Jodå, vi kämpar på. Jag med mina akvareller och den Arga akvarellisten med sina kommentarer och råd. Idag blir det porträtt. Det har jag aldrig testat förr, på allvar. Visserligen har mitt klottrande alltid bestått av tjejer (tjusiga tjejer i tusch eller blyerts i en maniererad stil, som jag är innerligt trött på); det är något helt annat med porträtt i akvarell. Men hej och hå, det är bara att sätta igång!
Hudfärgen först. Jag testade olika blandningar, tills jag fick fram något som liknade färgen på min arm.
Här är resultatet. Liknar visserligen inte alls modellen utan mer modellens mor, men det är i alla fall en början. Lite hudfärgsaktigt, väl?
Arga akvarellisten är förstås snabbt där och påpekar att ungen ser ganska skitig ut. Och att det beror på att jag troligen blandat färger med grova pigmentkorn, eller pigment som gärna klumpar ihop sig. Det gäller att hitta pigment som är ”snälla”, som inte bråkar med varandra och som lätt låter sig styras till olika skuggor och ansiktsformer.
Jag brukar ta ett akvarellark som är för stort för det jag tänker måla och så använder jag ungefär en tredjedel av arket för att testa färgerna, som ett slags extrapalett.
Det behövs lite blått i hudtonerna, i alla fall om man blandar gulockra och karmosinröd, som jag gör. Och då funkar ultramarin bäst. Såvida man inte vill ha en skitig unge förstås, för då kan man ta preusserblå eller antwerp, som bildar tydliga vassa konturer när den torkar. (Det kan vara mycket användbart ibland, men kanske inte just när man målar porträtt). Den koboltblå är väldigt bråkig medan ultramarin, längst ner är lätt att samarbeta med.
Självklart blir det olika slags hudtoner också, beroende på vilken blå man väljer, men det behövs så pyttelite och går alltid att balansera med rött och gult, tills man hittar någorlunda rätt.
Och så ögonen. Det är trixigt. Det blir lätt för stirrigt, vindögt eller knasigt på något annat sätt. Kolla på de här ögonen. Arga akvarellisten påpekade en lika viktig som självklar grej om det ljus som ögat reflekterar. Det måste fångas på rätt sätt. Om ansiktets högra sida är skuggad kommer ljuset från vänster. Alltså är ska glimten i ögat vara till vänster. Just här är problemet dock inte att ljuset kommer från fel håll, utan att det kommer från TVÅ OLIKA HÅLL! 
Det är därför det ser konstigt ut. På den skitiga tjejen längst upp har i alla fall den detaljen blivit rätt. Annars är själva ögonen här inte så tokigt målade (om vi bortser från att de är av lite olika modell…). Det får gärna vara lite ojämnt och ”rufsigt”. Allt för regelbundna och ordentligt målade iris blir lätt lite stirriga.
Och ögonvitan är aldrig vit. Aldrig! Här borde jag ha skuggat vitan, särskilt på ansiktets skuggsida.
Ja, sen är det läpparna, näsan, hakan, håret och alla andra små detaljer som ett ansikte består av. Här blev kindlinjen först väldigt konstig (ännu konstigare). Då kan man rädda den genom att ändra konturen med hjälp av mörkt hår, förutsatt att man målar av en mörkhårig person, förstås! Och när örat har havererat är det bara att dra fram håret över örat också…
Slut för idag. Nästa gång blir det nog vatten, tror jag.
Deras sommarstuga ligger precis åmynningen och vi fick en fin båttur uppför ån.
