Kampen går vidare

För ett år sedan utropade jag (möjligen något förhastat) att jag skulle ”make the perennrabatten great again”. Det handlade om min farbror Erlands fina rabatt som han anlade någon gång på 1950-talet, när de bara var tre i hushållet och då han inte behövde odla potatis överallt.

Så här såg den ut i sin krafts dagar och mycket av det han satsade på finns kvar än i dag, som lysing, betonika, stjärnflocka, axveronika – och det som vi ser längst bak: en plymspeirea.

Plymspirea är effektfull och extremt lättodlad. Jag skulle nog snarare klassa den som en av de mer invasiva växterna i landet.

När Martin och jag tog över huset och trädgården på 1990-talet fanns det plymspireta lite varstans. Jag försökte hålla dem i schack och fick hjälp av en kompis som hälsade på. Vi grävde och grävde, för plymspirean är inte lätt att gräva upp. Den bildar massiva, mycket stora rotknölar.

När vi blivit av med tillräckligt många bestånd, som vi lagt i svarta plastsäckar för att dö, åkte vi till handelsträdgården för att köpa något trevligare och mindre spridningsbenäget. Det första vi såg när vi kom dit var ett bord med stora krukor med plymspirea. Min kompis blev chockad och frågade förundrad om folk verkligen köper sådana med flit. Och om det inte finns någon varningstext, ungefär som på cigarrettpaket.

Jag har inte riktigt lyckats göra perennrabatten great again, även om den är i någorlunda skick och jag har inte hållit undan plymspirean som jag borde. Så här ser rabatten ut från andra hållet idag.

I stället för en mäktig plymspirea står nu, längst bort från huset, en betydligt mer lätthanterlig gillenia, med sina söta vita stjärnlika blommor. MEN, gissa vad som dykt upp i andra änden, närmast huset? Just precis, en nyetablerad plymspirea!

De finns överallt och gör mig GALEN. Så här ser det ut från sjösidan.

Jag har jobbat idag med att ta bort blomklasarna, men det var nog i senaste laget. De fröar redan av sig och dessutom verkar deras frön vara rena nyspulvret.

Men det är ändå värt att ta bort dem, för de blir så trista när de vissnar. Till skillnad från många andra fröställningar, som gärna får stå kvar och bilda dekorativa vinterståndare, ser de bara hängiga och deprimerande ut.  Så här ser de ut när de vissnat och det blir ju ingen människa glad av. A luta continua!

Det här inlägget postades i Allmänheten varnas, Att odla, Blommor och bin, När det skiter sig, Trädgård och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

16 svar på Kampen går vidare

  1. Brorsdottern skriver:

    En granne svor eder över lupinerna ty hon hade hört efter att ha vuxit upp med lupiner sen barnsben att de är djävulens verk,invasiva och farliga utav bara h-vete för svenska naturen. Sen kom hon hem med gul lupin från handelsträdgården, jättenöjd, gula brukar de ju inte vara i diken. Det handlar då om en framavlad sort och det är inte ovanligt att framavlade blommor går tillbaka till sitt ursprung efter några år. Så också hennes gula lupin. Jag stod bredvid när hon upptäckte det, var en väldigt underhållande min hon gjorde. Lika färggrant som i dikena

    • Kicki Englund Frost skriver:

      Jag har fortfarande dåligt samvete för att jag röt åt grannen när hon tänkte sätta lupiner i slänten: Det ger du F-n i!!! Man ska inte dryga åt snälla grannar.
      Borde kanske förklara mig men det är nog 40 år sedan.

      • Karin skriver:

        Bra rutet, tycker jag. Önskar att någon hade rutit åt vägverket när de slängde ut lupinfrön för att nya vägrenar snabbt skulle få lite växtlighet. Det är därför det är så lupintätt mellan Horndal och Grönsinka.

    • Karin skriver:

      Brorsdottern, jag hade möjligen frestats att göra samma sak. En GUL lupin, vilken trevlig omväxling till alla blå och blålila! Tack för varningen!

      • Brorsdottern skriver:

        Denna grannes helomvändningar gäller det mesta faktiskt men detta var så uppenbart. Först dyrkade hon lupinerna, fantastiska i midsommarbuketten, färgsprakande osv. Sen började debatten på nätet, då fullständigt hatade hon dom. Seeen dök den lilla gula lupinen upp och några år senare det stora sveket när den bytte färg.

        • Karin skriver:

          Verkar jobbigt. Och jag tror inte att man kan säga i hennes fall att ombyte förnöjer – kanske snarare att det ger möjligheter till fler förhöjda känslolägen, av olika slag?

  2. hyttfogden skriver:

    Gamla plymspireabuskar växer utåt i cirkel så i mitten av dessa gamlingar uppstår en rund stor kal fläck. De är ju gamla prydnadsväxter och de som jag umgicks med under min uppväxt var redan då jag föddes komna till avsevärd ålder gissningsvis 40-50 år. När vi lekte kurragömma om somrarna mina kusiner och jag, var en spireabuske väldigt fin att sitta gömd i, ingen tänkte på dom utan de flesta letade i stallet, i lagårn eller på höskullen.

    Min morfar var mycket noga med att när spirean blommat över så skulle alla fula torra fröställningar klippas av och när jag kom i lagom ålder var jag den som fick uppdraget att göra det. Ingen avundsvärd syssla med damm och frömjöl i hår och näsa och ögon men sedan stod ju buskarna vackert gröna till hösten då de klipptes ner totalt till en höjd av ca 30 cm.

    När vi flyttat till Gbdal fanns ju ett och annat vildvuxet parti av trädgården att ta itu med och på gräsmattan vid gaveln utanför stora huset stod en JÄTTELIK spirea som var i vägen. Längs kanten av denna gräsmatta ner mot trädgården fanns några torra glesa små syrenbuskar som bildade en ful liten häck. Jag beslöt mig för att ta bort syrenerna och flytta spirean dit. Det var om våren innan allt började växa, tack och lov, för segare och mera motsträvig buske än spirean kunde du inte hitta. Rötter och rötter och rötter överallt och jag insåg att här var det bara var att utan hänsyn till busken, ta spaden och kapa upp eländet i lagom stora bitar som jag sedan grävde ner på deras nya växtplats. Och ser man på, de började växa hur villigt som helst! Och sedan var det inte några problem att ansa plantorna när de stod i en lätt åtkomlig rad. Så det blev en fin liten häck och där gamla spirean stått gjorde jag gräsmatta. Men uj, uj, ujjejuj, som närkingen säger, vilket slit och lång tid det tog men det var det värt.

    Här i trägårn i nypörtet finns en liten koloni med lupiner. De kommer troget varje år men sprider sig konstigt nog inte utanför den boplats där de slagit sig ner. De har inga konkurrenter om sin växtplats, kirskålen ”stormar ner” på andra sidan tomten och Rosa Rugosa brer ut sig stor och myndig i slänten nedanför stora vägen. Så jag tänker låta lupinerna växa ifred där de är. Skulle jag däremot komma på nån av dom på väg nerför sluttningen ner mot vändplan, ja dååååå ska dom fåååå!

    • Karin skriver:

      Ja, Hyttis, ger man sig på plymspirea får man vara beredd på en hård kamp! Jag skulle kanske beställa en grävmaskin till den där slänten, för så mycket spirearötter mäktar jag inte med.

      Men grattis till att du tydligen lyckat få till ett icke-spridningsavtal med dina lupiner! Jag önskar att mina vore lika välartade!

  3. Viola_T skriver:

    Men ojojoj…. det där hade jag ingen aning om.
    Jag har en plymspirea som flyttats några meter bort från den plats där svärfar planterade den. Efter flytten för flera år sedan har den inte tagit sig. Den står i princip stilla i den hårda lerjorden. Åsså gör nog rådjur, eller om det nu är harar, sitt till för att hålla den i schack. Avbrutna men icke uppätna kvistar vittnar om besöken. Det bör jag nog kanske vara tacksam för?

    • Karin skriver:

      Ja, tacka lerjorden och rådjuren för att de håller plymspirean i schack! Hos mig finns de numera ÖVERALLT, eftersom jag inte upptäckt pantorna i tid och plötsligt har jag en jättetuva, som jag inte orkar gräva bort. Nu planerar jag att täcka slänten med det värsta beståndet i vår, med svart plast så att ingenting kan växa. Kommer inte att bli särskilt snyggt, men värt försöket att stoppa spireans framfart. Spridea, sa min mamma om alla spireasorter.

  4. Staffan Lagerström skriver:

    Vacker rabatt! Och det gläder mig att se att inte hela gräsmattan är snaggad som på en golfbana.

    • Karin skriver:

      Man måste beundra farbror Erlands odlartalanger. Med tanke på att rabatten anlades på 1950-talet och egentligen inte skötts om alls sedan 1990 är den mycket livskraftig. Dessutom kommer det nya godsaker för alla olika insekter hela sommaren. Just nu är det fullsatt i stjärnflockebaren. Om någon vecka flyttar festgänget över till alpmartonen och sedan drar de vidare till axveronikan, när den slagit ut.

      Bortsett från några områden som jag försöker hålla fästingfria för barnbarnen är det ont om gräsmattor här.

      • Staffan Lagerström skriver:

        Farbror Erland måste klassas som ”före sin tid” vad gäller biologisk mångfald. Att fixa kontinuerligt käk till insekter kräver en stor kunskap.

        En detalj, bara: Öppettiderna för Stjärnflockebaren? Fullständiga rättigheter?

        • Karin skriver:

          Jag har undrat ibland om Erland var före sin tid eller om han tillämpade uråldriga kunskaper. När jag med tonårig impertinens undrade när han tänkte ta bort de döda träd som ramlat och låg i slänten mot sjön, log han milt och förklarade att de skulle ligga kvar och göra nytta på sitt sätt. Jag vet inte riktigt om han använde begreppet ”biologisk mångfald”, men det var i alla fall vad han menade.

          Stjärnflockebaren har de öppettider som min pappa gillade (trots att han var mångårig medlen i IOGT) i en annons: ”Utsträckt tid och fullständiga rättigheter” Det tyckte pappa lät väldigt trevligt!

  5. Så fint det var och det kommer säkert att bli fint igen. Så mycket du arbetat med den.
    Det är nog vissa växter man ska vara försiktiga med att sätt p g a att de sprier sig så mycket. Jag brukar rådfråga min trädgårdskunniga väninna.
    Trevlig helg!

    • Karin skriver:

      Det går långsamt framåt. Den här veckan har jag fått hjälp av barnbarnen att ta bort plymspireablommor. De fick en krona för varje blomstjälk, vilket kanske kan anses vara underbetalt barnarbete, men kidsen var nöjda. Och jag med. 95 potentiella fröspridare är numera förpassade till en plats dit solen aldrig når!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.