Miyazaki har gjort ännu en mycket vacker tecknad film. Den här gången handlar det om flygplanskonstruktören Jiro Horikoshi.
Huh? Miyazaki, kanske någon undrar, vem är det? Jo, han som brukar ha kvinnliga huvudrollsinnehavare och pacifistiska och miljövänliga budskap. Han som gjorde den fina filmen Min granne Totoro 1988, dundersuccén Kikis expressbud 1989 och Spirited Away, som vann en Oscar för bästa animerade långfilm 2003.
En en film om denne flygplanskonstruktör verkar lite okaraktäristiskt. En sådan måste ha en manlig huvudperson och handla om stridsflygplan och det gör den. Mycket o-Miyazakiskt. Och en mycket annorlunda film, som tycks förutsätta kunskaper både om modern litteratur (Paul Valéry och Thomas Mann) och samtidshistoria, framförallt tiden före och under andra världskriget.
Den goda, omtänksamma, flitiga och hängivna huvudpersonen ritar finfina stridsflygplan på löpande band och alla går åt i kriget, tillsammans med sina piloter.
Visst finns det en scen där han går och plockar bland flygplansskrotet och tycker att det är lite synd att det gick som det gick. Men på det hela taget känns inte alls som Miyazaki.
Huvudpersonens fru har ingen annan roll än att hålla maken i handen när han sitter och jobbar om nätterna med sina plan. Och sedan dör hon. Den manliga huvudpersonen samarbetar med tyska konstruktörer och drömmer om den italienska legendariska flygplanskonstruktören Caproni.
Lite svårsmält, tycker jag som vuxen. Helt fel att marknadsföra den som en barnfilm från sju år. Textat dessutom, med japanskt tal! Den nyblivna sjuåringen satt tappert kvar hela filmen, trots att jag föreslog att vi skulle pausa och fundera på om vi ville gå hem i stället. Men när han fick frågan efteråt om filmen var bra svarade han ett ärligt och koncist: ”Nej!”
Statens Biografbyrå sätter sina åldersgränser utifrån vad som kan anses vara skadligt i olika åldrar. Det fanns en gång ett barnfilmråd som också utarbetade råd om vilka filmer som passade för vilken ålder, vilket är något annat än gränser för filmernas minimiålder. Sjuåringen tog väl ingen skada av att se en långtråkig film som han bara förstod en bråkdel av. Men nog hade det varit praktiskt för alla vuxna om det hade funnits en varudeklaration med en liten vink om att filmen främst är avsedd för vuxna och man måste kunna läsa textremsan själv.
