Lite muntration i novembermörkret

Nu ska vi inte låta resultatet av en fotbollsmatch ytterligare fördystra denna mörka månad. Jag tänker så här: Nu kan man titta på fotbolls-VM utan att vara nervös. Man kan välja några trevliga lag att heja på och så kan man ändra sig om det skulle kännas galet. Det blir trevligt! (Jomen försök i alla fall…)

Och i senaste inläggets kommentarer blev jag påmind om Mosebacke Monarki, som jag inte ägnat en tanke på många årtionden, trots att jag numera är Mosebackian och bor inom det område som 1958 utropades till självständig republikansk monarki, där den folkvalde kungen Sune härskar, med valspråket ”Går det, så går det”.

Andra framstående mosebackianer är till exempel pastor Astor Flanell, rektorn, lektor Hektor Sector, assessor Hasse Assarsson, nyhetsuppläsaren Manne Drevert, bankdirektör Englund – direktör i Bank of Englund, sjuksköterskan Rigmor Mortis, och så fänrik Henrik Bängrik.

Här ser vi fänrik Henrik, som är ledare för den nybildade Riksorganisationen för säkerhetsrisker. Han pekar på den säkerhetsnål som alla säkerhetsrisker bär för att säkerhetspolisens arbeta ska underlättas.

fänrik henrik bängrik

Säkerhetsriskriksorganisationens främsta uppgift är att samla alla säkerhetsrisker i olika sociala aktiviteter så avlyssningen ska kunna ske mer effektivt.

De monarkiska ”bullentinerna” sändes framförallt i radio, men det finns några TV-sändningar som man kan ta del av tack vare SVT:s öppna arkiv. Här kan man hitta alla åtta TV-avsnitten som sändes 1968.

Publicerat i Debatt | Etiketter , , | 12 kommentarer

Hur mycket stål behöver vi egentligen?

bruksmässen

ruin

I lördags var det höstträff i Johan-Olovsällskapet i Horndal. Det hölls på bruksmässen, som ligger i bruksparken i Horndal, med ruinerna från det gamla bruket inom synhåll.

m3

Det är svårt (och störande) att fotografera inomhus, så det fick bli ritblocket i stället.

Inbjuden gästtalare var Maths Isacson, professor i ekonomisk historia vid Uppsala Universitet. Han behandlade tusen år av järnframställning på tre kvart och lyckades placera Bergslagen och Horndal mitt i historieflödet.

Eftersom författaren Johan-Olov Johansson skrev om bergslagsbruken och särskilt om Horndal, där han växte upp, är detta också en bakgrund till hans författarskap.

Brytpunkter i Bergslagen  var temat och det finns det gott om i historien. Brytpunkter där produktionsmetoderna ändras, där produktionen tar skutt på statistikkurvorna över tillverkning och så – för Horndals del – bara upphör 1979.

Vi fick oss till dels lite siffror över järn- och stålframställningen i världen och om jag fattade rätt så ser det ut ungefär så här:

tusen ton

Världens stålproduktion ökade kraftigt mellan 1740 och 1910. Det är ju en väldigt brant ökning fram till 1910 och man undrar var det ska sluta.

Det undrar man ju fortfarande. men för världens stålproduktion mellan    1850-2000 finns i alla fall följande statistik:

stål 1800tusen ton

 

 

 

 

 

 

Kurvan hackar lite där längst upp vid år 2000, men nu har Kina kommit igång på allvar och då sticker kurvan uppåt igen. Kina tillverkar 900 miljoner ton stål, varje år, alltså mer än hela världens stålproduktion år 2000. Nämen, kan det verkligen stämma? Jag har använt mina anteckningar från mötet och så har jag lånat tabellerna från Jernkontorets redovisning av stålproduktion. Jo, det verkar stämma.

En stor del av Johan-Olov Johanssons författarskap handlar om en av brytpunkterna i Bergslagen historia. Under årtiondena kring förra sekelskifter då de gamla brukspatronerna försvann och ersattes av disponenter ändrades också relationen mellan smeder och arbetsgivare. Disponenterna var representanter för ägare som man aldrig såg till och de var enligt Johan-Olov inte något annat än drängar. Disponenterna lydde bara order, till skillnad från brukspatronerna som åtminstone ibland lät sig resoneras med. Mer om Johan-Olov Johansson här.

Publicerat i Att läsa, Böcker, Debatt, historia | Etiketter , , , | 11 kommentarer

Leva länge

Pysseliten föreslår Leva länge som lördagstema. Så länge hjärtat kan slå… tänker jag då.

Jag förundras ibland över hur lite vi vet – OK, kanske inte ni, men jag – om hjärtat, denna livsviktiga muskel. Ibland svischar en fackterm förbi och man förstår att det något som är viktigt för att det hela ska fungera. Som sinusknutan, till exempel. Den verkar vara själva kommando-centralen för hela hjärtrytmen.

ECG Principle fast           Sinusknutan är den där lilla röda pricken längst upp, som skickar ut signaler till resten av hjärtat. En bit ner i mitten sitter en omkopplingsnod, AV-noden atrioventrikulärknutan som fördröjer och skickar signalerna vidare. Sedan vidtar His’ka bunten som fångar upp signalerna och vidarebefordrar så att hjärtat drar ihop sig och kramar ut blodet igen i blodomloppet. På ett ungefär. Medicinkunniga bloggläsares kommentarer  och kompletteringar välkomnas!

Wilhelm HisHiskabunten, fnissade jag första gången jag hörde det, för det låter ju rätt kul. Som en misslyckad frisyr eller ett rockband från Bergslagen.

Men så läste jag lite mer om den doktor som från mitten av 1800-talet och några årtionen framåt gjorde den ena viktiga upptäckten efter den andra.

Här är han, Wilhelm His, som 1893 klurade ut att att ett knippe muskelceller fungerar som ledningar till en speciella vävnad i hjärtats kammare, purkinjefibrerna. Som i sin tur svarar på de elektriska signaler så att hjärtat drar ihop sig.

Jan Evangelista PurkyneMen då måste jag ju kolla vem den där Purkyně var, som givit namn åt purkinjefibrerna och det vete sjutton om inte han redan hade klurat ut hur allt hängde ihop redan någon gång på 1840-talet.

Han hann med lite annat också, som att undersöka hjärnans nervceller, skriva ett par böcker om optik och översätta Friedrich Shillers dikter från tyska till tjeckiska. Och han ser ju riktigt trevlig ut dessutom.

Hur som helst kan det vara bra att veta hur hjärtat fungerar, om det skulle börja krångla. Jag har nog inte riktigt förstått tidigare att hjärtat är så helt beroende av det elektroniska systemet.  Eller att det där med pacemaker numera ses som en praktisk och fullständigt odramatisk komplettering i de fall då ledningssystemen trasslat till sig på något sätt. En del läkare verkar tycka att alla borde ha en pacemaker, eftersom den där medfödda elektroniken ändå krånglar rätt ofta.

Och leva länge då, vad är det egentligen? Man måste nog bli en bra bit över nittio innan man riktigt kan räknas som långlivad. Jag minns vad min pappa sa när mamma gick bort, bara 85 år gammal. Han var då 91 år och sörjde förstås, men han var också både förvånad och lite indignerad att det blev som det blev: ”Men, jag hade ju tänkt mig att vi skulle få en ålderdom tillsammans!” Och så aktiva som de båda var förstår jag hur han tänkte. Någon gång, i ett obestämt sedan, skulle de slå sig till ro, sitta tillsammans i vardagsrummet och bara vara gamla.

Nästa lördag skriver vi om Finurliga lösningar. Här finns övriga lördagstemabloggare: Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt, Pysseliten

Publicerat i Livet | Etiketter , , , | 28 kommentarer

Stolt husägare

FH-andelSäg inget till redaktör’n, men nu har jag gått och köpt lite hus igen. Han tycker att vi har så att det räcker, men när man får chansen att bli delägare i landets bästa Folkets Hus måste man bara slå till.

Söråkers Folkets Hus, ett par mil från Sundsvall, är sedan länge välkänt bland Folkets Hus-folk och inte bara där utan berömt i olika delar av världen för sina kulturprogram.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Det är så bra! Det är ett öppet hus, alla dagar i veckan, det är mötesplats, galleri, hobbyverkstad, café, restaurang, biograf och mycket mer.

Det är också ett välbesökt bibliotek, som har öppet till nio på kvällarna utom på fredagarna, för då är det öppet till midnatt.

Det var det första Folket Hus som satsade på direktsänd opera från Metropolitan i New York och nu är det fullbokat på alla föreställningar, långt i förväg. Det är ett hus som sköts i stor utsträckning av självständiga ungdomsgrupper i åldrarna 13-19 år, biogruppen, inspelningsgruppen, cafégruppen och så vidare.

Jag kommer just därifrån efter ett par dagars konferensande och kan intyga att det är fullt med folk hela tiden, många ungdomar, barngrupper och barnfamiljer. röda mattan

kärleksvrån

När man kommer in möts man av röda mattan direkt och sedan öppnar sig bibliotek, café, restaurang och bio.

Överallt finns små trevliga sittgrupper, vackra möbler, ofta skänkta, alla välvårdade och ovandaliserade. I kärleksvrån finns röda nedsuttna soffor och fåtöljer; på väggarna hänger bilder av kärlekspar och bebisar.

Omsorgen märks in i minsta detalj. På både herr- och damtoalett finns fina skötbord för blöjbyte, med mjukisdjur, servetter och annat praktiskt som vittnar om att de som gjort i ordning det  vet vad som behövs.

Christina Thonman heter föreståndaren och hon har jobbat med detta hus i många år. Jag mötte henne första gången på åttiotalet och hon är lika kreativ, påhittig och engagerad nu som då. Det kommer ibland studiebesök från andra håll i landet med delegationer som vill lära sig hennes metoder för en framgångsrik folkets-hus-verksamhet. De suckar lite och säger att det är ju lättare för henne som bor på en liten ort där det fortfarande finns kvar ungdomar och barnfamiljer.

andelsbokJag skulle nog vilja vända på det och påstå att det till stor del kan vara tack vare detta fantastiska hus som det fortfarande bor så många ungdomar och barnfamiljer i Söråker!

När man köpt andelar i huset skrivs man in för hand i den fina liggaren som hängt med från starten 1901. Man har fortfarande samma stadgar som då och därför kostar en andel tio kronor.

Det vackra andelsbeviset är från trettiotalet, då man tryckte upp en jätteupplaga på Timrå tryckeri, ett tryckeri som inte längre finns. Men i Söråkers Folkets Hus, finns andelsbevis från tryckeriet så att det räcker en generation framåt, åtminstone.

timrå tryckeri

 

Publicerat i Böcker, historia, Livet | Etiketter | 11 kommentarer

På allmän begäran…

tvättbräda

På allmän begäran. Eller i alla fall på någons begäran. Jag skrev häromdagen om en snabb och effektiv tvåstegsmetod för att bli ung och vacker.

Då ville en av mina kommentatorer veta hur man gör för att bli lite tuff i stället. Han har alldeles rätt. Det var ju en svårartad genusslagsida i det där inlägget.

Nu har jag researchat och hoppas att denna lika enkla som effektiva enstegs-metod för en tuff framtoning i någon mån ska kompensera för mina försummelser.

Publicerat i Att tolka, Livet | Etiketter , , | 15 kommentarer

Americanah

Huvudpersonen i Chimamanda Ngosi Adichies bok Americanah är en ung nigerianska, Ifemelu, som lämnar sitt hemland och flyttar till USA. Där upptäcker hon till sin stora förvåning att hon är svart, eller ”black”. Det var hon inte hemma i Nigeria. Andra kategorier var viktiga: igbo, yoruba, hausa och fulani. Stadsbor och bybor. Och så americanahs, sådana som hade varit i USA. Men svart? Nej så brukade hon inte identifiera sig.

brun påseI USA startar Ifemelu en blogg som hon kallar Rastaggat: Diverse observationer om Amerikas svarta (de som tidigare kallades negrer) av en icke-amerikansk svart. Romanen och bloggen i romanen är fulla av noteringar om det ologiska  färgtänkande som har ett så starkt grepp om USA:s befolkning, oavsett nyans. Ifemelu skriver: ”Ljus hy uppskattas i den svarta amerikanska befolkningen. Alla låtsas att det inte är så nuförtiden. Alla säger att det där brun-påse-testet är något som tillhör det förgångna och låt oss se framåt.” Här verkar hon övermannas av begreppets absurda dumhet och föreslår lite trött att läsaren ska ta reda på själv vad det betyder. Jag förstår henne. Här kan man läsa om Brown-bag-test.

Det är också en roman om hur det är att vara invandrare och bara få de jobb ingen annan vill ha. Om hur de som just kommit till USA (eller England där hennes pojkvän hamnar) hjälper varandra eller utnyttjar varandra, precis som i samhället i övrigt, men det blir tydligare, med kraftigare relief, eftersom så mycket står på spel.

chimamandaDet är en humoristisk, men hullingförsedd kommentar till all den välvilja som kan strömma emot afrikaner i USA. Vänligt sinnade personer beskriver utförligt den fullkomligt underbara safari de gjort i Tanzania, ett land mycket fjärran från hennes Nigeria.

Hyggliga människor berättar om allt de ger pengar till: brunnar i Sudan, skolor i Etiopien, sjukvård i Botwana. Hon förstår att de vill väl, men blir lite utmattad av all välgörenhet till projekt på platser som hon aldrig hört talas om, men som det känns som om hon förväntas tacka för personligen.

En vit republikan förklarar sig vara den sorts republikan som visserligen är ”very anti-welfare”, men som ändå stödjer idén om medborgerliga rättigheter. Ifemelu svarar: ”Och vill du veta vilken slags republikan jag är?” Reaktionen blir ett stramt leende och ett: ”You’re funny.”

Och det är ju även författaren Chimamanda Ngosi Adichie med ett rikt och varierat språk. Det är en rolig, sorglig, gripande bok och en fin kärlekshistoria dessutom.

Publicerat i Att läsa, Att tolka, Böcker, Debatt, färg | Etiketter , | 11 kommentarer

Handen på hjärtat

Handen på hjärtat uppmanar Pysseliten, som står för denna månads lördagsteman. Läge för lite självrannsakan, kanske? Och det ligger nära till hands att koppla det temat till vad som hände för 75 år sedan i dag, den så kallade Kristallnatten*, upprinnelsen till judeförföljelser i stor skala i Tyskland.

Det är kusligt att läsa om hur det hela planlades och genomfördes så att det skulle se ut som folkligt missnöje mot judarna och hur Hitler medvetet använde mordet på en tysk ambassadtjänsteman i Paris som anledning att piska upp hatiska stämningar. I Huvudstadsbladet finns en intressant artikel om detta.

Ännu kusligare är det att läsa om hur det var tänkt som ett test på vilka reaktioner det skulle ge hos allmänheten. Hur långt kan man gå? Kommer det kraftfulla protester? Det gjorde det, som vi vet, inte.

Och tidningarna i Sverige låg lågt, eller verkade inte tycka att det var så farligt. Inte alla, verkligen inte, med Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning som främsta undantag. Men i en genomgång som gjorts på uppdrag av  Forum för levande historia finns exempel på märkliga rapporter från Tyskland. Som i Stockholmstidningen den 11 november

”Bland de utanför synagogan, ett mäktigt moskéartat kupolkomplex, församlade folkmassorna hade man hjärtligt roligt åt brandkåren. Man skrattade och sade: Se, de sprutar ju noggrant förbi.”

Måttligt lustigt tycker vi kanske idag när vi vet att brandkårerna hade order om att rädda de ”ariska” byggnaderna men låta de judiska brinna.

”Alla Berlins 12 synagogor lades i aska. Detta gick nu för långt ! Tyckte även antisemiter.”

Man undrar hur många förstörda synagogor som skulle ha ansetts vara lagom. Den 15 november kommenterade Stockholms-Tidningen skadeståndet på 1 miljard som krävdes av judarna för förstörelsen (ja, av judarna, för det var ju deras ”fel”). Inte så mycket att bråka om tycker S-T:

”Härvid bör emellertid bemärkas, att det i Stortyskland finns omkring 700 000 judar i Nürnberglagarnas mening, vartill komma omkring 1,5 milj. personer, vilka icke äro heljudar. Om man uppskattar dessa judars förmögenhet till cirka 8 miljarder mark, är denna siffra icke överdriven”

Handen på hjärtat, tänker jag, hur hade jag reagerat om jag varit tidningsläsare då? Hade jag slängt tidningen i väggen och sagt att detta är ju alldeles för jävligt! Kanske. Och hur hade jag reagerat om jag varit på plats i Tyskland? Hade jag bara skrivit putslustiga rapporter hem? Förhoppningsvis inte.

Men hur ofta ingriper jag idag, hur uppmärksam är jag på missförhållanden och övergrepp, där jag kanske skulle kunna göra något? Hur ofta orkar jag säga emot när någon drar ett halvt ”oskyldigt” rasistiskt skämt? Svaret är nog tyvärr: Inte tillräckligt ofta. Men det går nog att träna upp sig, att bli lite bättre på att säga ifrån, engagera sig. 

En bra början är att läsa den artikel som publiceras i Göteborgs-Posten idag, med rubriken: ”75 år sedan Kristallnatten och Europa blundar igen”.

Övriga lördagstemabloggare finns här: Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt, Pysseliten

____________________________________________

* Det där begreppet ”Kristallnatten” myntades av Goebbels. Allt fler kräver att vi ska sluta använda det och jag håller med. ”Glaskrossarnatten” är ett förslag, men det flyttar också fokus från förföljelser, mord och brända synagogor till sönderslagna skyltfönster. ”Novemberpogromerna” används numera av en del historiker och det är kanske det bästa alternativet.

Publicerat i Debatt, historia, Lördagstema | Etiketter , , | 8 kommentarer

Varsågoda, ett skönhetstips i två enkla steg!

Först söker jag på nätet efter en app till ritbrädan. Lite senare kollar jag om det verkligen är Kladdkakans dag idag (det är det!) och då dyker det upp massor med reklam för ritbrädsrelaterade appar och  pryttlar. Man förstår varför NSA gärna samarbetar med Google, som har sådan totalkontroll över allt vi gör

kladdkaka

KLADDKAKANS DAG var det alltså som jag sökte på…

Den vanligaste reklamen handlar annars om olika föryngringsknep och produkter.  Det här tipset delar jag gärna med mig av. Enkelt, snabbt och effektivt. Nu har jag i ärlighetens namn inte gått in och kollat någon länk eller läst om Julias Första Hemlighet Om Rynkor men jag tycker bilderna säger allt om hennes fina tvåstegsmetod. Jag har räknat ut att den helt enkelt måste bestå av följande: Steg 1 – tvätta håret och byt från grå till rosa tröja. Steg 2 – sluta rynka pannan och le lite grann.

Ni ser, det är ju hur lätt som helst! Möjligen ska man tänka lite på ljussättningen också när man fotograferar. Upplättningslampa framifrån på bild två blir bra.

rynkmetod

Publicerat i Debatt, Livet | Etiketter , , | 18 kommentarer

En lurvig tusenfoting

Om man slår skallen i ett vasst armeringsjärn så att man får hål i huvudet, då öppnas liksom nya perspektiv på tillvaron. Om jag hade rest mig lite hastigare… tänker man. Om jag hade gått två centimeter mer åt höger… om jag…

tusingfoting2Det kunde helt enkelt ha gått mycket värre och då är man till och med lite glad och tacksam att man får vara med och uppleva ännu en höstinfluensa.

Det där läskiga såret, med sina sju kraftiga stygn, eller häftklamrar, har läkt som det ska och när jag fick stygnen borttagna i måndags fnissade sköterskan lite och sa att det där såret ser ut som en lurvig tusenfoting som råkat lite illa ut. Jag skulle kunna visa en bild, i avskräckande syfte, med texten: Gå aldrig in i okända bunkerliknande byggnader utan att kolla noga först att det inte sticker ut vassa järnstycken lite här och där. Men jag nöjer mig med att rita i stället. Foto blir för läskigt, tycker jag.

8250268_9417Att tusenfotingen är lurvig beror på att man rakade sårområdet på sjukhuset innan man sydde, men nu börjar håret växa igen, alldeles som det ska. Och när man tar bort sådana där stygn använder man ungefär samma manick som på jobbet, när man plockar bort häftklamrar, ett sånt här ”ekorrbett”.

Så, vad jag ville säga är bara att jag är rätt nöjd med tillvaron trots influensa och novembermörker. Det kunde ju vara värre. Ingen tillvaro alls, till exempel.

Publicerat i Livet | 18 kommentarer

Hur funkar det?

Hjärnan är en spännande plats och det är först nu vi kan ana riktigt HUR spännande. Det finns numera möjligheter att följa vad som händer i hjärnan när vi tänker, minns, sover eller är arga, glada eller uttråkade.

hjärnan2

Den här hjärnan tänker kanske på en boll

Det går att se vilka delar av hjärnan som jobbar med olika saker.Klot, klossar och andra figurer minns vi längst bak i hjärnan. Bokstäver, däremot, lagras till vänster, längst fram och innanför tinningarna. Fast, så enkelt är det förstås inte. Det kan råka vara så att hjärnan bestämmer sig för att göra tvärtom, eller lite annorlunda och det är då det kan uppstå problem som dyslexi.

En inlärning som leder till att bokstäver och ord avkodas mer eller mindre automatiskt (och snabbt) i hjärnans vänstra framlob ger normal läsförmåga. Om hjärnan i stället får för sig att avkoda bokstäver i höger hjärnhalva, inom ett område som inte alls var tänkt för ändamålet uppstår problem.

hjärnan

Medan den här funderar på ett ord.

Det går långsamt för höger hjärnhalva, för det här är ju egentligen inte alls dess jobb. Bokstäver och ord måste analyseras för sig och meningen med meningen blir svår att upptäcka. Det är mycket som hjärnan måste fixa till i den där högra analytiska delen, sånt som brukar gå automatiskt i den vänstra.

I extremfallet måste varje bokstavs utseende analyseras, sedan ska bokstäverna bli ett ord och ordets innebörd ska plockas fram. Sedan ska de sättas ihop till en mening och få en satsmelodi så att det går att börja fundera på vad meningen betyder. Men eftersom analysdelen av hjärnan varit upptagen med läsandets grovgöra tar det tid att komma fram till själva analyserandet.

En av de mest fascinerande upptäckterna på senare tid är att en hjärna som försöker läsa med hjälp av ”fel” hjärnceller kan bli uttröttad till depressionens gräns. Vilket är vad som händer när man försöker tvinga dyslektiker att träna med fel metoder.

Det finns bra metoder. Och det finns hjälpmedel under tiden, som att använda talsyntes och ”läsa med öronen”. Men det verkar inte som skolor och myndigheter inte riktigt vill använda det, utan prioriterar ”riktig” läsning till varje pris. Hur ska man annars förklara att det fortfarande inte går att genomföra nationella prov och högskoleprovet med talsyntes? Ett riktigt besvärligt hinder för dem som vill börja på högskolan med hjälp av högskoleprovet, trots knackiga betyg från gymnasiet, på grund av sin dyslexi.

Publicerat i Att läsa | Etiketter , , | 19 kommentarer