Om man åker rulltrappa och inte märker att ett skosnöre gått upp kan det gå illa. Det gjorde det för mig för tre veckor sedan. Skosnöret kilade in sig och fastnade när jag kommit högst upp i rulltrappan. Vilket innebar att jag kastades framåt och landade på stengolvet i ingången till tunnelbanan. Min första tanke var förstås ”Hoppas ingen såg mig!” Sedan tänkte jag att det vore trevligt om någon hjälpte mig upp.
Men eftersom det var sent på kvällen var det tomt i lokalen och jag kravlade mig upp på egen hand. Höger höft hade tagit den värsta smällen och jag kände efter om höger ben bar. Jag tänkte att om jag kan gå på benet kan ju inget vara brutet. Det gick bra och jag kunde knalla hem.
Att det gör ont ett par veckor efter en sån smäll är naturligt, men när det blev sämre efter tre veckor tyckte jag att det ändå borde kollas upp. Vårdcentralen tog emot mig i går och jag fick remiss till röntgen idag.
Där möttes jag av en ny värld. Det var tomt i receptionen. Det enda tecknet på mänsklig närvaro var en handskriven lapp att kölappsautomaten var trasig.
Men det gick att anmäla sin ankomst med hjälp av bank-id. Bara att logga in sig och svara på några närgångna frågor om längd och vikt. Det var inte mycket att välja på så jag lydde automatinstruktionerna. Automaten var inte särskilt meddelsam när den väl fått veta vad jag väger, så jag letade upp ett väntrum på egen hand.
Där slog jag mig ner bredvid några akvariefiskar, som verkade glada att se mig. Neontetrorna kom fram och nosade, men svängde snabbt av och drog bort, på neontetrors vis. En lite större sort, som inte presenterade sig, stannade kvar och pratade med mig en stund. 
Så blev jag inropad av en trevlig men stressad röntgenoperatör. Högst fem minuter tog det. Sedan sa jag hej då till fiskarna och åkte hem. Visst är det bra med effektivitet, och visst är det trevligt med fiskkompisar, men jag gillar inte att olika samhällsfunktioner avfolkas alltmer. Nästa gång det blir aktuellt för mig att röntgas kommer det nog att vara självskanning hela vägen. Man lägger sig på en brits bara, och trycker på en knapp.
Det finns också kriminella som försett sig med kraftfulla scanners som kan läsa av ett betalkort på en halvmeters håll, men hittills är det bara SL som agerat digital ficktjuv mot mig.
Nu har jag köpt ett blockerings-fodral och ska ge mig ut på stan för att kolla om det funkar.
Om skyddet inte fungerar förlorar jag 42 kronor för resan, i stället för att betala ingenting när jag använder mitt månadskort.
Det råder Valborgsmässoförvirring i landet. 
Jag har svårt att tänka mig att svenska folket stillatigande finner sig i att avstå från sina lokala vårbrasor. Tidningen Norra Halland rapporterar:
I förrgår var jag på en ovanligt trevlig släppfest för en ny bok: Head Hammer Man, med undertiteln ”Horndals bortglömde hjälte”. Författare är Henrik Levahn, uppväxt i Horndal, en bruksort i södra Dalarna, och medlem i metalbandet Horndal. Många av bandets låtar handlar om det nedlagda järnverket i Horndal och de hävdar därför att de inte spelar heavy metal, utan rusty metal.
Boksläppet hölls på Henriks arbetsplats, lokaler som bland annat innehåller en gammal kolkällare. Ovanför dem ser man del av öppningen där kolet en gång hälldes ner i källaren. Nu fick trappen ner till källaren fungera som scen. 
”Här på Horndal är endast hyttan i gång, valsverket står fortfarande, de gamla hyttarbetarna äro hotade med vräkning ur rummen till lördagen, en familj har bedt att få komma hit och vi hade ej hjärta att neka dem.”
Coca-cola! Familjen reste till Norge kring 1950 och då var Coco-cola förbjudet i Sverige, men inte i Norge. Brorsan och jag fick dela på en flaska. Det var stort!
Om jag halverar minidosen av en insomningstablett funkar det hur bra som helst. ”Åga”-känslan slås ut, jag sover som en stock i nio timmar, vaknar pigg och fräsch som en nyponros och kan köra många mil utan att bli det minsta trött.
Jag tänkte i mitt stilla sinne att det där med människor är jag inget bra på och livet är för kort för att jag ska hinna lära mig det ordentligt, så jag kan nog skolka den dan …
”Vi producerade våra egna kycklingar, kläckte i en amerikansk maskin ”Buckeye” som drevs av fotogen. Fanns tupp i hönsgården använde vi hemägg men för att få andra hönsraser beställde mormor per postorder från ett hönseri och äggen kom med bussen
och lastades av på mjölkbordet.
Äggen lades på ett nät i maskinen och under ställdes ett fat med vatten. På äggen ritades kryss för att man måste vända dem en gång om dagen och då visste man ju att alla äggen var vända. Detta förfarande skulle imitera hur en hönsmamma tog hand om sina ägg.
Det tog tre veckor och sista dygnet måste det vara helsvart i maskin när kycklingarna hackade sig igenom skalen. Man såg inte men hörde plötsligt hur små kycklingfötter traskade runt på nätet. Då var det dags sticka in handen och plocka ut de små liven och stoppa dem i en s k fostermor – en låda med en värmelampa. Grus och små grästuvor gjorde det trivsamt att vandra runt på och efter några dagar släpptes kycklingarna ut i en större låda. Kycklingfoder gjordes hemma och bestod av hårdkokta hackade ägg, skorpsmulor och finhackad klöver eller nässlor.”
Farmors höns har varit med förr. De hade det bra och värpte sällsynt goda ägg.
Kycklingfoder på ägg, skorpsmulor, klöver och nässlor! Jag undrar vad de får idag i de stora kycklingfabrikerna, men jag vill nog helst slippa veta.
(En av anledningarna till att våra hav töms på småfisk kan vara att de går till hönsfoder.)
Om det går att få ordning på hönsen och tupparna och äggproduktionen, så att det sker under trevligare former för alla inblandade, är det såvitt jag förstår ett någorlunda miljövänligt och ekonomiskt sätt att producera mat.
I fortsättningen ska jag hålla utkik efter möjligheter att adoptera en tupp och jag kommer att kolla om det går att köpa tupp på saluhallen, för hur ska man annars kunna göra coq au vin?
Solen skiner och det ser ut att bli en finfin påskafton. Här ska pyntas påskris och gömmas påskägg.
Jag önskar alla en riktigt glad påsk!