Även om vi bodde i Stockholm och jobbade rätt intensivt de där åren på nittiotalet och första årtiondet på 2000-talet, kunde Martin och jag tillbringa ganska mycket tid i Karlshem. Semestrar, jul- och påskledigheter, veckoslut och till och med en och annan snabbvisit. Med lite tur kunde man hoppa på tåget i Stockholm i femtiden på eftermiddagen och landa i stugan två timmar senare. Sedan kunde man åka tillbaka med ett tidigt tåg nästa morgon och vara på jobbet i niotiden.
Det var det värt, för att få en simtur i sjön och middag i farmors och farfars kök med den här utsikten. Den gamla alen är samma träd som hälsade farfar och hans familj välkomna, när de anlände med båt till Karlshem 1905.
År 1999 fick vi nya grannar på östsidan (20:2) och servitutfrågan aktualiserades på nytt. Förslaget från 1980, som min faster sagt nej till, togs upp igen. Varför inte genomföra det gamla förslaget och upphäva servitutet för markbiten mellan blå och röd linje, som bara låg där till ingen nytta?
Förslaget motiverades, liksom tidigare, med att allmänningen inte längre fyllde någon funktion.
Martin och jag var mycket tveksamma, men å andra sidan måste vi ju medge att vi inte använde den där remsan. Visserligen innebar förslaget att vår gäststuga skulle skulle bli av med bufferten som servitutet innebar. Men den hade ju legat nära samma gräns sedan 1933, utan att det medfört några problem.
Vi kanske borde vara lite hyggliga mot de nya grannarna? Vi var båda lite för upptagna för att ens fundera på Valborgs gamla förslag att ifrågasätta hela lösningen, eftersom hon aldrig skrivit på dokumentetn från 1980. Till sist sa vi bara okej. What could possibly go wrong, liksom. Det finns ju regler om samråd och om hur nära tomtgränsen man får bygga, så det fanns ju egentligen inga risker att gå med på att ta bort servitutet för den där markbiten. Trodde vi.