Om man har sju aktivitetsglada barnbarn kan man sucka ibland över all logistik och alla halsbrytande planeringar för fotboll, körträning, kompiskalas, ridning, teater eller dans.
Men belöningarna är många. Under de tolv år som jag regelbundet skjutsade äldsta barnbarnet till stallet fick vi trivsamma pratstunder i bilen och jag lärde känna både ridkompisar, andra ridföräldrar och inte minst många fina hästar.
Dessutom hamnar man i miljöer som man annars kanske inte skulle besöka, som här på Stockholm Horse show, för åtta år sedan. Det blev ett återkommande evenemang under några år.
Och de senaste dagarna har bjudit på trevliga och variationsrika händelser, som en fotbollsmatch på Tele2 arena, där den nyblivna tioåringen var med och höll en av spelarna i handen så att han skulle våga gå in på planen. Svårt att få en bra bild, men trean från vänster tror jag det är.
Sen, i går, till Rikssalen på slottet för en minneskonsert för Georg Riedel, där sjuåringen klev upp på scenen och spelade saxofonsolo som om det var den självklaraste sak i världen. Svårfotograferat även här, med stämningsbelysning när han spelade, men desto mera stämningsfyllt att lyssna till.
Och så har jag tvååringen som undersöker världen på väg hem från förskolan. Det är inte lång väg, för mig tar det normalt tio minuter. Med tvååringen kan det ta hur lång tid som helst. Sist blev det en timme och tjugo minuter och då tog vi ändå tunnelbana mellan Medborgarplatsen och Slussen. Det är den kortaste tunnelbanesträckan i Stockholm, 450 meter, och det skulle nog gå snabbare att gå med tvååringen i vagnen, men den vill han inte sitta i längre och det är ju så otroligt spännande med tunnelbanetågen. 
Alla jobb som pågår längs vägen är lika fascinerande. Han följer noga processen och applåderar när det går som det ska. Om vi tar Katarinahissen upp, för att komma hem till Urvädersgränd, är han rätt ointresserad av den vackra utsikten över Riddarfjärden. Han kollar hellre ner på ytan vid Stadsgården där det far omkring grävare och lastbilar.
Inte nog med att livet med barnbarn är berikande på väldigt många sätt. Deras föräldrar tycker dessutom att man är en hjälte som rycker in och underlättar logistiken. Lyckat!
Då dök det upp en artikel i FB-flödet, så där som det ofta gör när man funderar över något. Den handlade om att mobilens högtalare kan åldras och att det i så fall är läge att se över den efter ett tag. Det var alltså mobilen som behövde uppsöka hörselklinik, inte jag.
Det finns färdigblandade färger (som akvarellärare i regel avråder från) t.ex. Peynes grey. En mörkt grå som ser fin ut när man just lagt på den, men blir matt och tråkig när den torkar. Just Peynes har tre pigment, PB15, PBk6 och PV19 (blått, svart och rött), vilket gör att den är svår att blanda ytterligare. Joxar man ihop för många olika pigment blir det lätt grötigt.
Lite tråkigt också med alla mörka fasader. Å andra sidan var det väldigt folktomt tidigt på morgonen då solen låg på från andra hållet.
Nedanför hotellet ligger stadens torg, med plataner och caféer och på andra sidan torget tar stranden vid. Nära till allt och många lämpliga motiv, alltså.
Precis utanför ingången var det något som rörde sig, storlek och färg som en stor råtta.
Vi försökte hålla distans samtidigt som vi lotsade den så gott det gick och såg till att den inte gick ut i gatan. Den slank runt hörnet som ser ut så här på dagarna.
Sedan läste Lars Hjertner, som sig bör, en Johan-Olov-novell. Novellerna lämpar sig ovanligt bra för högläsning och uppskattades mycket på den tiden då Johan-Olov själv läste dem i radio under 40-talet.
Här sitter den blivande mästersmeden och lyssnar på Lars Hjertners motivering till Årets mästersmed. Möjligen funderar hon på om det kan vara någon hon känner, kanske rentav någon kollega.
Och på nästa bild står en lika glad som överraskad Mästersmed 2024, framför den vedbod som en gång användes av dem som bodde i Tvåbo. Hon heter Maria Backåkers Lee och i motiveringen står bland annat:
Men hur kunde jag missa att dokumentera alla kakfat och tårtor? De var många och det var mycket gott!
Vi var och såg Insidan ut 2, nioåringen, sjuåringen och jag, häromdagen. Det är uppföljaren till den populära filmen Inside out, som kom 2015. Huvudpersonen är Jenny (Riley i originalversionen) och hennes olika känslor, när familjen flyttar till San Francisco. Ny skola, nytt klimat, nya kompisar.
Som när vi firat diverse bemärkelsedagar och det råkade bli ovanligt mycket choklad, lördagsgodis, kladdkaka, födelsedagschokladtårta och fondue med chokladdoppade jordgubbar.
Deras Visby, kanske?
Sedan, troligen nästa vecka, brukar de dra vidare till den magiskt blå alpmartornen som kanske motsvarar Stureplansgängets S:t Tropez.
Uppdatering den 3 augusti:
