Sveriges Radio fyller hundra år och det tänkte jag skriva om, men det får bli senare, för idag lyssnade jag på Spanarna och undrar: Kan ingen ta Kristian Luuk lite avsides och ge honom några goda råd om hur man uppför sig som programledare? När han leder radioprogrammet Spanarna har han tre smarta och väl förberedda personer i studion och det är hans uppgift att låta dem ge sitt bästa. Inte att berätta om sig själv eller avbryta med dumma frågor.
Jag har klagat på honom tidigare (Luuk kidnappar Spanarna) och har väl hoppats att de värsta avarterna skulle slipas av med tiden, för när han leder Spanarna stänger många av: ”Nej, jag lyssnade inte den här veckan. Det var ju Luuk som programledde.”
Jag vill inte veta att Luuk tillbringade nyåret i Paris eller att han varit på julfest hos Fredrik Lindström. Det hörs på långt håll när Luuk ställer en fråga till de övriga, att det bara är för att få berätta om sig själv. Och är det inte snudd på tjänstefel att göra reklam för sitt eget TV-program, när han leder ett radioprogram? Han är dessutom mästrande och litar inte riktigt på att spanarna klarar sin uppgift, eller tror att vi lyssnare är korkade och han ställer frågor som: ”Var det ett exempel” ”Är det din spaning?” Dessutom begår han kardinalfelet att recensera sig själv ”Vilket BRA program!” och betygssätter spanarna genom att framhålla några som extra duktiga. Jag tycker mig märka en viss irritation hos spanarna, men för det mesta är de oerhört toleranta.
Trots allt detta vill jag gärna rekommendera senaste Spanarna, där till exempel Niklas Källner resonerar kring begreppet ensamhet och tvånget att vara social. Klokt, roligt och träffsäkert!
Liksom Camilla Lif om gränserna mellan djur och människa och Katarina Barrling om att vi borde uppskatta mellanrummen mer, njuta av att vara i ett nu-hav och inte ständigt simma på för att komma till nästa sen-ö.
Här är denna veckas spanartrio, Camilla Lif, Niklas Källner och Katarina Barrling. Gissa tre gånger vem förgrundspersonen är!
Hur man rutschar in i det nya året skiljer sig åt i världen. I år fascineras jag framförallt av Key West i Florida. De har sin alldeles egna version av The big drop på Times Square, där en jätteglob sänks på torget vid midnatt, varje nyår.
…
.
Ett litet tips till alla som eventuellt stressar för mycket just nu: Om man planerar en paj av något slag och förgräddar pajdegen lite för mycket, så att den blir bränd – då kan man göra en gratäng i stället och skippa pajskalet. Det är ändå bara en massa fett och gluten.
Jag har börjat julhandla så smått. Det är mycket tidigare än jag brukar och det känns riktigt bra – som att jag börjar bli vuxen.
Det är några år sedan jag var med senast, men i år ska det bli av igen. Som alltid tänker jag först att Herregudrun, inte har jag något att visa!
Det finns dock inget som hindrar en att sätta igång med pysslandet i november. Man kan tillverka nya julgransprydnader i stället för dem som slitits ut tidigare år.
Mallens raka kant ska ligga mot den vikta sidan. Om man vänder mallen fel blir det ingen ficka, bara några remsor som fladdrar hjälplöst. I de två hjärthalvorna klipper man lämpligt antal remsor, två eller fler. Om man lägger de två hjärthalvorna på varandra i hjärtform ser man hur långt upp man ska klippa remsorna. Sedan börjar man fläta liksom inifrån, uppifrån. Sist klistrar man dit en liten hank.
Man kan använda lite vad som helst. Glanspapper går bra, men kan vara lite begränsat i urvalet. Veckotidningar med någorlunda bra papper fungerar fint. Eller till exempel kasserade akvareller, som kan bli snyggt, i alla fall till större hjärtan. 
Det som är guldigt på hjärtat ovanför har varit ett landskap i lite olika gulgröna nyanser.
Här i södra förorterna är det bra att ladda med mycket grönt och vitt papper. Det blev många hjärtan i Hammarby-färger och mobiltelefonerna fick vila en hel kväll, när vi gick loss med pysslandet i söndags.
Skrämmande, tycker jag. Det tycker ståuppkomikern Jerry Seinfeld också, som sammanfattar läget: ”Vi är smarta nog för att uppfinna AI, dumma nog för att behöva det, men så korkade att vi inte vet om vi gjort rätt.” Förhoppningsvis finns det personer som är smarta nog att gå vidare och kräva mer lättgranskade AI -system.
Äsch, säger ni, sådär ser det väl alltid ut i förråd! Nej inte riktigt, om man tittar noga. Allt är öppnat eller uppbrutet, lådor, fodral, askar, väskor och kassar. Mer pryttlar på golvet än vanligt. Hur såg det då i ut i mitt förråd? Precis som vanligt!
detta kan jag meddela att det ligger gamla elsladdar och diverse datorkablar som jag inte vågar slänga, samt tyger och dukar, i byrålådorna.
