Det var internationell litteraturfestival på Moderna museet i helgen. Det mesta missade jag, men på söndag eftermiddag tog jag till alla kända motmedel mot förkylning och lyckades ta mig till dit till de sista två sessionerna: Colm Toíbin och Binyavanga Wainaina.
Colm Toíbin intervjuades av Kristoffer Leandoer som bara behövde antyda ett tema, sedan var Toíbin i full gång. Det blev mycket om Nora Webster och det var synd att det inte fanns tid för fler frågor. Jag tycker Nora Webster är en intressant och spännande romangestalt. En Nora som får stanna kvar hos barnen och försörja dem, i stället för att ge sig av och slå igen dörren som hos Ibsen. Både Toíbin och Leandoer hade tydligen problem med att gilla henne. Hon kämpar på, hennes man har dött, hon måste försörja ungarna. Ungefär som det var för Toíbin som barn. Han växte upp med sin mamma, tillsammans med systrar och mostrar. ”Kvinnor är en gudasänd gåva för författare!” utbrister han. ”De pratar oavbrutet om sånt som de verkligen inte alls behöver säga och under strömmen av ord finns helt andra känslor och viktigare saker som bara skymtar fram i pauser eller blickar. Så användbart för en romanförfattare.”
Wainaina har jag skrivit om tidigare och förra gången avslutade jag med att jag hoppades att hans bok skulle översättas till svenska. Nu har jag blivit bönhörd; One day I will write about this place finns i översättning av Boel Unnerstad, En dag ska jag skriva om den här platsen. Den är inte alldeles lättläst. Den är faktiskt lite krånglig, men bra. Såhär skriver en annan favvoförfattare om den, Teju Cole: ”Det som gör boken bra är dess passionerade beskrivning av det Afrika som vi behöver höra mer om: skolornas, bröllopens, tv-programmens, skämtens, politikens, familjeskvallrens och de egenartade drömmarnas Afrika. Det som gör boken fantastisk är Wainainas vackert elastiska meningar som fräser och knastrar, som slår klorna i sina egna betydelser, som töjs ut och faller tillbaka på plats /…/”.
Han gör det inte lätt för sig, Wainaina. När han läste ett långt stycke under sitt framträdande på Moderna Museet lät det nästan som Gertrude Stein. Meningar som ifrågasatte varandra, som tänjde ut sig lite till och snärtade tillbaka. Mycket spännande.
Nej han gör det verkligen inte lätt för sig. Han berättade lite mer om det där kapitlet som fattades i boken, ”the missing chapter”, det som han skrivit efteråt, när han förra året kom ut som gay: ”I am a homosexual, Mum”. Det kan ju verka rätt odramatiskt idag, men i Kenya är det förbjudet. Homosexuella handlingar kan man få fjorton års fängelse för. Han lever och verkar i Nairobi och kommer sannolikt inte att hamna i fängelse, tack vare sin ställning som populär författare. Men modigt är det.
Han har alltid hävdat att den afrikanska litteraturen måste avexotiseras, att man måste sluta se afrikanska författare som bärare av en massa annat än sin litteratur (i alla fall inte i någon högre grad än alla andra författare i världen). Framför allt hävdar han att det är jobbigt att afrikaner alltid blir så mycket kropp och hudfärg, i första hand, i omgivningens ögon, ja då… Han slår ut med armarna i sin klarröda fotsida kaftan och skrattar ”Well, here I am!”
Latakia heter en hamnstad strax söder om gränsen till Turkiet. Den grundades ungefär 300 år f Kr och har tillhört det romerska, bysantinska och osmanska riket. Idag ligger staden i Syrien. Där bor konstnären Nizar Ali Bad. Han plockar stenar vid stränderna utanför staden och gör konstverk av dem. Som det här: 
Det är framförallt länder i Afrika och Latinamerika som erkänt Västsahara som en självständig stat.
Det var inte så lätt att ofta vara ensam kvinnlig representant i manliga församlingar. Ett antal oroade fruar skrev år 1900 till polisen i Stockholm ”Herr Polismästare, vi vädja till eder, att såsom lösdrifvare skicka hem till Danmark ett kvinno-kreatur…” .
”Nu är det fordna supbröder till Sterky, som omhulda henne på allt sätt, gifta karlar allesammans, bland hvilka hon ensam kvinna är med om fredags-nätterna och roar sig, det skall vara ett kotteri eller klubb af de förnämsta inom partiet och denna supklubb tror hon Fredrik Sterky bildat. Nu kan ni nog tänka er Herr Polismästare, hvad vi hustrur till dessa gifta män, lidit gränslöst af grämelse i 2 års tid, som detta klubblif fortgått…”
Då måste det skickas julhälsningar (och framförallt säljas julkort), men det funkar ju inte så bra till eller mellan muslimska och judiska familjer. Det har man löst så att korten ”neutraliseras” så att de oftast heter ”Season Greetings!” Vilket har föranlett kristna organisationer att trycka upp andra julkort med en påminnelse om upprinnelsen till julfirandet.
I boken Åldrandets gåta har vetenskapsjournalisten Henrik Ennart intervjuat dessa åldringar och försökt sammanfatta vad det kan bero på att man blir gammal, med bibehållen hälsa.
