Vingslag är lördagstemat som Pettas-Karin ger oss denna vecka. Och då ligger det nära till hands att tänka på historiens vingslag särskilt om man nyligen har hälsat på i det förgångna. Här är Horndalsbyn, som det såg ut för drygt hundra år sedan. 
Till vänster låg ytterligare några arbetarbostäder och i bakgrunden skymtar en av skorstenarna på bruket.
Här är delar av bruksområdet, med kolhuset i förgrunden och hyttan bakom, lite till höger. Horndalsbyn ligger liksom hitanom bruket och till vänster.
I Horndalsbyn fanns Herous affär, som såg ut så här i början av 1900-talet. Affären låg på 1800-talet i bostadshuset till höger, men flyttade sedan till den nybyggda affärslokalen till vänster.
I bostadshuset bodde min bästa kompis när vi gick i skolan och där har jag tillbringat många trevliga timmar. Men aldrig någonsin att vi kom på att undersöka vad som fanns i det stora huset intill. Det var bara gamla affär’n, kort och gott, stängd sedan länge.
För när bruket expanderade, när folk blev fler och fick det bättre, anlades en helt ny del av Horndal uppe på tallheden, på andra sidan bruket. Det nya området döptes till Villahed och bebyggdes snabbt med nya villor, skola, kyrka, Folkets Hus, IOGT-lokal, affärer, konditorier och bensinmack. Min farmor sa aldrig Villahed, utan ”Hea” och jag tror att hon inte riktigt ansåg att det där nya hörde till Horndal. Dit flyttade också Herous affär. Först med en filial, men sedan blev filialen huvudaffär när den i Horndalsbyn stängdes på 1940-talet.
När affären i Horndalsbyn lades ner låste man helt enkelt dörren och lämnade allt som det var. I den nya affären skulle man ha nya varor. I den gamla affären har tiden därför stått stilla. Har man tur kan man få göra ett besök där och kliva tillbaka i tiden ungefär hundra år. Historiens vingslag kan ta sig många uttryck. Jag gillar det milda suset av historiens vardagsvingslag.
Och här kommer alldeles för många bilder. Jag brukar begränsa antalet bilder i blogginläggen, men den här gången försöker jag inte ens.
Strax innanför dörren står den stora kassaapparaten som var en nymodighet när den kom till. Innan var det skrivet kvitto som gällde .
I den stora liggaren kan man fortfarande kan läsa om vad Horndalsborna handlade och hur mycket de var skyldiga handlarn.
I en av lådorna intill disken finns det skopligg, för det behövde man ju alltsomoftast, en skopa pligg om man hade många barn att laga skorna åt.
Mycket nostalgi på hyllorna. En sån där burk, med geishan på, hade vi hemma.
Och här var det kaffe! Till vänster de allra första konservburkarna med kaffe – oöppnade. Och i de där små fyrkantiga paketen finns det kaffesurrogat från första världskriget!
Det framgår inte riktigt vad består av, det där Intubi-kaffet, men om man använder denna produkt kan man känna sig säker att det handlar om den ”lämpligaste, hälsosammaste och billigaste kaffetillsättning”.
Från kaffe(ersättning) är det ju inte långt till syjunta. Här är en fiffig anordning för sysilke. Om man trycker ner en raden med träpinnen kan man avläsa hur många spolar det finns kvar i varje rad och så hinner man beställa i tid innan man står där med den sista spolen i handen.
Och mönstret till en tjugotals-outfit hittar man i Allers mönsterbilaga 
Fina tapeter!
Ernst Rolf gör reklam för Läkerol
Och bland alla praktiska prylar, beslag, krokar, julgransljus och annat hittar man en sån här fiffiga manick. En hållare för en taklampa, med extra urtag, en eltjuv. Från början, innan det fanns individuella elmätare, betalade man elen efter hur många elurtag man hade. Och då blev den här sortens extraurtag förstås en populär artkel! Kanske inte helt laglig…
Bakom dörren på butikens kontor hänger ett par av bodbiträdenas rockar. För nu skulle man ju flytta till den nya fräscha butiken på Villahed och då behövdes nya rockar!
Så kan historiens vingslag också se ut. Övriga lördagstemabloggares Vingslag hittar ni här: Anna Bildbloggen, Gnuttan Helena Karin på Pettas, Klimakteriehäxan, Livsrummet Marietts Foto, musikanta, Olgakatt, Pensionären på ön, Pysseliten, Stenstugu, Tove Ulla-Minnatur
Det är framförallt länder i Afrika och Latinamerika som erkänt Västsahara som en självständig stat.
Det var inte så lätt att ofta vara ensam kvinnlig representant i manliga församlingar. Ett antal oroade fruar skrev år 1900 till polisen i Stockholm ”Herr Polismästare, vi vädja till eder, att såsom lösdrifvare skicka hem till Danmark ett kvinno-kreatur…” .
”Nu är det fordna supbröder till Sterky, som omhulda henne på allt sätt, gifta karlar allesammans, bland hvilka hon ensam kvinna är med om fredags-nätterna och roar sig, det skall vara ett kotteri eller klubb af de förnämsta inom partiet och denna supklubb tror hon Fredrik Sterky bildat. Nu kan ni nog tänka er Herr Polismästare, hvad vi hustrur till dessa gifta män, lidit gränslöst af grämelse i 2 års tid, som detta klubblif fortgått…”
Då måste det skickas julhälsningar (och framförallt säljas julkort), men det funkar ju inte så bra till eller mellan muslimska och judiska familjer. Det har man löst så att korten ”neutraliseras” så att de oftast heter ”Season Greetings!” Vilket har föranlett kristna organisationer att trycka upp andra julkort med en påminnelse om upprinnelsen till julfirandet.
I boken Åldrandets gåta har vetenskapsjournalisten Henrik Ennart intervjuat dessa åldringar och försökt sammanfatta vad det kan bero på att man blir gammal, med bibehållen hälsa.
På det området hade det i alla fall gått framåt en smula när jag var där. Visserligen fanns Nestlé-flaskorna fortfarande, men det var i alla fall ingen som insisterade på att man skulle använda dem.
