Häromsistens förundrades jag över barnvagnsmarodörer. Nu skulle jag i stället väldigt gärna vilja se barnvagnsmarodören tackla denna cykelegocentriker.
”Jag orkar inte låsa så jag ställer cykeln här”, sa cykelägaren och ställde den så att den blockerade ingången till caféet. Baristorna bakom disken hade fullt upp med sina gäster så de protesterade inte.
Jag såg ett par presumtiva kunder som stannade vid ingången och sedan valde att gå någon annan stans.
Men tyvärr kom ingen person i rullstol, eller med barnvagn (medan jag var kvar), för det skulle annars ha illustrerat hur pass korkat det är att blockera ingången på det där sättet.
Jag orkade inte heller bråka, men annars hade det naturliga varit att uppmana cykelägaren att antingen ta in hojen i caféet, eller – vilket verkar rimligare – att låsa den på någon lämplig plats utanför.
Det var inte helt lätt för oss barnvagnsfria personer heller att ta oss förbi den där cykeln. Någon fastnade i styret så att cykeln vek sig och åkte ut och blockerade ingången fullständigt. Han ställde snällt upp den igen, medan cykelägaren obekymrat ägnade sig åt sin latte. Själv övervägde jag att vara lite extra oförsiktig vid passagen, men ett långt liv har lärt mig att sånt ofta drabbar en själv, så jag avstod. Känns väldigt vuxet på något sätt.
