Trädgårdsdrömmar

Olgakatt föreslår påpassligt Drömmen om trädgård som lördagstema första majlördagen. Som ung förundrades jag över äldre släktingar som lade så mycket tid och energi på trädgården. Blåklockor och prästkragar är fint nog och växer överallt, tänkte jag, varför jobba ihjäl sig på det där sättet? Men så sitter man där en dag och studerar frökataloger, kollar odlingsprogram på TV och läser trädgårdstidningar. Fixar kryddodlingar. Planterar ett litet körsbärsträd i ett hörn av balkongen.

Och så blir man slutligen med trädgård, och inte vilken som helst. När vi tog över farfars stuga medföljde den trädgård som min farbror hade skapat.

trädg 2

För honom var drömmen om en trädgård att kunna anlägga blomrabatter i stället för potatisland. Att få skapa med färg och form i stället för att vara tvungen att tänka på hur man skulle klara vintern. Så här kunde det se ut när perennrabatten var som grannast.

Och vid trappan ner till källaren rann en liten bäck av – ja vad kan det vara? Snyggt är det i alla fall och eftersom mina lavendelförsök bara misslyckas ska jag leta efter något i den här stilen i stället. De där blålila blommorna är praktbinka och de finns fortfarande kvar. trädg

Men varför är inte grindarna på plats? Full sommar och inga grindar. Konstigt!

trädg 7

Här fikas det under farmors äppelträd. Faster Valborg med ryggen åt kameran, pappa och mamma till vänster, bror Gunnar med hustru Karin till höger och så en tjej som verkar ha lånat mina glasögon vid kortändan. Farbror Erland tog samtliga bilder här ovanför.

trädg 5Och här har vi trädgårdsmästaren själv. Han var precis så vänlig som han ser ut. Här är han nästan nittio, kortet togs strax innan han dog.  Jag råkade vara hemma hos honom och Valborg en eftermiddag när han utvecklade sin filosofi om trädgårdar. Då visste han att han hade cancer och inte hade så långt kvar att leva:

”Ni förstår att det är med trädgårdar som med människor. De har sitt liv. De utvecklas lite olika, har sina glansperioder, är mindre lyckade ibland, tröttnar. Och de måste också få dö. Och så kommer det något nytt i stället.”

Jag tänkte då att det var ju ett väldigt omtänksamt sätt att säga till Valborg att hon inte skulle bli för stressad när hon blev ensam med trädgården. Inte anade jag att hans ord en dag skulle fungera som tröst och uppmuntran för mig! Så, samtidigt som jag känner att jag har rätt fria händer, har jag en dröm om att bevara lite av det som han skapade. Hur det går? Nja, jag har ju bara precis börjat förstå hur han tänkte. Det tar ett par årtionden. kungsängsl-jpg

Här finns övriga lördagstemabloggare: Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Malin Olgakatt, Pysseliten och Tove.

Det här inlägget postades i Att odla, färg, Livet, Lördagstema och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

16 svar på Trädgårdsdrömmar

  1. Kulturchefen skriver:

    Åh, så väldigt fint. Hjärtevärme och vackert för ögat. Tack!

    Bidrar med ett lavendelalternativ; isop. Tåligare men lika fin.

    • Karin skriver:

      På den tiden kom folk åkande långväga ifrån för att titta på trädgården. Det gör de inte längre, men med tanka på att det är 24 år sedan farbror Erland dog och trädgården har fått sköta sig själv rätt mycket sedan dess, är det fantastiskt att många av hans växter fortfarande är kvar.

  2. Karin på Pettas skriver:

    Den rinnande bäcken ser ut som silverflox.
    Isop är ett bra förslag av Kulturchefen. :)
    Så fint du beskriver allt och så oerhört vackert du har det i dina knutar
    Tack säger jag också!

    • Karin skriver:

      Tack! Bilderna är som sagt minst 25 år gamla, så det har förändrats en del. Men det är fint idag också, om än mer åt naturreservatshållet, om man säger. Silverflox verkar stämma. Kan vara värt ett nytt försök.

  3. Kulturchefen skriver:

    Tror mer på silverarv än silverflox, men det kanske är liknande med olika namn? Har ingen koll, egentligen. Fina bilder här;

    http://katarinastradgard.blogspot.se/2012/07/inte-bara-jag-som-gillar-silverarv.html

  4. Tove Olberg skriver:

    Detta är ljuvligt! Hela altet! tack!

  5. Pysseliten skriver:

    Det är svårt att ärva en trädgård, även om det inte är från någon man känner. Jag såg att min trädgårds förra ägare hade haft en idé. Dold bland mängder av ogräs såg jag en röd tråd (som förvisso var gul.) Den finns det inte ett spår kvar av, eftersom jag såg tråden när det liksom var för sent. Nu jobbar jag på en egen röd tråd, vilket heller inte är helt lätt! Ätbart, vackert, lättskött …

    • Karin skriver:

      Det är det, absolut, om man inte får sådana omtänksamma medskick som min farbrors. Mitt trädgårdstema är nog vid närmare eftertanke: ”Survival of the fittest”. Och det har fungerat någorlunda bra. Den blå bergvallmon klarade sig till förra året. Trilliumplantan verkar vara på upphällningen, men kanske, kanske det dyker upp någon blomma. Stjärnflocka, lysing, fotblading, nävor och betonika klarar sig alltid. Löjtnantshjärtat är lite vekare. Vi får se. Något blir det alltid och ibland rena överraskningar, som vilat sig några år och sedan kommer igen med full kraft.

      Ätbart, vackert, lättskött låter också som ett mycket bra tema!

  6. Skogsgurra skriver:

    Det där gänget under farmors äppelträd – vilka är det?

    Vilt främmande människor som verkar umgås otvunget med paranteser och övrig släkt. Vad ville dom? Har du nån koll?

  7. Olgakatt skriver:

    En vis odlare, farbror Erland! På tal om att ärva trädgård så kom ju Marianne i Älmhult till en igenvuxen och sedan åratal misskött trädgård för några år sedan. Grannarna påstod bestämt att det inte fanns nånting alls av värde kvar. Men, oj, vad det fanns fina saker när hon väl börjat röja och klippa. Och nu planerar hon sätta sin egen prägel för fullt!

    • Karin skriver:

      Vilken tur att inte Älmhultgrannarna upptäckte alla fina växter, för då kanske de hade fått fötter! En gammal överväxt lummig trädgård full av finingar är den ultimata trädgårdsdrömmen, tycker jag.

  8. Gnuttan skriver:

    Vilket härligt bidrag, vacker trädgård och tillsynes klok och snäll farbror. Fotot av honom och hans livsverk framkallade närmast en tår i ögonvrån hos mig och en innerlig saknad av Sverige (något jag nästan aldrig gör) och att lyssna til de äldre generationernas många historier.

Kommentarer inaktiverade.