan man sydde, men nu börjar håret växa igen, alldeles som det ska. Och när man tar bort sådana där stygn använder man ungefär samma manick som på jobbet, när man plockar bort häftklamrar, ett sånt här ”ekorrbett”.

Så, vad jag ville säga är bara att jag är rätt nöjd med tillvaron trots influensa och novembermörker. Det kunde ju vara värre. Ingen tillvaro alls, till exempel.

Publicerat i Livet | 18 kommentarer

Hur funkar det?

Postat den 4 november, 2013 av Karin

Hjärnan är en spännande plats och det är först nu vi kan ana riktigt HUR spännande. Det finns numera möjligheter att följa vad som händer i hjärnan när vi tänker, minns, sover eller är arga, glada eller uttråkade.

Den här hjärnan tänker kanske på en boll

Det går att se vilka delar av hjärnan som jobbar med olika saker.Klot, klossar och andra figurer minns vi längst bak i hjärnan. Bokstäver, däremot, lagras till vänster, längst fram och innanför tinningarna. Fast, så enkelt är det förstås inte. Det kan råka vara så att hjärnan bestämmer sig för att göra tvärtom, eller lite annorlunda och det är då det kan uppstå problem som dyslexi.

En inlärning som leder till att bokstäver och ord avkodas mer eller mindre automatiskt (och snabbt) i hjärnans vänstra framlob ger normal läsförmåga. Om hjärnan i stället får för sig att avkoda bokstäver i höger hjärnhalva, inom ett område som inte alls var tänkt för ändamålet uppstår problem.

Medan den här funderar på ett ord.

Det går långsamt för höger hjärnhalva, för det här är ju egentligen inte alls dess jobb. Bokstäver och ord måste analyseras för sig och meningen med meningen blir svår att upptäcka. Det är mycket som hjärnan måste fixa till i den där högra analytiska delen, sånt som brukar gå automatiskt i den vänstra.

I extremfallet måste varje bokstavs utseende analyseras, sedan ska bokstäverna bli ett ord och ordets innebörd ska plockas fram. Sedan ska de sättas ihop till en mening och få en satsmelodi så att det går att börja fundera på vad meningen betyder. Men eftersom analysdelen av hjärnan varit upptagen med läsandets grovgöra tar det tid att komma fram till själva analyserandet.

En av de mest fascinerande upptäckterna på senare tid är att en hjärna som försöker läsa med hjälp av ”fel” hjärnceller kan bli uttröttad till depressionens gräns. Vilket är vad som händer när man försöker tvinga dyslektiker att träna med fel metoder.

Det finns bra metoder. Och det finns hjälpmedel under tiden, som att använda talsyntes och ”läsa med öronen”. Men det verkar inte som skolor och myndigheter inte riktigt vill använda det, utan prioriterar ”riktig” läsning till varje pris. Hur ska man annars förklara att det fortfarande inte går att genomföra nationella prov och högskoleprovet med talsyntes? Ett riktigt besvärligt hinder för dem som vill börja på högskolan med hjälp av högskoleprovet, trots knackiga betyg från gymnasiet, på grund av sin dyslexi.

Publicerat i Att läsa | Etiketter dyslexy, hjärnan, högskoleprovet | 19 kommentarer

Skrämmande

Postat den 2 november, 2013 av Karin

Pysseliten föreslår Skrämmande som lördagstema idag. Svårt tema för mig som inte är så lättskrämd. (Tror jag i alla fall.)

OKQ8

Men det här är nog lite skrämmande i alla fall. Ett KILO godis… Det är skrämmande på samma sätt som godisreklamen, som jag såg i USA för ett par år sedan. På stora banderoller tvärs över ett hav av billigt godis på en stormarknad stod det:

”Barn behöver energi. Kolhydrater är ren energi. Ge ditt barn vad det behöver!”

Någon mer än jag som minns en tid då de stora matvaruaffärerna hade en frivillig överenskommelse om att inte placera godis för lättåtkomligt för barn? Framförallt inte vid kassorna.

Och vad ska man säga om denna form av produkt-placering?

Kan inte hjälpas, men jag tycker faktiskt att det är lite kul. Samtidigt som just den här bilden från ICA i Alingsås (tipstack för båda bilderna till Kostdoktorn) på ett skrämmande tydligt sätt visar hur väl säljstrategerna känner till våra svaga punkter.

Alla som kämpar med (mot!) sötsuget vet att det kan gå rätt bra i de situationer som man känner till på förhand och kan stålsätta sig mot. Men så dyker överrumplingstillfällena upp. Då hänger man inte alltid med och plötsligt, utan att man riktigt vet hur det gick till, ligger en chokladkaka i varukorgen. Men nu är det i alla fall nästan två månader till nästa stora godishelg.

Lördagsbloggarna är Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt, Pysseliten

Publicerat i Lördagstema, Okategoriserade, vikten | Etiketter kolhydrater, sötsug, trick or treat | 25 kommentarer

Zombietajm – eller nästa år kanske de får titta på ärret

Postat den 31 oktober, 2013 av Karin

Höstlov och tre förväntansfulla barnbarn kräver kanske några extra programpunkter, tänkte jag och inventerade den långa listan över tänkbara aktiviteter i stan. När sedan barnen dök upp i går hade jag laddat med förslag. Men de hade ett gemensamt motförslag: ”Kan vi inte bara få vara här?” sa de bedjande. Jamen självklart!

storlego

Så det blev en heldag då de ägnade sig helhjärtat åt riktigt barnsliga lekar, som att bygga med storlego (i stället för de komplicerade minibitarna som ingår olika färdiga ”koncept”), rita monster (i stället för att gå och se monsterfilm på bio) och så äppelprovning (eftersom det fanns gott om äpplen, men bara ett äpple av just den sort alla tre ville ha). Dessutom lite halloween-pumpa-slöjd och fladdermusframställning.

Kreativiteten flödar. Förarhytten till en traktor har blivit hiss i legohuset, hästen har fått flytta in i rummet och pendeltåget parkerar strax intill.

Så lätt man glömmer att det ungarna behöver bäst är att i lugn och ro får hitta på egna sysslor och utveckla gemensamma verksamheter. Gärna med lite diskret vägledning och kontinuerlig materialförsörjning. Och är man lagd åt det pyssliga hållet själv är det ju en välkommen anledning att få hålla på.

Och här har vi en figur till med hål i huvudet.

Och i dag är det är Halloween på riktigt. Alltså den 31 oktober, alltid, varje år. Hur och varför denna keltiska sedvänja finns skrev jag lite om här.

Barnbarnen är mycket medvetna om att det ska vara något läskigt och jag lyckades imponera med mitt nyförvärvade hopsydda ärr i skallen. De fick inte ens titta på det, det vore FÖR läskigt, bara känna lite försiktigt på stygnen genom bandaget. Men nästa år kanske de kan få se ärret.

Publicerat i Livet | Etiketter halloween, Höstlovsaktiviteter | 20 kommentarer

En Freud för alla sinnen…

Postat den 30 oktober, 2013 av Karin

Hur har ni det? Egentligen. Allt väl? Eller känner ni er kanske lite dysfunktionella? Ingen fara i så fall för det finns hjälp att få.

Jag har en fäbless för annonser om datorer, högtalare, hårddiskar och andra kantiga lådor, helt enkelt för att jag tycker så synd om den här yrkesgruppen, de som ska hitta på en säljande annons om något som är så bildmässigt otacksamt. Resultatet blir ofta excesser i texten i stället och nu har jag hittat någon som riktigt släppt loss. Eller som givits fria händer. ”Skriv vad du vill, bara folk reagerar en smula. Det får gärna vara knäppt, ologiskt, långsökt, tillgjort, vadsomhelst, men det ska märkas.” I annonsens ingress försäkrar man att man har helt bedårande högtalare. En freud för alla sinnen.

audio pro addon t10

Sedan blir man mer specifik. Detta är Audio Pro Addon T 10. Det är ingen hejd på vad den kan åstadkomma. Enligt reklamtexten har den en ljudbild som man kan stirra sig blind på.

Och: Med kraftfull djupbas, ren diskant och senaste bluetoothteknologin skapar Audio Pro Addon T 10 harmoni i vilken dysfuntionell familj som helst. Och som inte det vore nog finns den också i mattlackat svart och vitt. Det ni!

Uppdatering. Något skakad ser jag i en kommentar att det finns läsare av denna blogg som inte utan vidare tror på det jag skriver utan söker bekräftelse i källmaterial eller på annat sätt.

Just i detta fall (Audio Pro Addon T10) verkar det som om företaget inte köpt annonsplats digitalt utan bara i papperstidningen, där jag läste texten. Som en specialservice lägger därför ut bild av texten här.

Publicerat i Ord, Språk | Etiketter katakres, språkexcesser | 24 kommentarer

Likt och olikt

Postat den 28 oktober, 2013 av Karin

Man matas ständigt med bilder av olika platser, i nyhetsflödet, i litteraturen, på film och i reseannonser. Jag tycker det är spännande att se hur de bilder man skapar sig, med hjälp av fragment, stämmer med verkligheten. Här kommer några bilder från förra veckans tripp till Israel, några som liknar min föreställning om platsen och några som inte gör det.

Precis så här hade jag föreställt mig Tel Aviv: Nybyggt, ljust och havsnära.

Men den här sortens bebyggelse finns också, låga hus och ”äldre” kvarter, dvs drygt hundra år gamla.

Jag hade inte väntat mig en så cykelvänlig stad, med fina breda cykelbanor överallt. Dessutom finns det bra hyrcyklar med ett smidigt system med cykeldepåer utplacerade tätt i hela staden.

Man tar en cykel där man behöver den och lämnar tillbaka när man är framme. Och så tar man nästa cykel när man ska tillbaka.

Man ska alltså inte göra som jag gjorde. Jag bokade heldagspass för en cykel och lade beslag på den hela dagen.

Parkbänkarna står ofta två och två vända mot varandra så att man kan sitta och prata några stycken. Eller bara två, som här. Den gröna cykeln är hyrcykel, välskött och lättrampad.

Jerusalem motsvarade mina förväntningar på många sätt, en kompakt, tätbyggd stad med de där lokala, ljusa byggstenarna som ger hela staden en mild färg.

Men jag hade inte väntat mig på många flaggor överallt. Jag vet inte om jag färgas av förväntningar här, men nog kändes det mycket mer som en revirmarkering än ett vänligt: ”Hej, här är vi!”

Just denna flagga råkar vara Vatikanstatens, men det fanns alla andra sorters också.

De smala gränderna i Gamla Jerusalem såg ut som jag förväntat mig, men där fanns också öppnare kvarter.

Den Heliga Gravens kyrka blev en fullständig överraskning. Kyffig, trång och full. Många vassa armbågar. Efter ett tag kom jag på mig själv med att nynna en psalm som jag måste ha lärt mig i skolan någon gång i forntiden:

Porten kallas trång, och vägen heter smal,
hela Herrens nåd är ställd uti ditt val,
men här gäller tränga, ja, tränga sig fram,
annars är himlen förlorad.

Det var väldigt många som tog den texten på blodigaste allvar, kan jag berätta. Utanför kyrkan fanns månglare i mängd. Det som jag först trodde var ett hav av färgglada blommor framför kyrkan visade sig vara gympaskor…

Överraskad blev jag också av att en kollega till Karamellkungen har butik i Gamla Jerusalem. Jag trodde att sådant där lösgodis var en typiskt svensk företeelse. Och att Via Dolorosa är en nedförsbacke var verkligen en nyhet för mig.

Klippdomen motsvarade förväntningarna. Det är dock ingen moské, som jag trodde, eftersom man inte har några gudstjänster här, men det är en av islams heligaste platser. Domen byggdes på slutet av sexhundratalet, på den plats där man ansåg att Abraham skulle ha offrat sin son, om inte högre makter ångrat sig i sista minuten. Hit ska också Mohammed ha tagit sig under en av sina nattflygningar på sin burak, vid något tillfälle för att be tillsammans med Moses och Jesus (tror jag det var). En intressant ekumenisk tanke, som man gärna skulle vilja se mer av i denna uppdelade stad.

Publicerat i Att resa, Att tolka, Livet | Etiketter Jerusalem, Tel Aviv | 17 kommentarer

Hinder – och att övervinna dem

Postat den 27 oktober, 2013 av Karin

Livsrummet föreslår Hinder som lördagstema, men eftersom det dök upp lite hinder på vägen (t.ex. hål i huv’et – se förra inlägget) kommer mitt bidrag först idag.

Det här är Matan Israeli, konstnär och samordnare i Jerusalem för ett konstprojekt om gränser (hinder) och samverkan.

Den röda linje som sneddar genom Jerusalem var till 1967 gränsen mot Jordanien.

Han var också vår guide under en dag i Jerusalem och lyckades balansera berättelsen om denna stad som så många folkgrupper ser som sin speciella plats på jorden: ”Arkeologiskt är det som en lasagne. Lager på lager. Men av destruktion och konstruktion.” Vi talar om i runda slängar 4000 år med jevuseer, judar, babylonier, perser, romare… Nej, jag ska inte ens försöka göra en snabbsammanfattning av Jerusalems historia här. Det kräver både mer kunskaper och utrymme.

I stället ska jag berätta om Chiaras trappa. Matan bor på ena sidan av den gränsen mellan östra och västra Jerusalem. Hans stora kärlek Chiara bodde på andra sidan, i Musrara, eller Morasha som det heter på hebreiska (de flesta platser har minst två, ofta fler, namn). Östra sidan tillhörde Jordanien från 1948, men – här gör Matan en liten paus i berättandet för varje ordval är laddat i denna stad, där olika folkgrupper gör anspråk på varje sten – från 1967 är även den östra sidan under israelisk administration. Där gränsen gick före 1967 går nu en stor motorled och genom höjdskillnad och en mur längs västra sidan blev det svårt för Matan och Chiara att mötas.

Det är inte någon oöverstiglig mur, men den krävde omvägar och Matan beslöt att göra något åt det. Han byggde helt enkelt en kärleksförklaring till Chiara, en liten trätrappa som gjorde det lättare att kila emellan östra och västra delen av Jerusalem. Den togs bort av säkerhetsskäl, men han byggde upp den på nytt. Han såg till att den hölls i skick och inte var farlig, eftersom det var en populär genväg inte bara för honom och Chiara.

charas sten

Så revs trappan igen. Matan och Chiara hade gått skilda vägar och han tänkte att det kanske var lika bra att trappan inte fanns. En ny frihet för honom och mindre jobb.

Men det tyckte inte befolkningen på murens båda sidor. Genom en insamling kunde man bygga en metalltrappa i stället, säkerhetsgodkänd och underhållsfri; åtminstone var det inte Matans ansvar att se till att ingen skadade sig. På platsen för den första trappan finns idag ett stort elskåp, men där trappan började ligger en stor sten, som nu heter Chiaras sten. Chiaras nya trappa, lite till vänster om ursprungstrappan, är visserligen brant och smal men ändå mycket populär och trafikerad.

Vad övriga lördagsbloggare skriver om hinder kan man läsa här: Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt, Pysseliten

Publicerat i Att tolka, Livet, Lördagstema | 16 kommentarer

Allt som inte dödar dig kan bli ett blogginlägg…

Postat den 25 oktober, 2013 av Karin

Det är alltid är intressant att undersöka ett lands sjukvård, från insidan så att säga. Och ett tacksamt bloggämne är det ju.

Jaffa är en av världens äldsta städer. Under några tusen år, när Jaffaborna såg ut över det här grannskapet, var det ganska glest bebyggt, med byar och grupper med beduintält. Nu ligger Tel Aviv där, som till stora delar bara är drygt hundra år. Det är en kort promenad mellan Tel Aviv och Jaffa (som hör till Tel Aviv i dag).

När man går från Jaffa till Tel Aviv går man längs stranden och då ligger det nära till hands att ta ett dopp, om vinden är ljummen och vattnet varmt. Jag hittade en bunkerliknande byggnad med låga entrévalv – inte avsedda som omklädningsrum, men i brist på annat…

När jag var ombytt och klar för havet nappade jag åt mig handduken, reste mig upp precis lagom mycket för att för springa ut ur det låga dunkla valvet. Jag såg inte ett vasst armeringsjärn som stack ner en bit, lagom för att skära upp ett långt jack på huvudet. Tänk att det kan finnas så mycket blod på ett ställe. Det blev som en ridå framför ansiktet.

Därför ser nästa bild i min kamera ut så här. ”Triage” betyder prioritering mellan olika akuta olycksfall.

Jag fick både snabb och professionell behandling så länge det var lite osäkert hur pass illa det var och sedan fick jag – vilket ju är helt enligt triage-reglerna – stå tillbaka för mer akuta fall.

Visst känns det tryggt på något sätt med samma halvvissna yuccapalmer på sjukhusen oavsett var man befinner sig!

Nu uppträder jag så värdigt jag kan med halva skallen rakad och sju prydliga stygn i en lång stege. Turligt nog är jag rätt bra på att linda snygga turbaner. Vackra sjalar finns det gott om för ändamålet. Och röntgenläkaren som kollade resultatet av datortomografin hävdade att ”It looks beautiful”. Så då måste man väl vara nöjd, tycker jag.

Publicerat i Att resa, Livet | Etiketter shit happens, Tel Aviv, triage | 37 kommentarer