Västsahara, eller Saharawi, är ockuperat av Marocko sedan 1970-talet. Inget annat land anser att Marocko har rätt till Västsahara. Inte heller Internationella Domstolen i Haag, som 1975 fastställde att ockupationen är olaglig. När pressen blev stark för drygt 20 år sedan att Marocko skulle lämna Västsahara, beslöts att man skulle hålla en folkomröstning där invånarna i Västsahara själva skulle få välja om de vill vara ett självständigt land, eller om de vill ingå i Marocko. Någon sådan folkomröstning har det inte blivit. FN har inte kunnat driva igenom den, eftersom Frankrike stöder Marocko och skulle inlägga veto, om det blir en omröstning i säkerhetsrådet. Under tiden uppmuntrar Marocko marockaner att bosätta sig på de ockuperade områdena.
Det är framförallt länder i Afrika och Latinamerika som erkänt Västsahara som en självständig stat.
Sverige tvekar, trots riksdagsbeslut i december 2012 att erkänna Västsahara.
I EU blockeras varje försök att hjälpa Västsahara av Spanien och Frankrike, som har stora ekonomiska intressen i Marocko. Ja värre än så. De har fått med sig EU på att teckna ett fiskeavtal med Marocko, som också inkluderar Västsaharas fiskevattnen. Sverige röstade emot och har inte skrivit på avtalet.
Och vad har detta med denna veckas lördagstema att göra, kan man ju undra. Jo, en hel del. De människor som livnärde sig längs kusten, som hade fisket som en hyfsad och relativt stadig försörjning, är nu bortmotade av EU-ländernas fiskeflottor, som trålar upp allt och slänger det som inte ”duger”.
Här hivar fiskefartyget Adrar upp fisk och dumpar sedan ungefär 60 ton sardiner, som ansågs vara för små, strax utanför Dahkla.
Det kan ju se lite hopplöst ut. Men det gjorde det för Namibia också, som hade en liknande situation. Under många år, från 1920 till 1990, styrdes landet av Sydafrika trots FN-resolutioner och internationella fördömanden och beslut om att landet skulle vara självständigt. Tack vare mäktiga vänner kunde Sydafrika fortsätta sin exploatering av dåvarande Sydvästafrika. Men så kom Mandela…
Och så finns det en bok av den finländska författaren Håkan Mörne som heter Havets bröd. Kanske någon annan av lördagsbloggarna berättar om den? Här är lördagsbloggarlistan: Anki Anna Bildbloggen, Gnuttan Helena Karin på Pettas, Klimakteriehäxan, Livsrummet Marietts Foto, musikanta, Olgakatt, Pensionären på ön, Pysseliten, Stenstugu, Tove Ulla-Minnatur




Det var inte så lätt att ofta vara ensam kvinnlig representant i manliga församlingar. Ett antal oroade fruar skrev år 1900 till polisen i Stockholm ”Herr Polismästare, vi vädja till eder, att såsom lösdrifvare skicka hem till Danmark ett kvinno-kreatur…” .
”Nu är det fordna supbröder till Sterky, som omhulda henne på allt sätt, gifta karlar allesammans, bland hvilka hon ensam kvinna är med om fredags-nätterna och roar sig, det skall vara ett kotteri eller klubb af de förnämsta inom partiet och denna supklubb tror hon Fredrik Sterky bildat. Nu kan ni nog tänka er Herr Polismästare, hvad vi hustrur till dessa gifta män, lidit gränslöst af grämelse i 2 års tid, som detta klubblif fortgått…”

Då måste det skickas julhälsningar (och framförallt säljas julkort), men det funkar ju inte så bra till eller mellan muslimska och judiska familjer. Det har man löst så att korten ”neutraliseras” så att de oftast heter ”Season Greetings!” Vilket har föranlett kristna organisationer att trycka upp andra julkort med en påminnelse om upprinnelsen till julfirandet.

I boken Åldrandets gåta har vetenskapsjournalisten Henrik Ennart intervjuat dessa åldringar och försökt sammanfatta vad det kan bero på att man blir gammal, med bibehållen hälsa.

På det området hade det i alla fall gått framåt en smula när jag var där. Visserligen fanns Nestlé-flaskorna fortfarande, men det var i alla fall ingen som insisterade på att man skulle använda dem.











Såhär går det med klädnypor av plast när de får sol på sig. De spricker, precis som trollen. Det syns inte jättebra på bilden, men alla är avbrutna, ena benet eller båda (ja, den vita också). Vilket gör det krångligt att få bort dem från tvättlinan. Man måste bända upp munnen på dem. Och varför har jag då plastklädnypor undrar vän av ordning. Jo, för att en kompis från USA som hälsade på tyckte att de där träklädnyporna såg opålitliga och ålderdomliga ut.
Så hon köpte en massa plastklädnypor åt mig. Det här gänget är de allra sista.

