Hur funkar det?

Hjärnan är en spännande plats och det är först nu vi kan ana riktigt HUR spännande. Det finns numera möjligheter att följa vad som händer i hjärnan när vi tänker, minns, sover eller är arga, glada eller uttråkade.

hjärnan2

Den här hjärnan tänker kanske på en boll

Det går att se vilka delar av hjärnan som jobbar med olika saker.Klot, klossar och andra figurer minns vi längst bak i hjärnan. Bokstäver, däremot, lagras till vänster, längst fram och innanför tinningarna. Fast, så enkelt är det förstås inte. Det kan råka vara så att hjärnan bestämmer sig för att göra tvärtom, eller lite annorlunda och det är då det kan uppstå problem som dyslexi.

En inlärning som leder till att bokstäver och ord avkodas mer eller mindre automatiskt (och snabbt) i hjärnans vänstra framlob ger normal läsförmåga. Om hjärnan i stället får för sig att avkoda bokstäver i höger hjärnhalva, inom ett område som inte alls var tänkt för ändamålet uppstår problem.

hjärnan

Medan den här funderar på ett ord.

Det går långsamt för höger hjärnhalva, för det här är ju egentligen inte alls dess jobb. Bokstäver och ord måste analyseras för sig och meningen med meningen blir svår att upptäcka. Det är mycket som hjärnan måste fixa till i den där högra analytiska delen, sånt som brukar gå automatiskt i den vänstra.

I extremfallet måste varje bokstavs utseende analyseras, sedan ska bokstäverna bli ett ord och ordets innebörd ska plockas fram. Sedan ska de sättas ihop till en mening och få en satsmelodi så att det går att börja fundera på vad meningen betyder. Men eftersom analysdelen av hjärnan varit upptagen med läsandets grovgöra tar det tid att komma fram till själva analyserandet.

En av de mest fascinerande upptäckterna på senare tid är att en hjärna som försöker läsa med hjälp av ”fel” hjärnceller kan bli uttröttad till depressionens gräns. Vilket är vad som händer när man försöker tvinga dyslektiker att träna med fel metoder.

Det finns bra metoder. Och det finns hjälpmedel under tiden, som att använda talsyntes och ”läsa med öronen”. Men det verkar inte som skolor och myndigheter inte riktigt vill använda det, utan prioriterar ”riktig” läsning till varje pris. Hur ska man annars förklara att det fortfarande inte går att genomföra nationella prov och högskoleprovet med talsyntes? Ett riktigt besvärligt hinder för dem som vill börja på högskolan med hjälp av högskoleprovet, trots knackiga betyg från gymnasiet, på grund av sin dyslexi.

Det här inlägget postades i Att läsa och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

19 svar på Hur funkar det?

  1. Kicki skriver:

    Tvi vale vad jag känner igen det där analysproblemet, ett ord i taket, det blir så stolpigt. Men jag får väl vara glad över att ingen satt igång och tränade mig med fel metod.

  2. Eva skriver:

    För att knyta an till ditt förra inlägg, det är verkligen skrämmande att hjälp finns men inte används.

  3. margaretha skriver:

    Jag tror att det är näst intill omöjligt att fullt ut förstå hur det är att vara dyslektiker, om man inte själv har några problem. Flera mig närstående personer har fått kämpa hårt för att erövra alfabetet, förutom barn jag arbetat med – därför gör det mig så förbannand när människor utan läs- och skrivsvårigheter, förminskar dyslektikernas problem. (Fast jag kan även reta mig på att somliga som inte ids lära sig stava, skyller på dyslexi – när det inte är det. Har gått lite mode i det).
    Minns en gång när en person sa åt en dyslektiker att om han bara satte sig ned med en bok, skulle det gå bra (vilket den personen faktiskt gjorde, han läste mycket fast långsamt). Jag frågade om den personen brukade läsa böcker på andra språk än svenska. Nej, det var för svårt, svarade hon. Jag sa att jag föreställer mig att dyslektikerns motstånd mot att läsa, måste vara ungefär som när vi tragglar oss igenom en text på ett språk vi inte behärskar. Precis så är det, sa den läsande dyslektikern.
    M

    • Karin skriver:

      Jag tror att det är en mycket bra bild av hur det kan vara! Först få till ordet. Sedan ordets betydelse. Sedan sätta ihop i meningar. Och först därefter försöka förstå meningens innebörd. Ska kolla med sonen som jobbar med detta vad han säger.

  4. Olgakatt skriver:

    Så länge jag lever kommer jag att minnas (hoppas jag!) den första föreläsning jag hörde på en medicinsk kongress om ”brain imaging”, ett område som gått framår oerhört sen dess. Den gången kändes det fantastiskt och som ett viktigt steg.

    • Karin skriver:

      Såg just att man hoppas kunna bota Alzheimers, Parkinsons och Creutzfeldt-Jakobs sjukdom i framtiden med hjälp av laserljus. En lite annan sida av hjärnforskningen, men väl så spännande. Det verkar överhuvudtaget vara ett område på supersnabb frammarsch.

  5. Pysseliten skriver:

    Jag har alldeles nyligen lärt mig att man kan ha dyskalkyli också och att det är närbesläktat med dyslexi. Vet inte vilken typ av verktyg som finns eller hur man lär sig behärska talen med dyskalkyli. Vet du?

    • Karin skriver:

      Det hör nog ihop, tror jag. Men hur man kommer tillrätta med det vet jag inte. Skulle inte tro att enbart talsyntes är lösningen. Möjligen kan Excel och liknande mildra problemen. Ska se om jag hittar någon som vet.

  6. Musikanta skriver:

    Det är ingen konst att förstå hur det är att vara dyslektiker. Det är bara att ta några lektioner i kinesiska så vet man. Även om det är pin yin och inte tecken är det ändå hopplöst eftersom pin yin bokstävernas ljud inte alltid motsvarar våra. Sen kan man också vända en bok upp och ner och försöka läsa. Jag är fullständigt hopplös på det. Kan bara läsa rubrikerna något så när med hälften gissning. a blir e, b blir d etc. etc.
    Ingrid

    • Karin skriver:

      Jag tycker man kan förstå ”dyslexikänslan” när man läser texter som inte vill bli begripliga. När man måste gå tillbaka, försöka hitta meningen, läsa om varje ord och under tiden tappa meningen igen. När man kämpar med att lära sig ett nytt språk känns det som om hjärnan är piggare, mer som en ivrig spårhund på nya marker. Men då har jag förstås aldrig försökt lära mig kinesiska…

  7. Karin Södergren skriver:

    Så bra beskrivet! Ska vidarebefordra till mina dyslektiska barn. Min yngsta, som är värst drabbad, har aldrig fått adekvat hjälp trots att hon blev diagnosticerad i tredje klass. Min äldsta, som inte fått diagnos som barn, har nu fått rätt till ljudböcker på universitetet. Det funkar bra!

    • Karin skriver:

      Visst är det intressant att man nu lite bättre kan se vad som händer i hjärnan och förstå varför det verkligen inte alltid bara är att ”läsa på”. Bra med talböcker och andra hjälpmedel. Här finns lite mer om detta.

    • Maja skriver:

      Att bli diagnostiserad med dyslexi i tredje klass var ett helvete. Inte för att det var fel på något sätt utan för vad det gjorde med självkänslan. Jag lärde mig läsa väldigt sent endast eftersom att jag inte försökte, eftersom att min omgivning och jag själv sa att jag inte kunde. Aldrig skulle kunna. Varje ord är en bild. En bild av bokstäverna som bildar ett ord. Ju med man läser ju lättare blir det. Det viktigaste i processen att lära sig läsa var för mig att inse vikten i det man läste. Lätta texter som ”bollen är blå” är helt onödig att läsa när det på en bild finns en blå boll. Då finns det ingen poäng med att läsa orden. Jag började med att traggla mig igenom ”svåra” böcker med mycket spänning.

      Idag njuter jag av ljudböcker, inte för att jag inte kan läsa böckerna utan för att det är svårt att för koncentrera sig utan att få göra någonting med händerna samtidigt.

      • Karin skriver:

        Intressant! Jag har stött på liknande reaktioner från andra som haft svårt att läsa. Alltför lätta texter blir liksom meningslösa och inte värda ansträngningen. Logiska, lite krävande texter däremot kan kännas mer meningsfullt.

        Och det där med att man lyssnar bättre om man samtidigt får göra något praktiskt börjar bli alltmer accepterat. Men det var det inte när jag gick i skolan och absolut måste rita för att kunna koncentrera mig på vad lärarna sa.

Kommentarer inaktiverade.