Zombietajm – eller nästa år kanske de får titta på ärret

Höstlov och tre förväntansfulla barnbarn kräver kanske några extra programpunkter, tänkte jag och inventerade den långa listan över tänkbara aktiviteter i stan. När sedan barnen dök upp i går hade jag laddat med förslag. Men de hade ett gemensamt motförslag: ”Kan vi inte bara få vara här?” sa de bedjande. Jamen självklart!

storlego

Så det blev en heldag då de ägnade sig helhjärtat åt riktigt barnsliga lekar, som att bygga med storlego (i stället för de komplicerade minibitarna som ingår olika färdiga ”koncept”), rita monster (i stället för att gå och se monsterfilm på bio) och så äppelprovning (eftersom det fanns gott om äpplen, men bara ett äpple av just den sort alla tre ville ha). Dessutom lite halloween-pumpa-slöjd och fladdermusframställning.

Kreativiteten flödar. Förarhytten till en traktor har blivit hiss i legohuset, hästen har fått flytta in i rummet och pendeltåget parkerar strax intill.

Så lätt man glömmer att det ungarna behöver bäst är att i lugn och ro får hitta på egna sysslor och utveckla gemensamma verksamheter. Gärna med lite diskret vägledning och kontinuerlig materialförsörjning. Och är man lagd åt det pyssliga hållet själv är det ju en välkommen anledning att få hålla på.

pumpafejs

Och här har vi en figur till med hål i huvudet.

Och i dag är det är Halloween på riktigt. Alltså den 31 oktober, alltid, varje år. Hur och varför denna keltiska sedvänja finns skrev jag lite om här.

Barnbarnen är mycket medvetna om att det ska vara något läskigt och jag lyckades imponera med mitt nyförvärvade hopsydda ärr i skallen. De fick inte ens titta på det, det vore FÖR läskigt, bara känna lite försiktigt på stygnen genom bandaget. Men nästa år kanske de kan få se ärret.

Det här inlägget postades i Livet och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

20 svar på Zombietajm – eller nästa år kanske de får titta på ärret

  1. Karin på Pettas skriver:

    Precis så där är det. Att ha lite tråkigt på rätt sätt är det mest kreativt skapande man kan vara med om. Och vilken mormor/farmor du är! Ställer upp med hål i huvudet och allt i Halloweentider, men vad gör man inte för de rara ärtorna?;)

    • Karin skriver:

      Tur att barnbarnen är så kloka att de fattar att de ska ta det lite lugnt! Att man kan vänta in de där lekimpulserna som gör allt så spännande och intensivt, när man väl kommer igång med fantasivärldarna: ”Nu var du en väldigt stor fladdermus…”

      • Skogsgurra_8 skriver:

        Så där leker vi när vi åker bil långa sträckor: ”Vi säger att du hade en järnhandel och jag var kund”

        Gudda – ja skulle ha spik.

        Gudda. Ja, spik – det har vi många olika. Skulle de va nån speciell sårt?

        Jo, ja hadde tänkt mej e plankspik.

        Så där kan det hålla på ett tag. Den kvinnliga kunden försöker hålla den pilske järnhandlaren på avstånd men samtalet utvecklar sig till en ganska så ekivok dialog där den direkta frågan ”Ho kanske skull kun tänka sej å kom hem te mäj å se hur ja har det” till slut kan ställas. Då blir det en poäng till järnhandlaren.

        Med ombytta roller gäller förstås andra regler.

  2. Pysseliten skriver:

    Precis så minns jag att det kunde vara! Min mormor såg till att det fanns oklippta pappersdockor och när vi blev hungriga gjorde hon plättar. Här hemma inreddes det pysselrum som jag alltid önskade mej som barn, men det blev snabbt istället en avstjälpningsplats för omöjliga saker. Skapandet sker helst där man är, på köksbordet, golvet, i sängen … men inte i hobbyrummet.

    • Karin skriver:

      Precis! Lekandet och pysslandet funkar bäst om det inte är för uppstyrt och om idéer och aktiviteter får haka i varandra lite som det slumpar sig.

  3. Musikanta skriver:

    De vet naturligtvis, barnbarnen, att deras mor/farmor är en riktig pysseldito. Så de passar naturligtvis på. Likadant när jag kommer till Mälarhöjden, då är det målarlåda och ritpapper som åker fram direkt. Så mycket roligare att sitta och pyssla i lugn och ro i stället för att stressa på stan, på bussar och tunnelbana.
    Ingrid

    • Karin skriver:

      Ja, för mig är det ju rena bonusen, eftersom jag sällan tar fram målarprylarna annars. Och tacksammare pysselkompisar får man leta efter!

  4. Kicki skriver:

    Åh jag minns några lyckliga stunder när jag var barn och köksbordet var fullt av keramiklera, batik, papier-maché eller vad det var för pyssel som brutit ut för tillfället, och fick vara med.

    • Karin skriver:

      Stora ytor, så gott som obegränsad tillgång till allehanda material och föräldrar som stod ut med våra pysselkaos. Visst var det en privilegierad uppväxt på sitt sätt! Och på golvet i brorsans stora rum låg ett halvmeter högt lager med elektriska/elektroniska/mystiska pryttlar. Han tar nog pysselkaospriset. I alla fall i vår familj.

  5. Eva skriver:

    Dina barnbarn har ju förstås en otroligt kreativ far/mormor så det är klart det är en fröjd att vara där hos dig. Bra att du kan ta det hemska ärret från den skämtsamma sidan – det är ju för läskigt.

    • Karin skriver:

      Det riktigt läskiga kommer nog på måndag för då ska sju kaftiga häftklamrar plockas bort. Huga och usch, de verkar ju vara förankrade i skallbenet!

Kommentarer inaktiverade.