Här lutar tomten överallt och därför blir det sällan av att spela krocket. Om man drämmer iväg ett klot med viss kraft är risken stor att man får hämta upp det i sjön. Men i helgen blev det läge för krocket även här och först hittade jag bara lådan med ett krocketspel som jag skulle tro att min farfar har gjort. Klotkonstruktionen liknar andra klot som han gjorde.
Två halvsfärer och en rund skiva emellan bildar ett klot. Mycket lättare ett göra än ett klot i ett stycke. Ett sådant klot sitter till exempel som avslutning på trappräcket. Det gjordes på snickar-verkstaden och var avsett för någon annan plats (något pampigt epitafium, kanske?), men så blev det över och hamnade på trappräcket. 
Här har vi krocketlådan, med de sex klubborna och tunga kloten, som vittnar om att det gått hett till!
När jag var barn var kloten blanka och runda. Sedan dess har det tydligen fått fungera på klassiskt vis, för att få utlopp för dolda aggressioner. Det finns en svensk film, svartvit tror jag, där krocketspelets psykodrama skildras på ett fängslande sätt. Men vilken?
Träskivan i mitten var målad med klotets färgmarkering. Här kan man ana resterna av gult, grönt och rött. Det vore ju trevligt att renovera kloten, eller skaffa likadana, men det finns tydligen bara en krocketklottillverkare i Sverige, i Kalmar, och han gör klot av ett material som heter delrin (ett slags plast).
Men i källaren står en svarv, så då är det väl bara att lära sig svarva, samt läsa på lite i boken om olika träslag vilket virke som passar bäst för krocketklot.
Jodå, det blev krocket i alla fall i helgen. Jag hittade en annan krocketutrustning, i en gammal kolhämtare. Och sedan spelades det ett slags terrängkrocket på det sluttande planet.
Höstanemonerna verkar lika rundögt förvånade varje år: ”Va!? Är vi redan här?”




”Det klarar du aldrig!” sa redaktörn uppmuntrande. Kanske var det just den lilla adrenalinkicken som krävdes för att jag skulle få upp eländet.



Materialet var travat från golv till tak, bokstavligen. Just när jag trodde att jag var klar råkade jag kasta en blick uppåt taket och upptäckte ytterligare några fulla hyllor. Man måste ju säga att utrymmet var väl utnyttjat. Å andra sidan är detta ingen bra metod om man vill få tag i något papper. Och, å tredje sidan, behövs garderoben som garderob.




Lite mer oväntad är skylten på ostaffären.








1874 föddes Horndals-författaren Johan-Olov Johansson. Här ser vi honom tjugofem år gammal, sittande till vänster i bild. Bredvid honom sitter hans fästmö Stina och bakom står Stinas syster Anna och hennes man Gustav.




