Karin Englund

Träna

Postat den 22 februari, 2014 av Karin

När jag föreslog T-teman för februari tyckte jag att jag var listig som lade ”Träna” sist i raden. Då skulle jag ju kanske komma igång igen, med den träning som blivit en smula försummad nu under vintern. För som Magnus säger i detta nostalgiinslag, jag har ju börjat träna lite. Ingen vurm eller så, men lite lagom.

Nej tennis är inte aktuellt, ingen annan sport på T heller egentligen, men just att se till att hålla formen så pass att det är kul att cykla, simma, gå i skogen, leka med barnbarnen och – förstås – kunna ta en ridtur när tillfälle ges, det är liksom poängen med träningen.

Det lilla vänliga gym som jag går på har ett vettigt träningsprogram med snabba byten mellan maskinerna, så man hinner inte bli utråkad. Och maskinerna är lättanvända saker som inte bygger på att man först måste lyfta bort ett halvt ton skrot, som någon hulk som hade maskinen före mig, lassade på. De bygger på något slags hydrauliskt motstånd (nej, jag förstår inte heller vad det betyder) som gör att ju mer man tar i, desto mer måste man ta i.

Det ingår träffar också där man får lite råd och kan tala ut om hur det går. Och om målbilder. Eller inte. För målet är inte att uppnå något och bli klar. Lika lite som man ”klarar av” andra levnadsregler. (Jaha, nu har jag älskat min nästa – vad ska jag ta itu med då?) Det är bara att hålla på, om man vill vara i någorlunda god form. Så jag borde nog försöka hinna dit innan de stänger i dag klockan ett!

Här kan man läsa om hur övriga lördagsbloggare har det med träningen:

Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Malin Olgakatt, Pysseliten och så en ny lördagsbloggare från och med denna vecka: Tove. Välkommen!

Och här har vi våra marsteman som Karin på Pettas bjuder på:

1 mars Kvarn/KVARN
8 mars Kvinna
15 mars Katt
22 mars Kruka
29 mars Klocka

Publicerat i Lördagstema | Etiketter träning | 28 kommentarer

Dubbelgångarland

Postat den 19 februari, 2014 av Karin

merkel

Var beredd på att möta både bekanta och kändisar i Brasilien. När jag kom fram till Sao Paulo och väntade på mitt bagage vid bagagebandet upptäckte jag att Angela Merkel stod tvärsöver på andra sidan bandet. Ovanligt nog var hon klädd i klänning och lite ovårdad i håret. Men samma hållning, med lite uppdragna axlar och samma lite oroliga blick.

Eftersom jag hade varit i Braslien tidigare visste jag att detta är ett land av dubbelgångare. Man häpnar i början över alla lookalikes som vimlar på gatorna, men man vänjer sig.

Första gången jag upptäckte det var för några år sedan på flyget mellan Sao Paulo och Florianopolis. När jag kom ombord på planet fick jag syn på farbror Erland, min pappas äldsta bror. Där satt han och läste tidningen, precis som han brukade, med glasögonen en bit ner på näsan. Visserligen hade han då varit död några år, men det hindrade mig inte från att utbrista: ”Men Erland, VAD gör du i Brasilien.” Lyckligtvis uppfattade han inte att han var tilltalad, för min portugisiska hade verkligen inte räckt till för att förklara vad jag menade. (Det gör nog inte min svenska heller…)

Och ett par dagar senare såg jag Nike Nylander på andra sidan gatan. Kul, tänkte jag (för vi har jobbat ihop en gång för länge sedan) och kryssade över gatan i rusningstrafiken. Men hon lystrade inte alls till anropet ”Nike!”

Hör hon dåligt, undrade jag och tog tag i hennes arm. Och inte ens då, när hon vände sig om och sade något på portugisiska, förstod jag fullt ut att jag tagit miste. Visst var det väl Nike… Eller?

Sedan vande jag mig vid att möta både bekanta och kändisar i varenda gathörn. Brasilien verkar vara ett land befolkat av dubbelgångare.

Rakel Molin dök upp i tunnelbanan och såg ut som om hon undrade vart hon var på väg.

Och Barak Obama, eller i alla fall en yngre version av honom, extraknäcker som vakt på den där dyra fruktmarknaden.

Det var den enda gången jag hade kameran redo, när jag upptäckte Obama, men det kändes lite påfluget att fotografera honom. Jag kunde ha tagit en bild i smyg bakifrån, men det hade onekligen varit lite poänglöst. Men det stämmer verkligen att Brasilien är ett land där alla slags människor finns.Vem som helst kan vara brasse.

Publicerat i Att resa | Etiketter Angela Merkel, Barak Obama, Dubbelgångare, farbror Erland, Nike Nylander | 21 kommentarer

I stället för reklam

Postat den 17 februari, 2014 av Karin

På allmän begäran (hallå Hyttfogden!) kommer här några bilder på klotter/graffiti/ gatukonst i Sao Paulo. I denna reklamfria stad finns det många tomma ytor, som kan fyllas med graffiti. Eller som får vara tomma, vilken kan vara väldigt vilsamt. Jag inte sett många exempel på den tristare sortens klotter. Det är som om klotternivån är så hög att det är lite pinsamt att klottra på det missprydande lite håglösa sättet, som man ofta ser här i Stockholm. När det förekommer försvinner det liksom i den större bilden.

Varsågoda!

Reklamfri mur vid centralstationen

Publicerat i Att resa, färg, konst | Etiketter graffiti, klotter, Sao Paulo | 23 kommentarer

En ny epok

Postat den 16 februari, 2014 av Karin

Mina kaffevanor är inget att skryta med. Det blir fulkaffe för det mesta, dvs snabbkaffe med halva koppen mjölk, annars svider det i magen. Allt annat som jag har försökt med blir lite för mycket lotteri för mig.

Bryggkaffe får en trist bismak av pappersfilter. Espresso, perkulator, presso, mm, kan bli bra, men är oftast för starkt, för svagt, för hårdrostat, för lite rostat, för mycket garvsyra eller något annat som känns fel. Snabbkaffet är pålitligt. Jag är starkt kaffeberoende och tar en första kopp i femtiden och håller sedan koffeinet på en jämn nivå under dagen. Det går åt en hel del mjölk, vilket kan vara ett problem utomlands, där det ibland kan vara svårt att få tag i god färsk mjölk.

När jag en tidig morgon vacklade ut på en skuggig terrass norr om Sao Paulo för dagens första koffeindos, serverades jag kaffe på det här tjusiga sättet, minus mjölkkannan till att börja med.

Kaffe måste ju drickas hett, så jag tog en försiktig klunk, utan mjölk. Det smakade väldigt bra. Smakrikt men lent. Ingen risk för magsår med det kaffet! När jag var inne på tredje koppen dök servitrisen ursäktande upp med mjölkkannan. Jag sade att det inte behövdes, men däremot måste vi ju få veta hur kaffet tillagats.

Det var vanligt bryggkaffe helt enkelt. Med pappersfilter? Oh nej! Köksdamerna såg förfärade ut. Tunna tygfilter måste det vara och innan man använder ett sådant första gången måste det kokas ur i lite kaffe.

Vi fick också veta att bönorna kommer från odlare runtom i trakten och rostas och mals i ett litet rosteri, som heter Bambi och ligger halvvägs till Sao Paulo.

kaffeved

På hemvägen hittade vi rosteriet och stannade till. Det var ett litet, litet hus, där det var svårt att fotografera för det var så trångt. En gång i veckan rostas kaffe-bönorna och så levereras de till affärer, hotell och restauranger i närområdet.

Den största överraskningen var att rosteriet är helt vedeldat. Här ser vi riktig kaffeved. Ganska kraftiga klabbar, som stoppades in i rostugnen.

kafferostugn

Ägaren berättade om de känsligaste momenten, just när kaffet är på väg att bli färdigrostat. Om man missar kan hela rostomgången bli förstörd. Det måste hinna mogna i smak, men inte överrostas för då blir det bittert. En känslig balans, som kräver total koncentration och rätt sorts ved i lagoma mängder och finreglering av draget.

Vi köpte på oss några kilo förstås och nu när jag kom hem var spänningen stor. Skulle det vara lika gott i ett gråmulet Stockholm, som det var på en skuggig terrass i bergen i Brasilien? Jajamen, det var det! Så nu har jag blivit av med en last – mjölk i kaffet – men skaffat en annan: kaffe från vedeldat rosteri.

Publicerat i Att resa | Etiketter finkaffe, fulkaffe, vedeldad rostugn | 40 kommentarer

Tvätt

Postat den 15 februari, 2014 av Karin

Lördagstemat är Tvätt. Jag har samlat ihop lite tvättbilder från förr, då tvättandet var tungt arbete, ofta i kallt vatten, med lut, tvättbräde och klappträ.

Först tvätt vid arbetarbostäderna i Horndal, en tvättmiljö som Johan-Olov Johansson skildrat i novellen Stortvätten. Första bilden är kanske hundra år. Andra bilden är troligen från 1930-talet och den tredje från 1980-talet.

fyrbotvätt

Och sedan, vid samma sjö, ser man först min farmor som tömmer tvättkaret nere vid stranden och sedan min mamma med brorsan i bakgrunden.

farmor med bykkaret

tvätt vid rossen

Och så en bild från Årängsån, som är ett utflöde från sjön. Här har mamma tagit med tvätt, vedträn och tvättmedel ner till ån. Det var så man fick tillräckligt med rinnande vatten för att kunna skölja lakan och annat skrymmande. Syrran och en kompis tittar på.

tvättplats årängsån

Det ser ju rätt idylliskt ut, och var det kanske också, soliga sommardagar. Men jag tror nog att rinnande vatten och tvättmaskin hör till de moderniseringar som underlättat mest av allt för kvinnorna.

Idag borde det ju vara enkelt. Men Sanna Levelius finurliga tvätt-berättelse, Den sjunde tvättkorgen inspirerad av Ingmar Bergmans Det sjunde inseglet, antyder något annat. Fler av Sannas bilder hittar man om man klickar på länken.

Lördagsbloggarna är Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet,Malin, musikanta Olgakatt, Pysseliten Nästa lördag är det Träning som tema.

Uppdatering: Karin på Pettas tar över tema-ansvar i mars.

Publicerat i Lördagstema | 22 kommentarer

Mera restips

Postat den 14 februari, 2014 av Karin

tunnelbanekonst Det tar ett tag innan man upptäcker det, men det finns nästan ingen reklam i tunnelbanan i Sao Paulo. Däremot dyker det upp konstutställningar här och där.

Tunnelbana och taxi fungerar fint i Sao Paulo. I rusningstrafik kan det vara lite trångt på tunnelbanan, men det är det ju på gatorna också, så man kommer fortare fram med tunnelbanan. Att köpa biljett till tunnelbanan är mycket enklare än i Stockholm.

preferencial

Skulle man dessutom råkat ha fyllt 60 år, vara gravid, handikappad eller bära på småbarn har man alltid en garanterad sittplats, ett assento preferecial.

Det funkar. Alla respekterar den regeln.

Men tunnelbanan går ju inte överallt och då är taxi bästa lösningen. Det är lätt att få tag i taxi och i Sao Paulo finns inga skurkaktiga taxifirmor med fantasifull prissättning, som i Stockholm. Dessutom hittar chaufförerna förvånansvärt bra i denna jättestad (med något enstaka undantag).

Lur på vift

Veckans garv, under Sao Paulo-vistelsen, stod en taxichaufför för. Jag skulle ut på stan i några ärenden åt det håll där det inte går någon tunnelbanan, så det fick bli taxi. Efter en stund kom jag på att jag glömt ta med mobilen. Eftersom jag skulle samordna mig med dottern senare under dagen måste jag ha den med. Vi vände tillbaka så att jag kunde hämta mobilen.

Väl framme vid destinationen åtskildes vi med sedvanliga avskedshälsningar (Tchau, Até logo). Men jag hann inte gå många steg förrän chauffören kom springande, med min mobil i högsta hugg. Jag hade glömt den i bilen. Det tyckte vi var rätt komiskt, särskilt chauffören som kiknade av skratt. Kul när man kan glädja sina medmänniskor!

Publicerat i Att resa | Etiketter Sao Paulo, taxi, tunnelbana | 12 kommentarer

Restips

Postat den 12 februari, 2014 av Karin

Man skulle ju kunna tro att jag är bra på att resa, eftersom det är något jag ägnat mig åt rätt mycket. Först som reseledare i min ungdom och sedan med såväl privatliv som olika jobb med mycket resor. Men det är jag inte. Jag tror att det är reselederiet som förstört min reseförmåga. Om jag inte har ett par hundra personer att hålla reda på slappnar jag av helt och hållet och glömmer, slarvar, missar…

En sån här rälsspik var det som gjorde att jag inte fick checka in min väska.

För att inte tala om att jag är usel på att packa. Klarar inte att packa i tid, jag packar fel saker och jag planerar för sent. Hemresan är alltid lite lättare men även då lägger jag sånt som jag borde ha till hands i den väska jag checkar in och tvärtom.

Och när jag försöker resa utan att checka in har jag väskan full av sådant som bedöms som farliga vapen och då måste jag checka in i alla fall, vilket jag ogärna gör, eftersom mitt bagage har en tendens att försvinna.

En gång när jag skulle åka på något kortevenemang, över ett par dagar, trodde jag att jag kommit på den perfekta ta-med-presenten: en ölöppnare i form av en ~~järnvägssyll~~ rälsspik.

Men min lilla ta-ombord-väska underkändes, för vem vet vad man kan ta sig till med ett sådant vapen.

Jag förstår hur de tänker, men det blev rätt dyrt, det blev det, när min väska försvann någonstans i norra Italien.

Visserligen fick jag med tiden tillbaka en del av pengarna för kläderna jag köpte när min väska var på rymmen, men dubbla uppsättningar av skor för samma tillfälle känns lite slösaktigt, det gör det.

Men ett restips vill jag ändå bidra med. Återanvänd (eller köp för en hundring eller två) en gammaldags osmart mobil och sätt in ett kontantkort. Sedan kan man SMS:a praktiskt taget hur mycket man vill. Det perfekta brottet, om ni frågar mig. Blir den snodd är ingen skada skedd. Och förblir den osnodd har man en telefon till nästa resa.

Publicerat i Att resa | 19 kommentarer

Det blev lite varmt

Postat den 10 februari, 2014 av Karin

Här kan man se hur många grader det var i Sao Paulo på fredagseftermiddagen.

Det blev lite varmt i storstaden, så vi bestämde oss för att åka till stranden ett par dagar.Det visade sig att vi inte var ensamma om den tanken. Kanske var det inte mer än ett par procent av Stor-Sao Paulos bilpark som gav sig iväg mot havet, men två procent blir 400000 bilar. Och då tar en tvåtimmarsresa fem timmar i stället.

OK, man får inrätta sig så bekvämt det går i bilen och vi intalade oss (något krampaktigt emellanåt, medges) att vi satt i vardagsrummet och umgicks. Försäljare patrullerade bilköerna med vatten, godis och frukt. Vi valde att starta i niotiderna, för att slippa de värsta köerna och kom fram klockan två på natten. Undrar hur lång tid det hade tagit om vi åkt i sextiden?

Utflykten till stranden innebar att jag skulle vara ouppkopplad ett par dagar och då tyckte jag det var väldigt fiffigt att posta ett par inlägg i förväg, med tidsinställnings-mekanismen, lördagstemainlägget, till exempel. Men jag vet inte. Det blir ju konstigt om man inte är hemma när man får besök. Om olika kommentarer bara möts med tystnad.

Men stranden var fin, det var den!

Publicerat i Att resa | 10 kommentarer

Köp inte frukt på fruktmarknaden!

Postat den 9 februari, 2014 av Karin

Här har vi den pampiga saluhallen i Sao Paulo, Mercado Municipal, byggd någon gång på 1910-talet. Här kan man köpa kött, korv, ost, kryddor, frukt och en hel del annat som jag inte har en aning om vad det är. Väl värd ett besök.

mercado

Inuti liknar den en kyrka med sina stora målade glasfönster med motiv från jordbruk och trädgård.

trädgård fruktstånd

Men här kan en liten varning vara på plats, i alla fall om man kommer från Sverige. Vi föreställer oss ju att frukten är billig i ett land som Brasilien. Mycket kommer ju härifrån, eller hur? Men på marknaden i Sao Paulo är frukten fruktansvärt dyr.

Försäljningsmetoderna påminner dessutom om dem som skildrar i filmen Wolf of the Wall Street. Inte så att de är påträngande från början, men har man väl intresserat sig för en aktie, jag menar frukt, är det inte meningen att man ska kunna säga nej. Man får smaka på allt möjligt, man får förslag om att kanske bara köpa lite lite grann till, för att jämföra, det läggs i katonger innan man varken hinner säga ja eller nej.

Till sist säger man uppgivet STOPP. Jag ska inte ha mer. Vad kostar det? Beloppet fick mig att undra om försäljaren menade någon annan valuta, typ den zimbabwiska dollarn. Jag protesterade, frågade igen efter priser i brasilianska real. Samma siffra. Sex hundra spänn för lite frukt!! I Brasilien? No way!

OK, jag hade smakat på en hel del av hans frukt. Något borde jag köpa, så jag bad honom ta bort allt utom två mangos och tre passionsfrukter. Då hamnade priset hamnade på tre hundra svenska kronor…

fruktköp

Det började bli bråttom, det hade samlats några kompisar till frukthandlaren i en liten halvcirkel kring oss och jag ville bara därifrån. Förbannat dyrt myttrade jag på svenska och då prutade han trettio kronor. Fortfarande förbannat dyrt för denna lilla hög med frukt. Men när jag kollade priserna i de andra stånden kunde jag konstatera att kilopriset på mango ligger kring 200 kronor, på Mercado Municipal. I vanliga matvaruaffärer är det en tiondel!

Så nu har jag skrivit en arg kommentar i Sao Paulos Time Out, för att varna andra turister. Och jag hittar kommentarer på nätet med samma innebörd: Köp inte frukt på fruktmarknaden!

Uppdatering: Detta är ett rimligare pris, tre mangos för ungefär femton kronor.

Publicerat i Att resa | 8 kommentarer

Trapp

Postat den 8 februari, 2014 av Karin

Lördagstemat är trapp. Om ni undrar varför, så är det för att det börjar på T. Förra lördagen var det Tåg, nästa vecka Tvätt och sista februariveckan blir det Träna.

– Se upp för trappen!

– Vilken trapp….

appp…

Äsch, det där var roligare när jag var i tolvårsåldern, kanske. Och om någon tycker att teckningarna kunde varit lite elegantare håller jag med. Ritade med ett svettigt pekfinger på styrplattan på minimacen, som fått följa med ut och resa, och då blir det som det blir.

Trappor är en utmaning för varje arkitekt och husbyggare. De ska vara bekväma, snygga och praktiska. Jag har försökt konstruera alternativa trappor i olika hus, som jag funderar på att bygga om, men varje gång ger jag upp eftersom min alternativa trappa ofta slutar där snedtaket är för lågt, eller helt enkelt rakt in i en vägg.

Här har det byggts om trappor förr och det är här jag brukar ha mina mesta trappfunderingar. Det är det hus i Horndal som vi tog över efter föräldrarna, som i sin tur flyttade dit på 1970-talet. Bilden är troligen från 1973.

teckning tvåbo Många år tidigare – på 50-talet – hade min pappa fått tag i en teckning av huset, gjord av en Horndalskonstnär.

Eftersom en av Horndals mera framstående söner bodde här i sin barndom, Johan-Olov Johansson (smed, ordförande för Metall-industriarbetareförbundet, ordförande i Stockholms stads-fullmäktige och författare till ett tjugotal böcker) skickade pappa teckningen till honom och frågade om han ville ha den.

jojs svar om trapphuset

Det ville han verkligen inte. Han svarsbrev går i korta drag ut på att teckningen är dålig och vad värre är, det där hemska trapphuset förfular ett annars vackert hus enligt Johan-Olov. ”Emellertid gjordes på nittonhundra-talet en förskräcklig tillbyggnad och det är tydligen den som konstnären velat föreviga”, skriver han bland annat.

Så när mina föräldrar flyttade in i huset ungefär tjugo år efter denna brevväxling, var en av deras första åtgärder att riva det förskräckliga trapphuset och bygga en trapp inuti huset i stället. Men en sådan är ju skrymmande och det är därför jag ibland försöker hitta fiffigare lösningar för att ta sig mellan våningsplanen. Ett trapphus kanske?

lovisatrapp

På husets framsida finns en trevlig och flitigt använd veranda, med en trapp som också gärna används som sittplats.

Och hur har vi det med trappor här i Brasilien då? Jo, här är till exempel dotterns trapp. Den börjar och slutar (till skillnad från mina trappkonstruktioner) där den ska.

Under trappan står en cykel från Sandviken och möbler från olika håll, bland annat skymtar en träsoffa till vänster. Den har farfar gjort och sist jag såg den stod den i ladugården på landet.

Och apropå farfar hittade jag ett trappräcke som påminner lite om det farfar gjorde i stugan i Horndal. Inte exakt likadant, men lite lika tänkt. Det vänstra är farfars. Det högra fanns i ett bildreportage om inredningar i de gamla fazendorna och estanciorna.

haciendatrapp trappräcke

Övriga lördagsbloggare finns här: Gnuttan Helena Karin på Pettas(som pausar denna vecka och nästa) Livsrummet musikanta Olgakatt, Pysseliten och Malin (aka Filifjonkan).

Publicerat i Lördagstema | 11 kommentarer