Fruntimmersveckan inleddes i förrgår med Fredrik. Grattis i efterskott, alla Fredrikar, känn er hedrade att ni får vara med i detta festliga sammanhang! I går, den 19:e juli, var det Saras tur och i dag Margareta.
Vi har för enkelhetens skull Margareta som andranamn, döttrarna och jag, medan barnbarnet Greta har fått sitt namn efter sin mormorsmor. Margaretadagen är alltså ett utmärkt tillfälle för oss att ordna tårtkalas, om vi råkar vara samlade.
Jag vill passa på att gratta alla Margaretor och särskilt min mamma Greta. Hon hette egentligen Anna Margareta, men kallades aldrig något annat än Greta. Bilden är tagen när hon var sköterskeelev vid Falu lasarett, på 1930-talet.
Just som hon skulle börja arbeta som sjuksköterska kom det annat emellan (min bror). Hon flyttade till min pappa i Horndal och jobbade sedan i stället på hans snickarverkstad i alla år, tills den avvecklades kring 1970.
Då behövde hon se sig om efter annat jobb. Lösningsorienterad som alltid började hon med att ta körkort, eftersom hon visste att det var glest med arbetstillfällen hemmavid.
Hon tog alltså körkort när hon var 56 år och köpte en bil på auktion för 500 kronor, för att kunna ta jobb där det fanns. Den första bilen höll inte så länge, så hon köpte en billig Morris Minor i stället. Den var lite sönderfallande, men mamma tejpade över rostskadorna med stickers, till exempel med texten: ”Stolen from the British Motor Museum.” Efter ett tag fick hon jobb på ett äldreboende någon mil bort.
Tillbaka, på sätt och vis, i jobbet hon utbildat sig för.
Jag blev påmind om det häromdagen, när jag fikade på By gammelgård. I den vackra salen på övervåningen satt ett träsnitt av en Horndalskonstnär, Verner Smedman. Eftersom tavlan är glasad var den svår att fotografera, men jag lyckades i alla fall fånga en viktig detalj, utan glasblänk.
Bilden är daterad -81 och föreställer Tvåbo, huset där mina föräldrar bodde och som jag och mina barn sedan har övertagit. Vid husgaveln står mammas Morris!
Nu uppmanas vi i stället att rapportera om det finns almar som klarat sig, eftersom de kan vara motståndskraftiga mot almsjukan och kanske kan användas i förökningsprojekt av friska almar.
Det kan gå mycket fort, på ett par veckor bara. De träd som står nära vägen och huset måste sågas ner. De som finns längre bort från huset faller som plockepinn i oordnade former. Det finns ingen chans att hinna med att såga upp och forsla bort. Mycket skrämmande alltihop.
För ett år sedan utropade jag (möjligen något förhastat) att jag skulle ”
Jag har jobbat idag med att ta bort blomklasarna, men det var nog i senaste laget. De fröar redan av sig och dessutom verkar deras frön vara rena nyspulvret.
Där fanns till exempel lobelia, som trädgårdsexperten John Taylor fnös åt i radio häromveckan: ”Varför envisas folk med att ha den ointressanta blomman överallt?” Jag tycker om den pigga blå färgen och gillar att den är så lättskött. Sen hittade jag en fin begonia som får vara med trots att många tycker att det är en blomma som bara passar på kyrkogårdar. Och så har vi såklart tagetes, som anses vara trååååkig. Till sist några petunior, som blommar snällt en stor del av sommaren och som kräver minimalt med skötsel, men som ändå är den kanske mest mobbade av alla.
Sedan köpte jag en trädgårdstidning häromdagen och vad hittar jag väl där? Jo intervjuer med några trädgårdsexperter om blommor som de ändrat uppfattning om.
Jag får väl gå in i midsommar-mood så länge och försöka hantera besvikelsen på måndag.
Den 7 juni skrev Hans Blix (tidigare folkrätts-sakkunnig, utrikesråd, utrikesminister och generaldirektör för IAEA) en artikel i Svenska Dagbladet. Han har ju lång erfarenhet av att handskas med USA och han är orolig.
Plantorna fick tillbringa första delen av sitt liv på min balkong, som är inglasad och därmed har lite ont om pollinerare. Jag vet inte riktigt hur just dessa tomater vill ha det, men jag tänkte att det är bäst att jag gör en insats. Så jag tog finaste akvarellpenseln och borstade försiktigt först i en blomma på ena plantan sedan på den andra, sen på den första plantan igen osv. Med lite tur kanske jag kan få fyra tomater som belöning.
Eller mera troligt en strykjärnsspis till en skräddare. Man tröttnade väl på de relativt ineffektiva lodstrykjärnen och ville ha hetare sula på strykjärnet. Då var det bättre att kunna ställa strykjärnet direkt på spisen, än att värma en järnklump i elden, som man sedan stoppade in i ett ihåligt lodstrykjärn (järnklumpen, inte elden).
Uppdatering 4 juni: 
Det började med att ett av barnbarnen ville plantera några basilikafrön som han fått i skolan. Så det gjorde vi.
Man klipper av stjälken på ett strategiskt ställe där det finns en bladrosett. Sedan plockar man av de flesta bladen på den avklippta biten – det räcker att ha kvar de fyra toppbladen för att den nya plantan ska klara sig. 
Och tomatplantorna som måste tjuvas, alltså de där små extrakvistarna som växer ut i bladvecken och tar näring från plantan i onödan, kan man plantera dem? Det känns alltid konstigt att ta bort de fina små kvistarna och slänga dem.
I vintras knäcktes hennes kraftiga arm, som hon sträckt in över land. Snötyngderna blev henne till sist övermäktiga. 
Hon ger inte upp så lätt, den gamla damen!
Här har jag kvistat av den kraftiga grenen. Om någon är pigg på att göra träskedar eller träskor finns det virke att hämta. Just al lär vara extra bra till det. Den där kraftiga grenen är tjock som en ordinär trädstam och den del som ligger längst bort i bild, med mossa på, ser ut som en krokodil på väg ner i sjön.
