Jag fick tag i barnbarnets bollar och började kasta ”tolvan”, alltså den bollek som vi höll på med en gång i skolan, rast efter rast. Här har jag beskrivit alla tolv momenten, utom femman, för den kunde jag absolut inte komma på när jag skrev inlägget i början av maj. Men sedan dess har tydligen min hjärna funderat vidare och nu plötsligt var det självklart. Femman bollas som elvan, fast med en hand. Det finns en symmetri i det, eftersom sexan är som tolvan, fast med en hand. Svårt att beskriva så jag får väl ta till de gamla beprövade (fast lite olämpliga) termerna ”tjejkast” för tolvan och sexan och ”killkast” för elvan och femman.
Såhär i skolavslutningstider har jag dock fått ett annat problem att grunna på. Hur hoppar man egentligen hage nuförtiden?
Förr i tiden slutade den vid ruta åtta och så ritade man en halvmåne efter sjuan och åttan. Dit skulle man hoppa jämfota, samtidigt som man vände sig ett halvt varv i luften och landade med ansiktet mot hagen, för att kunna hoppa tillbaka. Det verkar inga ungar göra nu. Den där sista rutan är som vilken ruta som helst. Det går väl bra det med, antar jag, men det verkar lite för lätt.
Och så var jag på sommarlovsfika med ett par spralliga sjuåringar. Jag missade själva avslutningen så jag försökte gissa mig till vad deras rektor hade sagt i sitt somamravslutningstal. Det är en klok rektor, så jag gissade att han pratat om att det är skönt med friheten som sommarlovet innebär, att det är underbart långt, till och med så långt att man mot slutet av lovet kan börja längta tillbaka till skolan lite grann, både om man är elev och om man är rektor. Ja lite sånt. Sommarlovsfirarna tittade storögt på mig: ”Va, hur vet du det, KÄNNER du honom?” Det måste vara en bra rektor, eftersom ungarna faktiskt hade lyssnat på honom och mindes vad han hade sagt.
När vi var barn brukade vår far ta oss med på källutflykter. Han tyckte det var viktigt att vi kände till kallkällorna i trakten, så vi cyklade ibland ganska långt i olika väderstreck och sedan gick vi någon liten stig in i skogen där det fanns en källa. Han hade koll.
Det står inga kritiker längs gatorna och ropar: ”Varför deltar du i denna korkade språngmarsch? Den leder ju ingenstans!”
Hoppet stod till sist till dottern i Brasilien som just nu är på besök i hemlandet. Hon fick beställning på en 103-hållare. Ack nej. Någon sådan hållare kunde hon inte hitta. Men hon hade i alla fall med sig tygfilter för 102- bryggare och sådana hållare går det ju faktiskt fortfarande att uppbringa i vårt land.
Vi driver hotellrörelse också, tror jag. I alla fall finns det gott om träd med stora hål i i vårt närområde, där spillkråkan kan boa in sig. Sådana där stammar som efter ett tag blir så perforerade av bohål att de plötsligt en dag viker ner sig och kvar står en högstubbe. Att det finns spillkråkor i nejden är alldeles uppenbart. De gillar att trumma så att det hörs vida omkring. Gärna tidigt på morgonen. Det är sällan man får syn på dem. Men idag satt en liten spillkråka på vägen hos oss.
Den verkade inte må så bra. Ont i vingen? Hen satt där och hoppade bara motvilligt i sidled ett par decimeter när jag försökt förklara att det inte var någon bra plats att vara på. Jag insisterade. Hen hoppade en bit till. Undrar om det var en unge som misslyckats med första flygturen? Den verkade inte riktigt så stor som en fullvuxen spillkråka, men å andra sidan för stor för att vara unge. Och är det inte väldigt tidigt för en spillkråkeunge att börja försöka flyga?
Sagt och gjort. Han tog fram borrmaskinen, satte i finaste borrstålet, satte upp foten på stolen och hoppades att ingen av grannarna skulle titta in genom radhusfönstret. Så borrade han. Och det funkade!
