Jag har varit tveksam till att måla blommor, eftersom de är så fina. Svårt att göra dem rättvisa, liksom. Men å andra sidan: det kan man ju säga om alla motiv, som människor, landskap, frukter, ja allt! Det handlar ju först och främst om färg och form. Så ibland gör jag ett blomförsök, som oftast hamnar i högen ”för eventuell förbättring”. Där blir de sedan liggande.
Nyligen fick jag dock anledning att ta fram blommålningarna och se om de hade någon förbättringspotential. Det var dags för en utställning som gruppen Gränsmålarna arrangerar i samband med Svenska flaggans dag, och jag får vara med på ett hörn.
Jag ville gärna ha med somriga motiv och hittade en stor målning (med mina mått mätt) från 2016. Då hade jag just börjat måla akvarell och den var full med nybörjarfel, men en del gick att rätta till och bättra på. Den var blek och mesig, men att öka kontrasterna i en målning är i regel ganska lätt. Kompositionen är det svårare att ändra på.
Tror någon att tog en bild innan jag satte igång att förbättra? Nej, som vanligt glömde jag. 
Här har jag skurit ner målningen på högerkanten och nertill från 70×50 till ungefär 50×40. Jag har förstärkt skuggorna, förtydligat kronbladen tagit bort några gröna blad så att det är mindre rörigt och skuggat och definierat andra. Den blev såpass OK att den fick följa med på utställningen. Den heter ”Kanske hibiskus”.
En annan tidig målning som jag också fixade till lite grann har fått namnet ”Ej artbestämd”. Jag minns inte vad det var jag försökte måla och tycker inte att jag känner igen just några av de blommor som omger mig. Kan det eventuellt vara höstanemon?
Utöver blommorna fick ett par rostmålningar följa med och lite berg och hav, några björkar och annat som inte kom med i bild, sammanlagt 11 målningar.
Så här ser den fina utställningslokalen ut. Gamla sjukstugan säger jag. Rättarbostaden säger andra, eftersom den haft båda funktionerna. Nu renoveras den och två ljusa lokaler är redan klara, med ljusgrå väggar som fungerar bra som bakgrund till målningarna. 
Den ligger i bruksparken i Horndal, nära det gamla industriområdet, för det var hit arbetarna på bruket fick gå (eller bäras), när de hade skadat sig på jobbet. När den är färdigrenoverad blir det ett bra tillskott för föreningslivet i Horndalstrakten.
Visakortet finns i ett litet fack i handväskan och det tar jag inte fram i stressiga situationer som när jag försöker hinna med ett tunnel-banetåg. Men, om min väska med Visakortet kommer närmre avläsaren än en decimeter dras en biljett även från det kortet, fullt pris.
I prosalyriska texter skildrar hon glädjen och vedermödorna med odlandet, men ger också glimtar av koloniträdgårdarnas historia och tidigare kolonisters tankar.
Det har spekulerats mycket. Skulle reaktionära krafter vinna den här gången, eller skulle det bli en påve i Fransiscus anda?
Eftersom någon var missnöjd med den ordningen, satte man in en extra stol åt honom längst fram. Tror jag.
Ett av de mer livaktiga sällskapen, med ett roligt och varierat programutbud är Hjalmar Bergman-samfundet. Samfundets medlemmar finns på olika håll i landet, mest i Örebro-trakten och i Stockholm.
Många av Bergmans romangestalter råkar ju ut för just detta, Markurell, fru Ingeborg, Farmor och många andra. På samma sätt gick det för Job i Jobs bok i bibeln, han som drabbades av allt tänkbart elände. Det, menade samfundet, kunde vara ett bra tema för en träff. Man engagerade därför biskop Mikael Mogren, uppvuxen i Örebro, och skådespelaren Pontus Plaenge för högläsning och diskussion på Job-temat i Bergmans romaner.
Ser stilen lite bekant ut? Det kan bero på att det är Sven Hemmel som illustrerat reklambladet, Ture Sventons illustratör.
Det märkliga med denna bild är att det är så mycket folk i farten, till och med små barn. Av skuggorna att döma är klockan ungefär fyra en sommarmorgon.
Det innebär också att det känns svårforcerat att ta sig upp till Södermalmstorg. Man kan ju alltid ta Slussbron, i stället, eller ”Guldbron”som den kommit att kallas i Slussen-projektets propaganda. Det blir en rejäl omväg om man kommer från Munkbrohållet, men det är i alla fall ett alternativ till trapporna.
Den mångfiliga motorvägs-liknande bron känns ödslig att gå på och jag är för kort att njuta av utsikten. Räcket sitter precis i ögonhöjd. Om denna bro kan man läsa följande i Wikipedia:
