För ett år sedan utropade jag (möjligen något förhastat) att jag skulle ”make the perennrabatten great again”. Det handlade om min farbror Erlands fina rabatt som han anlade någon gång på 1950-talet, när de bara var tre i hushållet och då han inte behövde odla potatis överallt.
Så här såg den ut i sin krafts dagar och mycket av det han satsade på finns kvar än i dag, som lysing, betonika, stjärnflocka, axveronika – och det som vi ser längst bak: en plymspeirea.
Plymspirea är effektfull och extremt lättodlad. Jag skulle nog snarare klassa den som en av de mer invasiva växterna i landet.
När Martin och jag tog över huset och trädgården på 1990-talet fanns det plymspireta lite varstans. Jag försökte hålla dem i schack och fick hjälp av en kompis som hälsade på. Vi grävde och grävde, för plymspirean är inte lätt att gräva upp. Den bildar massiva, mycket stora rotknölar.
När vi blivit av med tillräckligt många bestånd, som vi lagt i svarta plastsäckar för att dö, åkte vi till handelsträdgården för att köpa något trevligare och mindre spridningsbenäget. Det första vi såg när vi kom dit var ett bord med stora krukor med plymspirea. Min kompis blev chockad och frågade förundrad om folk verkligen köper sådana med flit. Och om det inte finns någon varningstext, ungefär som på cigarrettpaket.
Jag har inte riktigt lyckats göra perennrabatten great again, även om den är i någorlunda skick och jag har inte hållit undan plymspirean som jag borde. Så här ser rabatten ut från andra hållet idag. 
I stället för en mäktig plymspirea står nu, längst bort från huset, en betydligt mer lätthanterlig gillenia, med sina söta vita stjärnlika blommor. MEN, gissa vad som dykt upp i andra änden, närmast huset? Just precis, en nyetablerad plymspirea!
De finns överallt och gör mig GALEN. Så här ser det ut från sjösidan.
Jag har jobbat idag med att ta bort blomklasarna, men det var nog i senaste laget. De fröar redan av sig och dessutom verkar deras frön vara rena nyspulvret.
Men det är ändå värt att ta bort dem, för de blir så trista när de vissnar. Till skillnad från många andra fröställningar, som gärna får stå kvar och bilda dekorativa vinterståndare, ser de bara hängiga och deprimerande ut. Så här ser de ut när de vissnat och det blir ju ingen människa glad av. A luta continua!
Där fanns till exempel lobelia, som trädgårdsexperten John Taylor fnös åt i radio häromveckan: ”Varför envisas folk med att ha den ointressanta blomman överallt?” Jag tycker om den pigga blå färgen och gillar att den är så lättskött. Sen hittade jag en fin begonia som får vara med trots att många tycker att det är en blomma som bara passar på kyrkogårdar. Och så har vi såklart tagetes, som anses vara trååååkig. Till sist några petunior, som blommar snällt en stor del av sommaren och som kräver minimalt med skötsel, men som ändå är den kanske mest mobbade av alla.
Sedan köpte jag en trädgårdstidning häromdagen och vad hittar jag väl där? Jo intervjuer med några trädgårdsexperter om blommor som de ändrat uppfattning om.
Jag får väl gå in i midsommar-mood så länge och försöka hantera besvikelsen på måndag.
Den 7 juni skrev Hans Blix (tidigare folkrätts-sakkunnig, utrikesråd, utrikesminister och generaldirektör för IAEA) en artikel i Svenska Dagbladet. Han har ju lång erfarenhet av att handskas med USA och han är orolig.
Plantorna fick tillbringa första delen av sitt liv på min balkong, som är inglasad och därmed har lite ont om pollinerare. Jag vet inte riktigt hur just dessa tomater vill ha det, men jag tänkte att det är bäst att jag gör en insats. Så jag tog finaste akvarellpenseln och borstade försiktigt först i en blomma på ena plantan sedan på den andra, sen på den första plantan igen osv. Med lite tur kanske jag kan få fyra tomater som belöning.
Eller mera troligt en strykjärnsspis till en skräddare. Man tröttnade väl på de relativt ineffektiva lodstrykjärnen och ville ha hetare sula på strykjärnet. Då var det bättre att kunna ställa strykjärnet direkt på spisen, än att värma en järnklump i elden, som man sedan stoppade in i ett ihåligt lodstrykjärn (järnklumpen, inte elden).
Uppdatering 4 juni: 
Det började med att ett av barnbarnen ville plantera några basilikafrön som han fått i skolan. Så det gjorde vi.
Man klipper av stjälken på ett strategiskt ställe där det finns en bladrosett. Sedan plockar man av de flesta bladen på den avklippta biten – det räcker att ha kvar de fyra toppbladen för att den nya plantan ska klara sig. 
Och tomatplantorna som måste tjuvas, alltså de där små extrakvistarna som växer ut i bladvecken och tar näring från plantan i onödan, kan man plantera dem? Det känns alltid konstigt att ta bort de fina små kvistarna och slänga dem.
I vintras knäcktes hennes kraftiga arm, som hon sträckt in över land. Snötyngderna blev henne till sist övermäktiga. 
Hon ger inte upp så lätt, den gamla damen!
Här har jag kvistat av den kraftiga grenen. Om någon är pigg på att göra träskedar eller träskor finns det virke att hämta. Just al lär vara extra bra till det. Den där kraftiga grenen är tjock som en ordinär trädstam och den del som ligger längst bort i bild, med mossa på, ser ut som en krokodil på väg ner i sjön.
Där möttes jag av en ny värld. Det var tomt i receptionen. Det enda tecknet på mänsklig närvaro var en handskriven lapp att kölappsautomaten var trasig.
