Olgakatt (förstås!) påminner om den trevliga gruk-dikten ”Lille kat” i en kommentar till gårdagens inlägg. Den är väldigt fin som kattdikt. Men när man ser vilket år den skrevs inser man att den kan läsas på fler än ett sätt.
Piet Hein engagerade sig i motståndsrörelsen i Danmark under den tyska ockupationen. Han skrev också dessa korta politiska dikter som den tyska censuren uppfattades som alldeles harmlösa. Han använde pseudonymen Kumbel, som på forndanska betyder ungefär runsten. Det passar bra till dessa kortfattade budskap. Annars skulle hans eget, hollänska namn också passat bra, eftersom Piet betyder sten och Hien betyder bryne. En av hans gruk-dikter kom att citeras över hela Danmark, under kriget, skrivas på ladväggar och sättas upp på anslagstavlor, utan att tyskarna begrep sig på finessen.
Det kan man nästan förstå. För den verkar ju bara vara ett gott råd i största allmänhet om hur man ska göra om man tappar en handske. Då är det ju klokt att behålla den andra, ifall den försvunna handsken skulle komma till rätta.
TRÖSTE-GRUK
Den, som tappar sin ena handske
är lycklig jämfört med den,
som tappar den ena,
kasserar den andra…
och hittar den första igen.
I Danmark tolkade man det som en uppmaning att inte ge upp. Om man blir av med ena handsken – sitt nationella självbestämmande – ska man för den skull inte kasta bort den andra handsken – sin självrespekt och sin tro på demokrati – genom att samarbeta med ockupationsmakten. För hur blir det då när man hittar den första handsken igen?
Så kan man roa sig under sin konvalescens, leta grukar. Och så kan man ta sig en kopp kaffe till. Om det har Kumbel förstås också skrivit en gruk.
När man ser sig om i biosalongen på den populära barnfilmen Frost upptäcker man att det är fler vuxna än barn i publiken. (Utom möjligen en söndagsmatiné under sportlovet.)
Vad har hänt med Disney? Det har ju kommit en del riktigt bra filmer på sistone. Kan det vara uppköpet av den påhittiga och duktiga Pixar Animation Studios som höjt kvalitén hos Disney?
