Soldatens första plikt på morgonen

Min far brukade påminna mig alltsomoftast om vad soldatens första plikt på morgonen är, nämligen att ha gjort rent geväret kvällen innan. Det fanns fog för sådana påminnelser för jag är rätt dålig på planering och framförhållning på det personliga planet. I större skala går det bättre. Som reseledare kunde jag hålla reda på hundratals resenärer; när jag reser privat händer det att jag rör till det.

Jag har sent omsider lärt mig sånt som att man ska börja med att smörja och bröa kakformen när man gör en sockerkaka. Och ibland kommer jag ihåg att kolla om jag har alla ingredienser hemma innan jag börjar laga mat, så att jag slipper avbryta mitt i matlagandet för att kompletteringshandla.

Kolla! Rätt färger (förhoppningsvis) redan på paletten och rengjorda penslar framlagda! OCH färdigblandad grön!

Det händer också (väldigt sällan, dock) att jag gör en ordentligt mis en place, innan jag börjar laga mat. Alltså att jag plockar fram de skålar, redskap och tillredningspryttlar som behövs.

Och jag kämpar med att bli bättre på att se till att allt är på plats innan jag börjar måla. Därför tog jag rentav en bild idag på min akvarell-mis-en place.

Inte nog med att jag tagit fram penslar och färger, bytt till rent vatten och plockat fram hushållspapper. Jag har också gjort rent paletterna och tryckt fram lagom mycket färg av de sorter jag tror att jag kommer att behöva.

Den här bilden kanske ser ut ungefär som den jag lade upp på min arbetsplats häromdagen, men skillnaden är himmelsvid. Här finns det som behövs. Jag har till och med testat några färgblandningar för att se om de funkar och lagt fram inte bara akvarellpappret, utan också tillräckligt med kladdpapper.

Puh! Nu när jag är klar med allt det där börjar klockan bli så mycket att jag bara hinner göra en snabbskiss. Kanske blir det en fortsättning på påskliljorna i morgon. Eller kanske något helt annat.

Den där molnlika formationen ovanför påskliljorna anses av en del akvarellister vara ett misslyckande; det blir en sådan där ”blomning” om en färg inte är tillräckligt torr (som den blå i det här fallet) när man lägger till en annan färg eller vatten.

Jag försökte ljusa upp lite ovanför påskliljorna och då blommade det iväg. I det här fallet gör det ju inget tycker jag.

Nu ska jag plocka undan på bordet och göra rent penslarna också, så där som en ordentlig soldat ska.

Så folks, det var allt för idag!

Publicerat i Planering | Etiketter , , | 13 kommentarer

Lättja och letargi

I en artikel i The Guardian går Brigid Delaney igenom karantänens – eller isoleringens – olika faser. Först oro och panikåtgärder som att hamstra toapapper, sedan rastlöshet och irritation som i ”men, är det inte över än!”, och nu ett slags letargi, ett bejakande av den lättja som är fullt möjlig när man inte får gå till jobbet, eller om man är äldre och inte får hämta barnbarn på förskolan, delta i kurser, träffa kompisar eller gå på möten. Hon poängterar att hon är mycket medveten om att hon skriver ur ett privilegierat perspektiv. Och det gör ju jag också.

Jag gick in i letargifasen ganska direkt och tämligen smärtfritt, även om jag saknar barnbarnen svårligen. Annars känns det helt normalt med detta lättjefulla liv.

Så när jag får ett förslag att åka ut och måla hos en kompis (inom Stockholms län) tänker jag först att det går ju inte, det får man ju inte!

Jo, det får man om man åker egen bil, håller till utomhus med målandet, tar med egen lunch och ser till att hålla avstånd.

Eftersom jag är inne i en stenmålningsperiod gav jag mig på att måla av klipporna runtomkring. Dom skulle nog inte känna igen sig, om jag visade upp målningarna för dem. Först denna. Verkligen inte särskilt likt utan ett helt annat landskap!Men sedan blev det ännu värre. Mitt nästa försök blev mer som något slags korsikanskt berg, med en smal liten väg. Eller nåt. Och en ganska svajig horisontlinje.

Men inte gör det något, när man får hänga med en trevlig målarkompis i flera timmar och testa olika sätt att måla klippor.

Publicerat i Natur | Etiketter , , , | 20 kommentarer

Håll avståndet!

Det dyker hela tiden upp roliga coronarelaterade kommentarer på olika håll. Den här har jag (nog) norpat från Facebook. Jättegullig bild, tycker jag.

De här två är väl bofink och en blåmes, tror jag. Talgoxar och domherrar känner jag också igen, och skator förstås, men sedan är det nog inte så många fler.  Trots att jag tillbringade en stor del av min barndom i skogsområdena hemmavid, har jag dålig koll på fåglar.

Under gårdagens skogspromenad i Bagarmossen–skogen träffade jag på en och annan fågel som jag inte kan namnet på. Det var särskilt en en vacker liten fågel med fin grå färg och lite rödbrunt här och där, som höll mig sällskap. Rätt kaxig, såg den ut.  Jag konsulterade nätet när jag om hem och tror att det var stenskvättor jag såg. Ska ta en bättre titt om dom visar sig igen vid nästa skogspromenad.

Så, dagens akvarell fick bli ett par fågelporträtt. Det är ett väldigt bra sätt att lära sig känna igen fåglar, bilar, träd, hundar, vadsomhelst. När man målar av något upptäcker man hur det faktiskt ser ut. Tyvärr låter sig fåglar inte gärna målas av i naturen, så jag har försökt kolla på lite bilder av stenskvättor – om det nu är stenskvättor … Jag har i alla fall placerat dem på någorlunda corona-avstånd.Här ser dom lite för stora ut. Det är småfåglar – tänkt er att dom är i närbild, med ett stort fält mellan fåglarna och björkarna där långt borta.

 

Publicerat i fåglar, Natur, Porträtt | Etiketter , , | 16 kommentarer

Vackert väder

Söndag, vilodag, vackert väder och dags att ge sig ut på skogspromenad. Dagens akvarell får därför bli en snabbis, en teknikövning. Man plockar fram maskeringstejp (björkstammarna) tidningspapper (det svarta på stammarna), silkespapper (stenen), badsvamp (lövkronorna) och så färger, penslar och vatten förstås, och så är det bara att sätta igång.

Ett första försök. Det finns onekligen förbättringspotential på denna, men nu längtar jag ut i skogen!

Publicerat i teknikövning | Etiketter , , | 9 kommentarer

När vi kommer ur det här …

Diskussionerna är i gång om hur det blir sen. När vi kommer ur det här … I Jösses flickor sjöngs det om att ”då ska vi aldrig äta fiskbullar mer”. Det har jag inte sett något om i dagens diskussioner, men väl en hel del om hur man ska rusta samhället bättre i framtiden.

Så här gjorde vi förr i tiden …

På det mer personliga planet är det handhygien i fokus. Det visar sig att vårt flitiga handtvättande har minskat smittsamma sjukdomar rejält. Den vanliga influensan och vinterkräksjukan har haft svårt att sprida sig. Det lönar sig med god handhygien.

Och förra veckan  förutspådde USA:s svar på Anders Tegnell, dr Anhony Fauci att vi inte kommer att skaka hand i framtiden.

Handskakandet är ju hursomhelst en hand(!)ling sprungen ur misstro. Helst skulle man, traditionellt, ha vänster hand på sin högra underarm när man sträcker fram handen. På så sätt visar man att man inte håller i något vapen bakom ryggen. Jag tror att maffiosos fortfarande hälsar så.

Nu finns det många olika förslag om hur vi ska hälsa i stället. Wuhan shake, då man nuddar varandras fötter. En vänlig vinkning. Handen på hjärtat. En bugning.  Ja till och med nigningen har dykt upp i diskussionerna.

Själv skulle jag nog inte känna mig riktigt bekväm med någon av dessa och framförallt inte med att niga! Men ett enkelt ”namaste” tycker jag fungerar bra.

Den vanliga namastehälsningen är ju en snabb och smidig historia, samtidigt som den på något sätt innebär koncentration och fokus på den man hälsar på. Händerna ihop, man möter varandras blick och kanske ler lite grann.

Jag har förstås letat efter en bra namastebild, men det finns mest yogabilder eller överenergiska namastehälsningar med armbågarna rakt ut från kroppen. Så dagens motiv ger sig självt. Det är bara att måla en namastehälsning och då passar jag på att måla en sari samtidigt. Namaste!

(Äsch, den bilden blev lite för högtidlig. Lite Lucia-helig, eller så. Det är inte min sorts namanste, som kan vara ganska ohögtidlig.)

Publicerat i Att tolka, Hälsa, historia | Etiketter , , , | 9 kommentarer

Frihet …

Stagnelius rader om frihet dyker upp rätt ofta nuförtiden. Eller om tvång. I hans Strödda dikter (1818), finns några ofta citerade rader.

Tvenne lagar styra
detta liv. Förmågan att begära
är den första. Tvånget att försaka
är den andra. Adla du till frihet
detta tvång …

Det är en ordrik dikt som kanske inte är så njutbar i sin helhet, men de där raderna passar onekligen idag. Det börjar dyka upp vittnesmål från personer som finner sig tillrätta med tvånget att försaka. Det handlar förstås om dem (oss) som har ett någorlunda gynnsamt liv trots karantän, som det inte går någon nöd på, som slipper oroa sig för ekonomin, men som var ganska otåliga i början av detta nya liv. Nu droppar vittnesmålen in om om en ganska behaglig tillvaro, med långpromenader, med nya sätt att umgås med barnen, eller via nätet med vänner, tid att läsa, titta på film, måla, spela något instrument, lägga pussel, eller kanske fundera. De börjar se att det finns en slags frihet i begränsningarna. Mer tid. Mindre splittrat. Jag hör ju själv till den gruppen: i karantän, men under gynnsamma förhållanden.

Jag skulle ju aldrig ha hunnit måla en akvarell om dagen om livet sett ut som vanligt.

Nu hinner jag till och med göra några misslyckade försök innan jag bestämmer mig för att ge upp och göra en snabb teknikövning i stället.

Det här är bilden av ett privilegierat liv. Tid att måla, misslyckas, testa igen och byta spår. Ja, jag städar upp varje kväll, gör rent paletter och penslar, ställer undan blandkoppar som tror att jag inte behöver, men dom brukar åka fram igen. Och ja, jag har alldeles för många färger.

Dagens misslyckanden ska ni slippa se. Här är i stället teknikövningen som vår akvarellkurs fick i uppgift denna vecka. (Vi kör vidare med kursen, men nu via nätet. Det går det också, men visst saknar jag kurskamraterna.) Man knycklar ihop ett silkespapper så att det blir lagom skrynkligt, sedan målar man lite slarvigt på ”skrynkeltopparna”, liksom. Sedan lägger man silkespappret med färgen nedåt på akvarellpappret, trycker till och kollar vad det blev. Jaha, det ser visst ut som fjäll? Då förstärker man det med en pensel med mycket rent vatten i. Klart!

Det bör helst vara vitt silkespapper, annars kan det bli konstigt! Sånt brukar det alltid finnas, för det blir över när man gör julgranskarameller, eftersom ens medhjälpare tycker att det är roligare med färgstarka kombinationer.

Publicerat i kaoskordinator | Etiketter , , | 11 kommentarer

Perspektiv på tillvaron

När jag försökte få till en målning av mitt Websterlexikon i går fick jag ta till gamla perspektivkunskaper från förr. Sånt man kämpade med på teckningslektionerna, som det hette då. Den här sortens upplägg, ni vet. Om taket hade varit platt hade det varit ett ganska bra porträtt av Webster. Minus fönster, förstås.

Hursomhelst, perspektivskissandet fick mig på hustankar. Jag har ju en hel del skisser från Gotland, förra sommaren. Vi brukar åka dit under påskveckan, men nu – ja nu kan man ju alltid måla lite Gotland i stället. Fast det blir inga hänförande landskap, inte hav eller kust, inte ens ruiner eller kyrkor, utan dasset och ladan.

Syrenbuskar är nog det svåraste man kan ta sig an. Den där lite för massiva grönskan på högerkanten är ännu mer massiv i verkligheten. Jag glesade ut buskaget lite på målningen.

Träden mellan uthusen är två olika träd. Ett som växer som en en, trots att det är ett lövträd och så står det ett lite spretigare bakom. Jag är så van att se dem så där. Men målningen hade onekligen blivit bättre om jag bara valt att måla ett av dem.

Och så har vi den där mystiska formationen längst upp till höger, där det blivit för blött och vattnet har ätit sig in i himlen. Blomning, kallas det, eller blomkål som engelsmännen säger, cauliflower. Det kan vara en bra effekt ibland. Men här är det mindre lyckat. Lösningen är förstås att skära bort en bit till höger, så blir jag av med både blomkål och en bit syrenmassiv.

Fast ladans nedre del är ju inte grå utan kalkstensfärgad. Och gräset är inte så där välklippt…  Och dassdörren är svart. Och … Hej och hå, här kommer två!

Publicerat i Att resa, Natur | Etiketter , , | 10 kommentarer

Motvillig modell

Planerna på att måla av Websters lexikon, som jag skrev om i går, tog lite tid att förverkliga. Först tänkte jag att det kunde vara en nyttig perspektivövning. Jag la den tjocka boken på köksbordet och testade olika vinklar. Svårt var det väl inte, men jämmerligen vilka tråkiga målningar det blev. Den spännande och trevliga Webster blev bara en dyster gråsvart rektangel.

Nej, någon Lerin är jag inte. Inte än …

Han är väl lite blyg, tänkte jag då. Vill nog hellre bli avbildad i sitt naturliga habitat. Så jag ställde tillbaka Webster i bokhyllan och målade av honom tillsammans med sina kompisar i stället.

Eftersom det är ett sånt där lite pillrigt motiv fick jag för mig att det skulle vara en bra idé att använda ett  satin-papper, mina mest slätpressade akvarellpapper. Dem har jag annars just inte någon användning för. De lämpar sig bäst för finlir med nästan torr pensel.

Det var en dum idé; det hade varit betydligt lättare att måla på ett fingrängat papper, som ju är mer förlåtande, än på ett helt slätpressat där färgen biter direkt och sedan inte går att rubba. Men jag framhärdade och det tog lite tid men nu är den klar (eller ”klar”).

En detalj är jag lite nöjd med, nämligen den där lilla vita papperslappen som sticker upp ur en bok uppe till höger. Jag hade missat att måla bokhylleväggen där, men det gick att omvandla den missen till en papperslapp, som kanske gör bokhyllan lite mer levande.

 

Publicerat i Porträtt | Etiketter , , , | 12 kommentarer

Skunk, squash och wigwam

Ibland kollar jag om dagens datum innehåller några intressanta födelsedagar eller andra händelser, som kan vara kul att skriva om. Men så länge jag håller på med mitt akvarellprojekt blir det inte så värst mycket av med datumanknytningarna. Jo jag gjorde ju ett försök den 30 mars, men hur bra gick det?

Idag funderar jag dock på om jag kanske, eventuellt ska måla av ett av mina lexikon, med anledning av att Noah Websters American Dictionary of the English Language kom ut den 14 mars 1828.

Som lärare i USA var Webster chockad över hur miserabel hans elevers stavning var. Efter att ha besökt flera olika delstater i USA blev han också bekymrad över att det inte verkade finnas något riktigt fungerande nationellt språk. Det var lite hipp som happ, både med vokabulär, glosor och stavning. Så han satte igång sitt megaprojekt och efter 30 år kom hans lexikon ut. Det där med American Dictionary var viktigt Han hade retat upp sig på alla gamla engelska skolböcker som dominerade i skolorna. Monarki och den store kung George så lång ögat nådde. Han förde in ord som congress, caucus, presidential. Och han kompletterade den amerikanska engelskan med ord från olika indianspråk som skunk, squash, wigwam, hickory och opossum.

Vi får se om det blir något lexikon målat.

Under tiden lägger jag ut ett blåsippsförsök. Dessa förtjusande vänliga vårblommor är en storfavorit och det finns massor av dem på trevligt promenadavstånd.

Sen kunde jag förstås inte låta bli att försöka måla dit skuggorna på den där tulpanmålningen från i förrgår.

Inte helt lätt, eftersom blyertsskissen som jag gjorde när motivet fortfarande fanns kvar, med skuggor och allt, var väldigt otydlig.

 

 

Men i alla fall: En liten pausbild i väntan på eventuell lexikonbild.

Publicerat i Böcker, Ord, Planering, Språk | Etiketter , | 12 kommentarer

Släpp färgerna loss, det är (s)vår(t)!

Efter ett par lite pillriga målningar, som tulpanerna i förrgår och trädskuggan i går längtade mina färger efter att få släppas loss och så då fick det bli så. Noll koll, kallpressat grängat papper, fritt färgflöde och så några lätta penseljusteringar i efterhand.

Det svåra är just att släppa kontrollen och verkligen låta färgerna dansa som dom vill.

Publicerat i Planering | Etiketter , , , | 13 kommentarer