Vem skulle kunna tro att det hölls 150-årskalas här, bara några timmar innan bilden togs?
Det festvana gänget i Johan-Olov-sällskapets styrelse, plus några till, fixade fram bord, stolar, parasoller, dukar, blommor, kringlor, kaffe, tårta och sju sorters kakor för ett 50-tal personer.
Varje år hålls en Johan-Olov-dag, vid författaren Johan-Olov Johanssons barndomshem Tvåbo. Det är alltid en lördag i anslutning till hans födelsedag, den 12 augusti, och i år var det alltså 150-årskalas!
Här hälsar sällskapets ordförande, skådespelaren Lars Hjertner, välkommen till festen.
Innan vi fick fika, var det ett innehållsrikt program som började med bruksmusik av en mässingsextett. Sjuåringen, som själv spelar saxofon, lyssnar intresserat. 
Sedan läste Lars Hjertner, som sig bör, en Johan-Olov-novell. Novellerna lämpar sig ovanligt bra för högläsning och uppskattades mycket på den tiden då Johan-Olov själv läste dem i radio under 40-talet.
Därefter var det boksläpp och Johan-Olovs sonson, Lars Jarnhammar, presenterade den bok som han har sammanställt, med sin farfars opublicerade anteckningar om olika personer som han mött: ”Johan-Olov hyllar och häcklar”.
Det är både hiss och diss, fast mest diss, faktiskt, om lata, högfärdiga eller opålitliga politiker och fackföreningsledare i dåtidens Sverige, dvs under ett par årtionden före Johan-Olovs död 1955.
Till programmet hör också utdelandet av Årets mästersmed, till någon som gjort insatser i Johan-Olovs anda. Upplägget bygger på att det hålls hemligt – ungefär som vid Nobelpriset – fram till själva utdelningen.
Här sitter den blivande mästersmeden och lyssnar på Lars Hjertners motivering till Årets mästersmed. Möjligen funderar hon på om det kan vara någon hon känner, kanske rentav någon kollega.
Och på nästa bild står en lika glad som överraskad Mästersmed 2024, framför den vedbod som en gång användes av dem som bodde i Tvåbo. Hon heter Maria Backåkers Lee och i motiveringen står bland annat:
”Årets mästersmed har stort lokalhistoriskt intresse och är en ledande kraft i ett föreningsliv med inriktning på historieforskning, inte minst i grannsocknen Garpenberg, med styrelseuppdrag i flera föreningar. Det egna släktforskandet har resulterat i en bok som handlar om Anna Maria Andersson från byn Lönnmora, strax norr om Horndal. ”
Men hur kunde jag missa att dokumentera alla kakfat och tårtor? De var många och det var mycket gott!
Kaffet dracks ur en jubileumsmugg, som ser ut så här, framtagen till 150-årsdagen. Svart som sot på utsidan och glödröd på insidan.
Ja se det var ett riktigt 150-årskalas!
Vi var och såg Insidan ut 2, nioåringen, sjuåringen och jag, häromdagen. Det är uppföljaren till den populära filmen Inside out, som kom 2015. Huvudpersonen är Jenny (Riley i originalversionen) och hennes olika känslor, när familjen flyttar till San Francisco. Ny skola, nytt klimat, nya kompisar.
Som när vi firat diverse bemärkelsedagar och det råkade bli ovanligt mycket choklad, lördagsgodis, kladdkaka, födelsedagschokladtårta och fondue med chokladdoppade jordgubbar.
Deras Visby, kanske?
Sedan, troligen nästa vecka, brukar de dra vidare till den magiskt blå alpmartornen som kanske motsvarar Stureplansgängets S:t Tropez.
Uppdatering den 3 augusti:
Vi har för enkelhetens skull Margareta som andranamn, döttrarna och jag, medan barnbarnet Greta har fått sitt namn efter sin mormorsmor. Margaretadagen är alltså ett utmärkt tillfälle för oss att ordna tårtkalas, om vi råkar vara samlade.
Då behövde hon se sig om efter annat jobb. Lösningsorienterad som alltid började hon med att ta körkort, eftersom hon visste att det var glest med arbetstillfällen hemmavid.
Bilden är daterad -81 och föreställer Tvåbo, huset där mina föräldrar bodde och som jag och mina barn sedan har övertagit. Vid husgaveln står mammas Morris!
Nu uppmanas vi i stället att rapportera om det finns almar som klarat sig, eftersom de kan vara motståndskraftiga mot almsjukan och kanske kan användas i förökningsprojekt av friska almar.
Det kan gå mycket fort, på ett par veckor bara. De träd som står nära vägen och huset måste sågas ner. De som finns längre bort från huset faller som plockepinn i oordnade former. Det finns ingen chans att hinna med att såga upp och forsla bort. Mycket skrämmande alltihop.
För ett år sedan utropade jag (möjligen något förhastat) att jag skulle ”
Jag har jobbat idag med att ta bort blomklasarna, men det var nog i senaste laget. De fröar redan av sig och dessutom verkar deras frön vara rena nyspulvret.
Där fanns till exempel lobelia, som trädgårdsexperten John Taylor fnös åt i radio häromveckan: ”Varför envisas folk med att ha den ointressanta blomman överallt?” Jag tycker om den pigga blå färgen och gillar att den är så lättskött. Sen hittade jag en fin begonia som får vara med trots att många tycker att det är en blomma som bara passar på kyrkogårdar. Och så har vi såklart tagetes, som anses vara trååååkig. Till sist några petunior, som blommar snällt en stor del av sommaren och som kräver minimalt med skötsel, men som ändå är den kanske mest mobbade av alla.
Sedan köpte jag en trädgårdstidning häromdagen och vad hittar jag väl där? Jo intervjuer med några trädgårdsexperter om blommor som de ändrat uppfattning om.
Jag får väl gå in i midsommar-mood så länge och försöka hantera besvikelsen på måndag.
Den 7 juni skrev Hans Blix (tidigare folkrätts-sakkunnig, utrikesråd, utrikesminister och generaldirektör för IAEA) en artikel i Svenska Dagbladet. Han har ju lång erfarenhet av att handskas med USA och han är orolig.
Plantorna fick tillbringa första delen av sitt liv på min balkong, som är inglasad och därmed har lite ont om pollinerare. Jag vet inte riktigt hur just dessa tomater vill ha det, men jag tänkte att det är bäst att jag gör en insats. Så jag tog finaste akvarellpenseln och borstade försiktigt först i en blomma på ena plantan sedan på den andra, sen på den första plantan igen osv. Med lite tur kanske jag kan få fyra tomater som belöning.
