Nejdå, jag har inte glömt labor day, tvärtom

Jag borde ha uppmärksammat Labor Day igår. Och det gjorde jag ju på sätt och vis, men inte här på bloggen. Så nu kommer lite Labor Day-redovisning såhär dagen efter.

De flesta länder firar arbetarrörelsens dag den 1 maj. Men i USA har man valt första måndagen i september i stället. Labor Day blev nationell helgdag 1894. Det berodde delvis på att presidenten, Grover Cleveland, ville lugna arbetarna efter att han beordrat våldsamma ingripanden mot en strejk.

pullman-strike 1894Det var arbetarna som jobbade för Pullman som hade fått nog. Pullmanbolaget ägde arbetarnas bostäder och under en recession 1893 sänktes arbetarnas löner, trots att de fortfarande arbetade 16 timmar per dag. Deras hyror, som drogs från lönen, var oförändrade. Övriga järnvägsarbetare strejkade också och allmänheten sympatiserade med järnvägsarbetarna.

Presidenten beordrade ut 12 000 militärer för att få ordning på dem. Fackliga ledare sattes i fängelse och alla arbetare tvingades skriva på ett intyg att de aldrig skulle strejka igen. Presidentens åtgärder var mycket impopulära, så han införde i all hast arbetarrörelsens dag som nationell helgdag, bara sex dagar efter att han stoppat strejken.

I år inföll alltså Labor day i går, den 7 september. Jag firade med ett besök i Jakobina gruvstuga, i Grängesberg, där Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek haft en depå i många år. Nu flyttas materialet till Stockholm till de nya lokalerna i Flemingsberg och allt packas ner i flyttlådor.

DSCN2181

DSCN2180Alla tusen fanorna ska också flytta, med sina fanstänger och toppemblem. Så nu gäller det att identifiera de olika förbundens prylar.

Och de är ju rätt många…DSCN2164

DSCN2168

 

DSCN2190 (1)

 

 

Gjuteriarbetarnas?

DSCN2193

Träförgyllarnas?

DSCN2199

Jakobina har alltid utmärkt sig för trevliga och originella gardinuppsättningar. Här sitter Branting i ett hörn och funderar på vad han tycker om just denna lösning.

DSCN2176

 

Affisch från förr i tiden…

Publicerat i historia | Etiketter , | 17 kommentarer

Lördagstema: Kultur

Kultur är lördagstema denna vecka. Man skulle kunna tro att detta är ett lätt ämne för mig som jobbat med kulturpolitik under rätt många år. Men det är precis tvärtom! Man blir liksom lite extra rädd för att säga något platt, floskulöst eller ointressant. Så vad ska en stackars flicka göra? Citera dem som varit bra på att uttrycka sig, förstås!

Vi börjar med språket. Eller till och med före språket, så som Artur Lundqvist skildrat det:

I begynnelsen var inte ordet
det uppstod sent och mödosamt.
Ordet är en ren människoskapelse, släktets stora ansträngning
efter att ha uppstigit ur vattnet och tämjt elden,
ordet är spegeln som låter oss betrakta
de yttre tingen inom oss och de inre tingen utanför oss
ordet både tjänar verkligheten och härskar över den
ordet följer sanningen och lögnen lika villigt
ordet är fritt och ordet är fånget,
är skyddande hölje och dödande vapen.

Han har ett par poänger där: Släktets stora ansträngning. Men också: skyddande hölje och dödligt vapen.

Och då handlar det förstås också om vad man får säga, var yttrandefrihetens gränser går. I en riksdagsdebatt för många år sedan krävde en riksdagsledamot att man skulle censurera ett konstverk. I sitt svar sade Palme, som då var ansvarig minister, bland annat:

”Makthavare på det kulturpolitiska fältet, de som besuttit de ekonomiska resurserna har också i alla skeden stått inför frestelsen att stödja det behagliga och skjuta undan det obehagliga, att värna det samhällsbevarande och undertrycka det samhällskritiska eller rent av det samhällsomstörtande. I historiens ljus ter sig sådana ingrepp alltid eller nästan alltid felaktiga därför att de kvävt den konstnärliga vitaliteten långt utanför ramen för det enskilda ingreppet.”

74Yttrandefriheten måste tåla en del övertramp. Men det också viktigt att vi i ett litet land som Sverige ser till att det överhuvudtaget finns några som kan och vill uttrycka sig med olika konstnärliga språk.

Att vi behöver gemensamt finansierade stöd för kulturen har i stort sett alla varit överens om sedan 1974 års kulturpolitiska mål antogs av en enig riksdag. Utan stöd till litteratur, teater, musik, dans, kulturarv, arkiv och folkbildning och allt annat, skulle vi ha sämre möjligheter att få vår egen verklighet belyst.

Så här skrev Kristina Lugn för många år sedan i en artikel om konstnärens roll: ”Författarnas och konstnärernas viktigaste uppgift är att hjälpa oss att tillvarata våra starkaste känslor, dem som vi tillåter populärkulturen att förlöjliga, dem som vi tillåter massmedierna att förminska. Om vi lärde oss att längta hem till oss själva i stället för till Hollywood skulle vi inte acceptera Distraktionen som regissör i den pjäs vi förväntas spela med i.” Där känner jag mig på något sätt lite träffad…

Och, för att återvända till vikten av att alla får ett fungerande språk, citerar jag Theo Kallifatides: ”Språklösheten har väldigt dåligt ölsinne.” Eller, som Farsta tidningsbuds fackklubb uttryckt saken: ”Kultur är ett jävligt bra alternativ till att slå varandra på käften!”sarajevo

Men det verkar dessvärre också som om kultur också är ett jävligt bra sätt att attackera fiender. Vi minns alla nationalbiblioteket i Sarajevo. Eller det räddade arkivet i Timbuktu. Eller de förstörda skulpturerna i Mosul. Eller Palmira, som nu verkar vara under attack. På något bakvänt och absurt sätt är det också ett mått på kulturens betydelse.

palmira
Nu drar lördagstemat igång igen, denna lördag. Här finns listan på alla deltagare och teman för september. Vi kanske ska uppdatera listan från i våras? Någon kan ha hoppat av, någon kan ha tillkommit. Anmäl i så fall till jourhavande temageneral, som denna månad är Olgakatt.

Om man scrollar ner en bit på sidan finns också en bakgrund till hur det hela startade, med fredagsteman en gång i tiden, redan 2007. Åtta år är en imponerande ålder i bloggvärlden, för att inte tala om bloggstafetter!

Publicerat i Böcker, Debatt, historia, konst, Lördagstema, Språk | Etiketter , , | 30 kommentarer

Plastbrist eller: Hellre lyss till den plast som brast …

DSCN2127Såhär går det med klädnypor av plast när de får sol på sig. De spricker, precis som trollen. Det syns inte jättebra på bilden, men alla är avbrutna, ena benet eller båda (ja, den vita också). Vilket gör det krångligt att få bort dem från tvättlinan. Man måste bända upp munnen på dem. Och varför har jag då plastklädnypor undrar vän av ordning. Jo, för att en kompis från USA som hälsade på tyckte att de där träklädnyporna såg opålitliga och ålderdomliga ut.DSCN2121 Så hon köpte en massa plastklädnypor åt mig. Det här gänget är de allra sista.

Nu blir det trä i fortsättningen. Men när jag skulle inviga träklädnyporna gick det så här. Tvättlinan av plast brast.

Fördelen är visserligen att jag slapp plocka bort de trasiga klädnyporna en och en. De hamnade i den trassliga tvättlinehögen, tillsammans med de andra tvättlinorna som sannolikt skulle ha gått av de också, vilken dag som helst. Och så undrar jag förstås hur länge tvättkorgen av plast kommer att hålla.DSCN2130

Jo jag vet, ett verkligt lyxproblem. Jag lever ett privilegierat liv som har sådana skitsaker att irritera mig på.

Publicerat i Livet | 23 kommentarer

Ack, forna tiders krocketspel!

DSCN2069Här lutar tomten överallt och därför blir det sällan av att spela krocket. Om man drämmer iväg ett klot med viss kraft är risken stor att man får hämta upp det i sjön. Men i helgen blev det läge för krocket även här och först hittade jag bara lådan med ett krocketspel som jag skulle tro att min farfar har gjort. Klotkonstruktionen liknar andra klot som han gjorde.

Två halvsfärer och en rund skiva emellan bildar ett klot. Mycket lättare ett göra än ett klot i ett stycke. Ett sådant klot sitter till exempel som avslutning på trappräcket. Det gjordes på snickar-verkstaden och var avsett för någon annan plats (något pampigt epitafium, kanske?), men så blev det över och hamnade på trappräcket. DSCN2054 (1)

DSCN2050 (1)Här har vi krocketlådan, med de sex klubborna och tunga kloten, som vittnar om att det gått hett till!

När jag var barn var kloten blanka och runda. Sedan dess har det tydligen fått fungera på klassiskt vis, för att få utlopp för dolda aggressioner. Det finns en svensk film, svartvit tror jag, där krocketspelets psykodrama skildras på ett fängslande sätt. Men vilken?

Träskivan i mitten var målad med klotets färgmarkering. Här kan man ana resterna av gult, grönt och rött. Det vore ju trevligt att renovera kloten, eller skaffa likadana, men det finns tydligen bara en krocketklottillverkare i Sverige, i Kalmar, och han gör klot av ett material som heter delrin (ett slags plast).

Men i källaren står en svarv, så då är det väl bara att lära sig svarva, samt läsa på lite i boken om olika träslag vilket virke som passar bäst för krocketklot.

Jodå, det blev krocket i alla fall i helgen. Jag hittade en annan krocketutrustning, i en gammal kolhämtare. Och sedan spelades det ett slags terrängkrocket på det sluttande planet.

Publicerat i Livet | Etiketter , | 24 kommentarer

Lika förvånad varje år

DSCN1946Höstanemonerna verkar lika rundögt förvånade varje år: ”Va!? Är vi redan här?”

Jag känner likadant. Man borde döpa om dem till augustianemoner, åtminstone, för augusti är ju en sommarmånad, eller hur? Särskilt i år. DSCN1952

Publicerat i Att odla, Livet | 16 kommentarer

Sveriges högsta al?

Skanningsbild

När jag skrev om sly i rabatten för ett tag sedan, tipsade Agneta om denna trevliga bok, med fina illustrationer av Nils Forshed.

”Alkärrets råa dimmor och trädets namnlikhet med älvorna är i folktron en illavarslande korrespondens. Alsnåren kunde dölja ingångar till älvornas demoniska rike”

Detta kan man läsa i Från al till tall av Ola Persson. Men också att det var först under kristen tid som älvorna blev suspekta och betraktades som fallna änglar i Lucifers anhang. Dessförinnan var de godsinta varelser.

”Det gällde alltså att vara på sin vakt, så att man inte trampade ner sig i underjordens socialt osäkra strukturer när man var ute och promenerade i alterräng.”

Nils Forshed

De socialt osäkra strukturerna finns alltså i alkärren och att alver och älvor håller till där är ju uppenbart.

Men här vid vår stuga finns inga alkärr utan en mäktig al som är väldigt gammal. Den har alltid funnits där, ”den gamla damen”, som min farbror kärleksfullt brukade kalla henne. Hon står vid strandkanten och sträcker ut armarna mot sjön.DSCN1748

– Den där grenen…, brukar besökare säga om den långa låga grenen som sticker ut till vänster.

– Ja, är den inte fantastiskt fin! brukar jag avbryta, profylaktiskt, innan de föreslår att jag ska såga av den. Jag tycker att den grenen hör till. Den skapar lite extra dramatik åt silhuetten. Man lägger sig kanske inte och vilar precis under den och jag parkerar inte någon barnvagn med sovande barnbarn där, för den ramlar väl ner någon dag. Men till dess tycker jag den ska få finnas.

Och skulle den falla av kanske jag kan tälja träskor av den. Jag läser i Från al till tall att al är ”lätt att bearbeta, klyva, svarva, spika och medför litet verktygsslitage”. Materialet är behagligt att hålla i och användes gärna till ” slevar, degtråg och mjölösor”. Och så till träskor.”Det är ett fotvänligt träslag, inte tyngande och lent mot skinnet. Och så satte det sig inte upp mot toffelmakarens verktyg, lättkluvet som det är.”

DSCN1695Men jag hoppas verkligen att alen får behålla sina grenar och att hon lever länge till.

Riktigt hur gammal hon är vet vi inte, gott och väl hundra år, kanske två hundra? Det är inte Sveriges tjockaste al; den finns i Hjo och är 410 cm i brösthöjd. Den gamla damens BMI är mer åt det slanka hållet.

Men kanske är hon Sveriges högsta al? Hon tävlar med de höga tallarna på tomten och det vete 17 om hon inte slår Hjo-alen, som är 21,7 meter. Hur mäter man det? Ska jag ta tumstocken och klättra upp, månne?

Publicerat i Böcker, historia | Etiketter , , , | 16 kommentarer

Nu förstår jag min tandläkare lite bättre…

Men ååååh! Nu har jag ju glömt att ta en bild på hur det såg ut innan. Igen! En ”före-bild”. Två riktigt risiga nyponbuskar som borde ha beskurits för länge sedan stod och såg tråkiga ut. Så jag bestämde mig för att klippa ner den ena och flytta den andra.

DSCN1788”Det klarar du aldrig!” sa redaktörn uppmuntrande. Kanske var det just den lilla adrenalinkicken som krävdes för att jag skulle få upp eländet.

Förresten, jag har ju en lika risig buske runt knuten. Vänta lite så ska jag ta en bild…

Well, detta exemplar är inte på långa vägar så risigt som dem jag gick loss på idag. Och det står lite andra träd omkring och förvillar, så man ser inte riktigt risigheten i all sin prakt.  Eller oprakt, är det ju egentligen.

Hursomhelst. Att klippa ner är ju förhållandevis lätt, även om det känns rejält mellan skulderbladen efteråt. Att gräva upp och flytta är en helt annan sak. Till det behöver man inte bara självklarheter som spade och spett. Man måste också ha en vass tjuga, en stark busksax, en björn och en hacka.DSCN1787

Dessutom är det bra med en manick som jag inte vet var den heter. En vass liten sak som man kan söka rötter med. DSCN1782

De där rötterna som sticker ut i sidled och klamrar sig fast i marken. Dem måste man lokalisera och knipsa av. Och då är det där vassa lilla verktyget mycket bra. Det är den som ligger på busksaxen och spettet.

Sedan kan man bända, lirka och lossa den där roten så att det går att dra upp den. Precis som hos tandläkaren! Och plötsligt framstår alla tandläkarens tortyrredskap i ett förklarat skimmer. Det finns inte där för att plåga mig, utan för att tandläkaren ska kunna göra göra sitt jobb!

Fast tandläkaren behöver tack och lov inte lägga in en tegelsten som mothåll för att spetta upp rötterna.

 

 

Publicerat i Att odla | Etiketter | 18 kommentarer

Lite Arkivalium, tack!

Jag har sorterat papper i sommar. I en stor klädkammare har det samlats avlagringar under fyrtio år. Den som samlat mest är min far, som verkligen tog papperssamlandet till nya nivåer. När han hittade något intressant i tidningen (vilket han gjorde dagligen) klippte han ur det. Men ofta stod det ju något intressant på baksidan också, så då köpte han en tidning till och klippte ur det också.

farfar farmor o Gunnar

De flesta fotografierna är svartvita negativ, eller färgdia. Men ett och annat svartvitt kort dyker upp. Som det här gulliga kortet med farmor, farfar och brorsan i ett rum här i samma hus där jag  sitter och skriver nu. Hmmm… väggpanel…

Så fanns det ju allt hans eget, som han sparade på: brev deklarationer, bokföring från snickarverkstaden, fotografier, vykort, reklamblad, broschyrer…

Samt allt det där som jag bad honom bränna upp av mina gamla pinsamma papper och misslyckade teckningar. Sedan blev det så att jag också hivade in mina papper i klädkammaren vartefter som jag flyttade, eller bytte jobb eller av andra skäl tyckte jag skulle lägga lite dokument på hög. Tre kubikmeter, skulle jag tro. Eller fem?

Version 2

Inte kom jag ihåg att ta någon bild på hur det såg ut innan, en ”förebild”. Så här blev det i alla fall när det var tömt, sånär som lite tomma ritpapper till barnbarnen. Vy söderut. Norrut finns det lika mycket utrymme, som också var fyllt med pärmar och lådor i fyrdubbla led.

DSCN0875Materialet var travat från golv till tak, bokstavligen. Just när jag trodde att jag var klar råkade jag kasta en blick uppåt taket och upptäckte ytterligare några fulla hyllor. Man måste ju säga att utrymmet var väl utnyttjat. Å andra sidan är detta ingen bra metod om man vill få tag i något papper. Och, å tredje sidan, behövs garderoben som garderob.

Om man vill få bukt med arkivmassor av det där slaget, med olika arkivbildare och många olika epoker går det inte att hålla till i en klädkammare som är knökfull. Det gäller att hitta ett utrymme där man kan bre ut sig och där man kan jobba ostört. Och framförallt, där det inte finns någon risk för att den begynnande ordningen rubbas.

Det är lite som arkeologi. Man måste hålla reda på tidslagren. Minsta provborrning i jordlagren gör det svårt att tidsbestämma fynden. Minsta omflytt av högarna kan skapa förvirring. Så jag tog med mig allt från klädkammaren till ett rum i ladan, som är ett sällan använt gästrum. Och där har jag betat av någon hög ibland under sommaren, med en spurt denna vecka så att alla de där to-do-högarna har omvandlats till ett TADAA! Klart! DSCN1641DSCN1666 (1)

 

DSCN1649Det mesta har fortfarande pappas etiketter och där återstår en del att göra, eftersom han återanvände pärmar till nytt innehåll ibland, utan att byta etikett. Han visste ju ändå…

I lagårn finns en slatt kvar, men den kan stå där tills vidare. Den mystiska säcken innehåller samlingen med alla mina påsktuppar, men de ligger bra där de ligger i anslutning till gamla hönshuset. Det är ju låååångt till påsk.

Nu kanske jag borde försöka komma över lite Arkivalium, som jag hittade tips om bland alla papper. Det är ett botemedel som Hildebrands vänner rekommenderar mot diverse arkivrelaterade krämpor som ämbetsvärk, gallringsbesvär och lös diarieföring. Motverkar också rutinförgiftning och handlingsförlamning. Bör dock inte överdossieras!

Publicerat i historia, Livet | Etiketter , | 30 kommentarer

Gone milkin’

Det är lite stängt i stan. Alla verkar ha annat för sig än det de brukar.

DSCN1583 (1)DSCN1584 (1)

På dörren till fiskaffären hittar man (förstås) den här skylten.

IMG_2056Lite mer oväntad är skylten på ostaffären.

DSCN1582 (1)

Nåväl. Ska det vara på det sättet åker jag väl tillbaka till landet. Kanske fiskar jag min egen fisk – eller kräftor, rentav! Plockar lite svamp och bär. Och så får jag väl ysta mig lite ost också.

Hej då stan!

Publicerat i Livet | Etiketter , , | 4 kommentarer

Javisstja, det var därför stan var lite randig…

IMG_2057 (1) IMG_2051  IMG_2020 (1)

Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer