När man ska bedöma ett nybygge finns det av naturliga skäl bara arkitektskisser att tillgå, ofta vackra akvareller. Kanske någon gullig modell också. Eftersom de är till för att framställa byggnaden i få fördelaktig dager som möjligt kan det bli en svår besvikelse när huset väl är på plats, ofta en rätt ordinär låda.
När jag nu letar efter de där vackra presentationerna av Sven-Harrys konstmuseum i Vasaparken, hittar jag dem inte. Det här är det närmaste jag har kommit, men inte ser det ut som de där sagoaktigt skimrande bilderna på det planerade museet. Tar någon bort dem, så att ingen ska kunna jämföra mot hur det verkligen blev?
Men Sven-Harrys är verkligen inte det värsta exemplet, tvärtom. Det smälter rätt bra in i miljön och är ett hel acceptabelt inslag i stadsbilden, med sin gula fasad. Den skulle se ut som guld, var tanken, men det gör den inte. Gul plåt, möjligen. 
Värre är det med Stockholm Water Front. Så här såg det ut i de broschyrer som presenterade när bygget planerades år 2000. en presentation. Men långt innan det fanns andra förslag och skisser som jag skriver om i nästa inlägg.
Ja, ja, tänkte man, det där ser ju inte så farligt ut. Men först var höjden planerad till 36 meter. Sedan växte det lite i smyg och många stockholmare blev rätt häpna när den 55 meter höga byggnaden plötsligt uppenbarade bakom all byggbråte. Jag ser schabraket från vår lägenhet varje dag, men det är svårfotograferat, eftersom det blir ett sådant bländande blänk i plåtarna att man inte ser vad bilden föreställer överhuvudtaget.
Huset har växt nästan 20 meter i förhållande till det första förslaget. Någon ny broschyr för den nya versionen har inte tryckts upp och delats ut i massupplaga, såvitt jag vet. Enda trösten är att den där sortens hur kan rivas igen utan att det gör så mycket. De där fula sneda stålstängerna som mest ser ut som ett haveri borde man kunna ta bort direkt.
Problemet med arkitektskisser som inte ger en rättvisande bild av verkligheten har nått nya höjdpunkter – eller bottennoteringar – i samband med Slussenprojektet. Men det tar vi en annan dag.
Uppdatering, efter påpekanden från personer med bättre koll på stadsplaneringens samtidshistoria och med bättre minne: Waterfronthistorien var mer rafflande än jag minns. Så det blir ett inlägg till om detta med akvareller kontra verkligheten.
Sett från Strandvägen ser det ut så här. Det verkar till och med vara möjligt att trycka in ett rätt stort hus utan att behöva riva det gamla tullhuset. Men det ska rivas som planen ser ut just nu.
dasspappret ut. Inte så effektivt, men trevligt att titta på. Två olika varianter fick jag till och med. Fem hundra blad av Det bästa och en packe Munksjö Prima. Jag tänkte att det blir ju finfint på farfarsdasset, där jag för närvarande har en modern toapappersrulle. Hon har försökt medföra toapapper till farfars dass förut, syrran, men det fick brorsan syn på och lade vantarna på.
Alla Blåkullaresenärer som har moderniserat sig och kör med olika varianter av dammsugare måste också vidta omfattande anpassningsåtgärder för att leva upp till kvastdirektivet.
