Pysseliten föreslår Skrämmande som lördagstema idag. Svårt tema för mig som inte är så lättskrämd. (Tror jag i alla fall.)
Men det här är nog lite skrämmande i alla fall. Ett KILO godis… Det är skrämmande på samma sätt som godisreklamen, som jag såg i USA för ett par år sedan. På stora banderoller tvärs över ett hav av billigt godis på en stormarknad stod det:
”Barn behöver energi. Kolhydrater är ren energi. Ge ditt barn vad det behöver!”
Någon mer än jag som minns en tid då de stora matvaruaffärerna hade en frivillig överenskommelse om att inte placera godis för lättåtkomligt för barn? Framförallt inte vid kassorna.
Och vad ska man säga om denna form av produkt-placering?
Kan inte hjälpas, men jag tycker faktiskt att det är lite kul. Samtidigt som just den här bilden från ICA i Alingsås (tipstack för båda bilderna till Kostdoktorn) på ett skrämmande tydligt sätt visar hur väl säljstrategerna känner till våra svaga punkter.
Alla som kämpar med (mot!) sötsuget vet att det kan gå rätt bra i de situationer som man känner till på förhand och kan stålsätta sig mot. Men så dyker överrumplingstillfällena upp. Då hänger man inte alltid med och plötsligt, utan att man riktigt vet hur det gick till, ligger en chokladkaka i varukorgen. Men nu är det i alla fall nästan två månader till nästa stora godishelg.
Lördagsbloggarna är Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt, Pysseliten
Visst minns jag diskussionen om godisets placering – men jag minns inte när det blev fritt fram att duka upp godisutbudet vid kassorna igen.
Kommer att tänka på min kompis, vars fem barn inte fick godis när de var små – hon berättade att det nästan var pinsamt att när andras ungar stod vid godiset och skrek, då stod hennes ungar vid morötterna och skrek.
Margaretha
som ryser vid
tanken på 1 kg
lösgodis
Skrämmande också att konsumentprotesterna verkar ha mattats av betydligt. En gång i tiden sa ju folk (även jag) ifrån när godisexponeringen blev för jobbig. Det gör jag inte längre, för var skulle man i så fall börja?
Barnbarnet Edwin ställde en gång till med viss uppståndelse vid lösgodishyllorna. Den goda modern ville vara just en god moder och fyllde på i påsen. Då sa Edwin, som nog var i treårsåldern vid den tiden ”Det räcker nu Mamma!”
Något sådant hade övriga morsor på snaskavdelningen aldrig varit med om. Och det talades ganska länge om detta.
Heja Edwin!
Ja, den överenskommelsen är lika bortblåst som att reklamen inte skulle sändas med höre ljud, alla ägg skulle märkas ordentligt (för att skilja på ägg från sprätthöns, burhöns- och frigåendehöns) och alla rabattkuponger skulle slopas … Skrämmande!
Läge för en ny folkrörelse, rentav?
Ja, vi kan kalla den: ”Håll löften, för böveln!”
DET skulle kunna bli en mycket stor folkrörelse…
Svågern hade kommit på ett vuxentips med tanke på godissugen, man klär ut sig lite lagom och tar ett glas och går över till närmsta trevliga granne och knackar på och hojtar Hallå Vin! och sträcker fram glaset.
Intressant förslag! Undrars vad man skulle säga i gamla Godtemplartrakter om det?
Jag är gärna med i folkrörelsen Håll löften för böveln!:)
Välkommen! Tänk om man faktiskt kulle ta och fråga handlarn nästa gång om det kanske vore bra att ha godiset på en mindre tjatvänlig plats? Tänk om man skulle göra det?
Jag hör ju till dom som faktiskt tipsar. Till exempel: ”Flytta frysta kanelbullar från frysen för glutenfritt bröd – dom är inte glutenfria” och jag blir så väl bemött, men kanelbullarna får ligga kvar!
Det riktigt avtändande i ett sånt läge är när man får ”Så bra att du säger ifrån. Det får du gärna göra” som svar. Och det jävliga är att den som säger det inte fattar. Inte fattar att jag varken bett om beröm, tillstånd eller godkännande utan bara säger ifrån för att det behövs.
Precis, men man får inte glömma att det inte är dom man pratar med sällan ”äger” problemet.
Blev det fel med alla negationer där? Oh well, jag tror budskapet gick fram ändå …
Ja. Och ja!
Ofta anar man ju en kurs i kundbemötande i botten, när man någon gång påpekar missförhållanden: ”Tack för din synpunkt…”
Ibland är folk rättframma och säger helt enkelt att de inte kan göra något (inte äger frågan som Pysse skriver) men då brukar jag föreslå att de skickar problemet vidare till den som kan göra något åt det. Jag får lite blandade reaktioner på det förslaget, mest en försökran och att så ska ske, men inte riktigt med någon övertygelse i rösten.
Just det, jag har ibland dristat mej till att först fråga om jag talar med rätt person … Men den där kursen tror jag täcker även sådana kryphål.
Slamkrypare?
Var? Här? Berätta!
Spelar ingen roll var man placerar godiset, ett normalbegåvat barn hittar dit direkt i alla fall. Lissan, två och ett halvt försvann häromdagen på ICAs jättelika stormarknad i Kungens kurva. De stora pojkarna, som skulle passa henne, kom efter några minuter och meddelade den stressade mamman att Lissan var försvunnen. Hon återfanns vid smågodisburkarna med händer djupt nergrävda i dessa och ivrigt smaskande. Det var INTE lördag…
Vad månde bliva av detta företagsamma barn!? Men lite skillnad gör det ändå (för det mesta) mellan att kunna köa vid kassan om det är godisfritt eller godisberg intill. Och inte bara för småbarnsföräldrar. Jag har hört talas om vuxna med svårartat godissug som inte klarar kassagodisfrestelserna… (Who? Me??)
Vår närbutik har faktiskt flyttat runt på godiset en del. Första storflytten, till hörnet allra längst bort där det bara var godiset som lockade visade sig nog dock vara alltför drastiskt för försäljningstalen. Nu har de istället flyttat det mesta av godiset till vid sidan av mjölkdisken (också längst in, men ändå mer centralt) och flyttat en liten, liten del av det ännu lite närmare kassan, men inget helt nere vid kassakön, vilket de ska ha eloge för.
”Alltid något sa fan när han fick se Åmål”, säger vi här i Sverige. Men i alla fall. De ska ha beröm för att de försöker förbättra situationen lite.