När jag skrev om sly i rabatten för ett tag sedan, tipsade Agneta om denna trevliga bok, med fina illustrationer av Nils Forshed.
”Alkärrets råa dimmor och trädets namnlikhet med älvorna är i folktron en illavarslande korrespondens. Alsnåren kunde dölja ingångar till älvornas demoniska rike”
Detta kan man läsa i Från al till tall av Ola Persson. Men också att det var först under kristen tid som älvorna blev suspekta och betraktades som fallna änglar i Lucifers anhang. Dessförinnan var de godsinta varelser.
”Det gällde alltså att vara på sin vakt, så att man inte trampade ner sig i underjordens socialt osäkra strukturer när man var ute och promenerade i alterräng.”
De socialt osäkra strukturerna finns alltså i alkärren och att alver och älvor håller till där är ju uppenbart.
Men här vid vår stuga finns inga alkärr utan en mäktig al som är väldigt gammal. Den har alltid funnits där, ”den gamla damen”, som min farbror kärleksfullt brukade kalla henne. Hon står vid strandkanten och sträcker ut armarna mot sjön.
– Den där grenen…, brukar besökare säga om den långa låga grenen som sticker ut till vänster.
– Ja, är den inte fantastiskt fin! brukar jag avbryta, profylaktiskt, innan de föreslår att jag ska såga av den. Jag tycker att den grenen hör till. Den skapar lite extra dramatik åt silhuetten. Man lägger sig kanske inte och vilar precis under den och jag parkerar inte någon barnvagn med sovande barnbarn där, för den ramlar väl ner någon dag. Men till dess tycker jag den ska få finnas.
Och skulle den falla av kanske jag kan tälja träskor av den. Jag läser i Från al till tall att al är ”lätt att bearbeta, klyva, svarva, spika och medför litet verktygsslitage”. Materialet är behagligt att hålla i och användes gärna till ” slevar, degtråg och mjölösor”. Och så till träskor.”Det är ett fotvänligt träslag, inte tyngande och lent mot skinnet. Och så satte det sig inte upp mot toffelmakarens verktyg, lättkluvet som det är.”
Men jag hoppas verkligen att alen får behålla sina grenar och att hon lever länge till.
Riktigt hur gammal hon är vet vi inte, gott och väl hundra år, kanske två hundra? Det är inte Sveriges tjockaste al; den finns i Hjo och är 410 cm i brösthöjd. Den gamla damens BMI är mer åt det slanka hållet.
Men kanske är hon Sveriges högsta al? Hon tävlar med de höga tallarna på tomten och det vete 17 om hon inte slår Hjo-alen, som är 21,7 meter. Hur mäter man det? Ska jag ta tumstocken och klättra upp, månne?
”Det klarar du aldrig!” sa redaktörn uppmuntrande. Kanske var det just den lilla adrenalinkicken som krävdes för att jag skulle få upp eländet.
Materialet var travat från golv till tak, bokstavligen. Just när jag trodde att jag var klar råkade jag kasta en blick uppåt taket och upptäckte ytterligare några fulla hyllor. Man måste ju säga att utrymmet var väl utnyttjat. Å andra sidan är detta ingen bra metod om man vill få tag i något papper. Och, å tredje sidan, behövs garderoben som garderob.
Lite mer oväntad är skylten på ostaffären.
1874 föddes Horndals-författaren Johan-Olov Johansson. Här ser vi honom tjugofem år gammal, sittande till vänster i bild. Bredvid honom sitter hans fästmö Stina och bakom står Stinas syster Anna och hennes man Gustav.
