Karin Englund

Kultur är lördagstema denna vecka. Man skulle kunna tro att detta är ett lätt ämne för mig som jobbat med kulturpolitik under rätt många år. Men det är precis tvärtom! Man blir liksom lite extra rädd för att säga något platt, floskulöst eller ointressant. Så vad ska en stackars flicka göra? Citera dem som varit bra på att uttrycka sig, förstås!

Vi börjar med språket. Eller till och med före språket, så som Artur Lundqvist skildrat det:

I begynnelsen var inte ordet
det uppstod sent och mödosamt.
Ordet är en ren människoskapelse, släktets stora ansträngning
efter att ha uppstigit ur vattnet och tämjt elden,
ordet är spegeln som låter oss betrakta
de yttre tingen inom oss och de inre tingen utanför oss
ordet både tjänar verkligheten och härskar över den
ordet följer sanningen och lögnen lika villigt
ordet är fritt och ordet är fånget,
är skyddande hölje och dödande vapen.

Han har ett par poänger där: Släktets stora ansträngning. Men också: skyddande hölje och dödligt vapen.

Och då handlar det förstås också om vad man får säga, var yttrandefrihetens gränser går. I en riksdagsdebatt för många år sedan krävde en riksdagsledamot att man skulle censurera ett konstverk. I sitt svar sade Palme, som då var ansvarig minister, bland annat:

”Makthavare på det kulturpolitiska fältet, de som besuttit de ekonomiska resurserna har också i alla skeden stått inför frestelsen att stödja det behagliga och skjuta undan det obehagliga, att värna det samhällsbevarande och undertrycka det samhällskritiska eller rent av det samhällsomstörtande. I historiens ljus ter sig sådana ingrepp alltid eller nästan alltid felaktiga därför att de kvävt den konstnärliga vitaliteten långt utanför ramen för det enskilda ingreppet.”

Yttrandefriheten måste tåla en del övertramp. Men det också viktigt att vi i ett litet land som Sverige ser till att det överhuvudtaget finns några som kan och vill uttrycka sig med olika konstnärliga språk.

Att vi behöver gemensamt finansierade stöd för kulturen har i stort sett alla varit överens om sedan 1974 års kulturpolitiska mål antogs av en enig riksdag. Utan stöd till litteratur, teater, musik, dans, kulturarv, arkiv och folkbildning och allt annat, skulle vi ha sämre möjligheter att få vår egen verklighet belyst.

Så här skrev Kristina Lugn för många år sedan i en artikel om konstnärens roll: ”Författarnas och konstnärernas viktigaste uppgift är att hjälpa oss att tillvarata våra starkaste känslor, dem som vi tillåter populärkulturen att förlöjliga, dem som vi tillåter massmedierna att förminska. Om vi lärde oss att längta hem till oss själva i stället för till Hollywood skulle vi inte acceptera Distraktionen som regissör i den pjäs vi förväntas spela med i.” Där känner jag mig på något sätt lite träffad…

Och, för att återvända till vikten av att alla får ett fungerande språk, citerar jag Theo Kallifatides: ”Språklösheten har väldigt dåligt ölsinne.” Eller, som Farsta tidningsbuds fackklubb uttryckt saken: ”Kultur är ett jävligt bra alternativ till att slå varandra på käften!”

Men det verkar dessvärre också som om kultur också är ett jävligt bra sätt att attackera fiender. Vi minns alla nationalbiblioteket i Sarajevo. Eller det räddade arkivet i Timbuktu. Eller de förstörda skulpturerna i Mosul. Eller Palmira, som nu verkar vara under attack. På något bakvänt och absurt sätt är det också ett mått på kulturens betydelse.

Nu drar lördagstemat igång igen, denna lördag. Här finns listan på alla deltagare och teman för september. Vi kanske ska uppdatera listan från i våras? Någon kan ha hoppat av, någon kan ha tillkommit. Anmäl i så fall till jourhavande temageneral, som denna månad är Olgakatt.

Om man scrollar ner en bit på sidan finns också en bakgrund till hur det hela startade, med fredagsteman en gång i tiden, redan 2007. Åtta år är en imponerande ålder i bloggvärlden, för att inte tala om bloggstafetter!