Lördagstemat Kvinna skulle jag ha skrivit om i dag, den 8 mars, men det råkade bli i går, med ett inlägg om den kvinnliga regissören till filmen Frost, Jennifer Lee, som bidrar på ett bra sätt till att skapa mer varierade förebilder för flickor i sina filmer.
Då, apropå Frost, fick jag tips om en dikt av författaren Robert Frost, som publicerades första gången just den 7 mars (1923): ”Stopping by Woods on a Snowy Evening”. Frost sade själv om den dikten att den var hans bästa chans att bli ihågkommen och det har han nog fått rätt i. Han har också sagt att dikter brukar uppstå som en klump i halsen, en känsla av att något är fel, en hemlängtan, en ensamhetskänsla … ”En dikt börjar aldrig med en tanke.”
Och just den dikten är ju ett bra exempel på det där med klump i halsen. Han hade försökt sig på jordbruk under en period. Det gick inget vidare. Strax före jul insåg han ett år att det inte fanns några pengar till julklappar åt barnen. Han plockade ihop vad som fanns av jordbruksprodukter, spände hästen för kärran och åkte till staden för att sälja. Det gick inte alls och på kvällen när det började snöa och han var tvungen att återvända hem utan pengar. På hemvägen var det som om hästen kände på sig att han var ledsen. Den stannade och Frost grät som ett barn. Efter ett tag ruskade hästen på sig så att bjällrorna plingade; Frost samlade sig och fortsatte hem.
Hans dotter har sedan berättat om episoden och att hennes pappa sade till henne att ”Män har precis lika mycket rätt att få gråta ut ordentligt som kvinnor. Snön gav mig skydd, hästen förstod och gav mig den tid jag behövde.” Här är diktens sista två strofer och hela dikten hittar man här.
He gives his harness bells a shake
To ask if there is some mistake.
The only other sound’s the sweep
Of easy wind and downy flake.
The woods are lovely, dark and deep.
But I have promises to keep,
And miles to go before I sleep,
And miles to go before I sleep.
Ja, de sista två raderna hör nog till de mest citerade – liksom ”The Road Not Taken”.
Men hur många kan läsa hela dikten?
Margaretha
kan det inte
Kan inte läsa som i att länken inte funkar, eller som i att dikten inte är riktigt njutbar? Själv har jag lite svårt för uttryck som ”my little horse”, men det kanske är ”my little pony” som fördärvat läsningen?
Nej, jag menar hur många kan läsa mer än ett par rader utantill?
M
Aha. Nej, det förstås. Några få avundsvärda personer verkar kunna lära sig vad som helt utantill. Dock icke jag (heller).
Ekonomiseringsdrive? Vad som helst helt utantill. Spara in ca 14% av stavelserna. Det blir en hel del med tiden. Går säkert att räkna om till Co2.
Tack för korr.
…vad som helst… skulle det alltså vara ovan.
Om detta handlar om att bejaka kvinnligheten inom sig så tror jag att du river gränser och raderar skillnader som egentligen inte finns. Hen kan nog känna klumpar i halsen ganska ofta.
Nu är det verkligen intressant att läsa Storfiskarns kommentar. Och det av alldeles ovanligt uppenbara skäl.
Gör jag, har jag? Storfiskarn, hjälp! Här var’e Frost!
PS. Nejvisstnej, Storfiskarn har ju hakat på släpkärran på bilen och åkt till Rättvik för att leta Melittafiler (storlek 103) mm. Och hans hulda hustru, som också heter Frost, har varit här på besök, men slank nyss ut genom dörren. Så vi får nog avvakta lite innan vi kan få deras Frostiga kommentarer.
Den övergivne äkta mannens klagan
Melodi: Kära Mor
Käre ni, tyck synn ôm mej ett tag
just i dag är alla kvinnors dag.
Frua min ha gett sig ut på vift
ho ha glömma helt att ho är gift.
Käre ni, precis i detta nu
står det kvinnor, däriblann min fru,
ner ve ICA ha de slage till
sjunger visor ôm vad helst de vill.
Käre ni, det verkar nästan sôm
ôm vi pôjker inte di tyckt ôm,
men vi gör ändå så gôtt vi kan.
Det är inte lätt att vara man.
Käre ni, det är så synn ôm mej,
vore säkert bättre att va tjej,
aldrig någonsin problem de har,
inte alls sôm den sôm är en karl.
Käre ni, allt ska di ändre på.
Ingenting är lika när sôm små
vi lekt mamma, pappa och ett barn,
då va ho en flicka ja va karln.
Käre ni, vår doter ho är med,
docker får ho aldrig ha i fred,
men till sängkamrat en krambil har,
för ho ska ju nästan bli en karl.
Käre ni, ni skulle se min grabb.
Uti fotbollsbena han är snabb,
illa klämd i jämlikhetsdebatt,
i balettskola han blivit satt.
Käre ni, ja undrar hur de har,
alla andra di sôm är en karl?
Just för att jag en gång bleve karl,
svårt att skaffa pratvän då man har.
Käre ni, har jag nå´n framtid, säj,
trots att jag nu inte är en tjej?
Tänkte skriva brev och ge förslag
att min riksdagsman ska ordna dag.
Käre ni, då grabbar jorden runt
går på krog och fotboll – oss väl unt!
Vi ska ses i glada vänners lag
nöjda att vi också fått en dag.
”Mor i Åvävla”
publicerad första gången 1987 i Karlskoga Tidning
Heja Hyttis – jag menar Mor i Åvävla!
Inlägget är perfekt denna dag, den Internationella kvinnodagen, säkert också på den internationella mansdagen den 19 nov.
Och som vanligt, kommentarsfältet går aldrig av för hackor. Hyttfogden glänser idag, eller vem det nu är:)?
Jo, det är Hyttfogden. Vi sammanbor (oj då, vi är ju faktiskt gifta!) sedan urminnes tider. Jag tror att hon skrev den här travestin på Kära Mor för att trösta mig när jag kände mig klämd i kvinnovärlden. Det var ganska extremt då på åttiotalet.
Hyttfogden, aka Mor i Åvävla, heter också Karin Englund, vilket har lett till lite felskickade meddelanden ibland, men egentligen förvånansvärt sällan. Men i alla fall: brorsans fru heter precis som jag, redaktörn heter som min pappa och jag heter som hans mamma… Hur man nu ska tolka det.
Apropå Frost så finns det ju en bra Brittisk kriminalserie med namnet A Touch of Frost.
Ja, detective inspector Frost. En hedersman. Eller i alla fall en duktig detektiv.
I Värmland säger en när en är nöjd och glad med det som kommit i ens väg idet här fallet för inlägget och kommentarerna: En får tacke! Min farmor skulle sagt slit det med helsa, så finns det ett uttryck till: nöjet var på min sida. Tack Karin o kommenterare!
:-)
Jag kanske ska ta fram dikterna av Robert Frost som jag fick 1958 i födelsedagspresent av min dåvarande amerikanske pojkvän, sedermera fästman i några månader, och läsa dem. Han var mycket förtjust i Robert Frost.
Ingrid
Det måste du absolut göra. Och det verkar som om den där dikten som Margaretha nämner, ”The Road Not Taken”, skulle passa extra bra!