I radions kulturprogram idag kunde man lyssna till en intervju med regissören Anna Muylaert, som gjort den brasilianska filmen Den andra mamman. Hoppas filmen får vara kvar på biograferna ett tag till, för den är mycket sevärd.
Hembiträdet Val (Regina Casé) är huvudperson och hon pysslar om den någorlunda liberala övre medelklassfamilj som hon jobbar åt. Hon har tagit hand om deras son hela hans liv, medan hans mamman, doña Barbara, haft fullt upp med sitt. 
Fullständigt normalt i Brasilien, enligt Anna Muylaert. Det händer till och med att de blivande mammorna tar med sin nanny till BB, så att de får ta sig an den nya bebisen från första början. Sin egen dotter har Val knappast träffat; hon fick stanna kvar hos släktingar i norr, när Val fick jobb i São Paulo.
Men nu kommer Vals dotter Jessika till storstan för att studera och de oskrivna reglerna och osynliga gränserna mellan herrskap och tjänstefolk blir tydliga med hennes entré. Val har fått tillstånd att ha Jessika boende hos sig ett tag, i sin minimala pigkammare, tills dottern hittar egen bostad i São Paulo.
Jessika kan inte koderna som styr tjänstefolkets liv och hon ställer omöjliga frågor. Varför hon ska bo på en madrass på golvet i mammans trånga rum när det finns ett ledigt gästrum? Varför har hennes mamma aldrig ens doppat stortån i poolen under alla dessa år? I Brasilien har filmen skapat uppståndelse och debatt, med sitt stillsamma klassuppror.
Det är som om regissören ställt till det på samma sätt som Jessika med sina ofina påpekanden. Filmen speglar av allt att döma verkligheten. Regissören berättar om kvinnor som hon träffar vid filmvisningar och som storgråtande berättar för henne att de är Val. Eller Jessika.
Hela filmen igenom följer vi Val i hennes vardag som är fylld av absurditeter, som hon tacklar som om det vore självklarheter.
Hon är på pass hela tiden. Som när hon serverar snittar vid doña Barbaras födelsedagsmottagning och ingen av gästerna, inte en enda, ger henne en blick, nick eller ett tack. När mannen i huset sitter vid matbordet, några meter från kylskåpet, kan han ropa in Val för att ge honom en läsk.
Hon tar dock sina små mikropauser, som när hon hänger tvätt och unnar sig en minut i solen.
För Val slutar filmen med ett omvälvande uppror, för doña Barbara med en förtretlighet och för Jessika med en riktigt bra lösning.
Nu hade man tolv månader, men kalendern haltade fortfarande och Julies Caesar bestämde att man skulle göra som han lärt sig i Egypten (när han hälsade på Kleopatra): året har 365 dagar, men behöver kompletteras med en extra dag vart fjärde år. Den dagen lägger man lämpligen i slutet av året, dvs i februari. Alltså idag. 
