Utkast till affisch till en av Grifflarnas utställningar, målad av Rune Bergström.
Nu i helgen kommer en grupp målare hemma i Horndal visa sina alster på julmarknaden vid bruksparken.
Det är en gammal tradition, som med vissa avbrott går tillbaka till målargruppen Grifflarnas verksamhet. Det hela började 1947 när några tonåringar bad min pappa att lära dem att teckna. Han blev rätt häpen för det var ju inte hans bästa gren, men han gjorde som man brukade på den tiden. Han tog kontakt med ABF, ordnade en studiecirkel och studiecirkelbidrag. Bidragen gick till materialinköp och besökande lärare så att man kunde anlita cirkelledare som Åke Pernby vid Otte Skölds målarskola i Stockholm.
Nu är det gruppen Gränsmålarna, med deltagare från Dalarna och Gästrikland, som tagit upp traditionen med utställning på skyltsöndagen. (Det är fortfarande andra söndagen i december som gäller, även om resten av landet gått över till julskyltning i november.)
Det är några år sedan jag var med senast, men i år ska det bli av igen. Som alltid tänker jag först att Herregudrun, inte har jag något att visa!
Men när jag rotat i högarna och målat lite till, verkar det ändå som jag får ihop några alster. Jag hittade en jättegammal blyertsteckning från centrala Horndal och det blev en lite barnslig målning med färghandeln i centrum. Det var ortens Mekka för mig, med allt spännande som fanns där. Jag tror att det är min mamma som står och tittar i skyltfönstret.
Och så får det bli förhandstitt på ytterligare en målning med lokal anknytning. Före kommunsammanslagningarna var Horndal en del av By socken och By kyrka är rätt målerisk där den ligger vid Bysjön med sitt karakteristiska torn som sticker upp ur grönskan.
Sen får vi se hur många av de övriga målningarna som får plats. Ska bli kul att vara med igen!
Det finns dock inget som hindrar en att sätta igång med pysslandet i november. Man kan tillverka nya julgransprydnader i stället för dem som slitits ut tidigare år.
Mallens raka kant ska ligga mot den vikta sidan. Om man vänder mallen fel blir det ingen ficka, bara några remsor som fladdrar hjälplöst. I de två hjärthalvorna klipper man lämpligt antal remsor, två eller fler. Om man lägger de två hjärthalvorna på varandra i hjärtform ser man hur långt upp man ska klippa remsorna. Sedan börjar man fläta liksom inifrån, uppifrån. Sist klistrar man dit en liten hank.
Man kan använda lite vad som helst. Glanspapper går bra, men kan vara lite begränsat i urvalet. Veckotidningar med någorlunda bra papper fungerar fint. Eller till exempel kasserade akvareller, som kan bli snyggt, i alla fall till större hjärtan. 
Det som är guldigt på hjärtat ovanför har varit ett landskap i lite olika gulgröna nyanser.
Här i södra förorterna är det bra att ladda med mycket grönt och vitt papper. Det blev många hjärtan i Hammarby-färger och mobiltelefonerna fick vila en hel kväll, när vi gick loss med pysslandet i söndags.
Skrämmande, tycker jag. Det tycker ståuppkomikern Jerry Seinfeld också, som sammanfattar läget: ”Vi är smarta nog för att uppfinna AI, dumma nog för att behöva det, men så korkade att vi inte vet om vi gjort rätt.” Förhoppningsvis finns det personer som är smarta nog att gå vidare och kräva mer lättgranskade AI -system.
Äsch, säger ni, sådär ser det väl alltid ut i förråd! Nej inte riktigt, om man tittar noga. Allt är öppnat eller uppbrutet, lådor, fodral, askar, väskor och kassar. Mer pryttlar på golvet än vanligt. Hur såg det då i ut i mitt förråd? Precis som vanligt!
detta kan jag meddela att det ligger gamla elsladdar och diverse datorkablar som jag inte vågar slänga, samt tyger och dukar, i byrålådorna.
Det gäller ju framförallt att hålla håglösheten borta, så jag måste hitta på något som är uppiggande, men inte för dyrt, nyttigt men inte för tråkigt.
Idag, när (den eventuella) lönnens löv hade fallit av började jag undersöka det som finns kvar. Nämligen massor med små orange-cerise frön, som ser precis ut som benvedsfrön. Det är bara några få löv kvar på busken nu, men desto fler frön, eller heter det kanske frukter?
Blåaktiga och lite uppkäftiga. Jag har alltid tänkt att det var fiffigt tänkt av min farbror, som planterat både buske och gran, att placera japanlönn och koreagran som grannar. Men om nu japanlönnen är en benvedsbuske, då kanske koreagranen är något helt annat också? Här behövs mer forskning, känns det som.
Jag åkte runt kvarteret en gång. Och en gång till. Då upptäckte jag den minimala skylten på kvarterets baksida, som vägledde mig in på gården där de tog hand om bilen.
Men det uppfyller verkligen inga krav alls på användarvänlighet. Manualen skulle kanske ha varit svår att förstå även om den hade varit skriven på svenska från början, för det är ingen hejd på alla konster som det här elementet verkar kunna.
Men denna manual är maskinöversatt och då höjs svårighetsgraden avsevärt. Den börjar med en klatschig rubrik: ”Kraft på”! Det är ju någorlunda begripligt och ganska lovande, trodde jag och tryckte på det som såg ut som en på-knapp. Men det innebar bara att jag gjort det möjligt att leta mig fram till HUR jag vill sätta på elementet. Tror jag.
Det är ovärdigt att ge upp, sa Alva Myrdal, men jag undrar vad hon skulle ha sagt om att finkalibrera detta monsterelement. Tack och lov att jag har vedspis, tänker jag. I värsta fall får jag sova i köket.
Men belöningarna är många. Under de tolv år som jag regelbundet skjutsade äldsta barnbarnet till stallet fick vi trivsamma pratstunder i bilen och jag lärde känna både ridkompisar, andra ridföräldrar och inte minst många fina hästar.
Och så har jag tvååringen som undersöker världen på väg hem från förskolan. Det är inte lång väg, för mig tar det normalt tio minuter. Med tvååringen kan det ta hur lång tid som helst. Sist blev det en timme och tjugo minuter och då tog vi ändå tunnelbana mellan Medborgarplatsen och Slussen. Det är den kortaste tunnelbanesträckan i Stockholm, 450 meter, och det skulle nog gå snabbare att gå med tvååringen i vagnen, men den vill han inte sitta i längre och det är ju så otroligt spännande med tunnelbanetågen. 
