Snäll?

Postat den 22 januari, 2018 av Karin

Snällhet är veckans tema (eller förra veckans – jag ligger nog lite efter). Det är Pettas-Karin som står för vecko-temaförslagen i januari.

Jag blev påmind om temat i går kväll när jag tittade på TV-programmet Idévärlden, som leds av Daniel Sjölin, han som brukade vara så bra i bokprogrammet Babel.

Temat var artificiell intelligens och handlade mycket om hur pass mycket man kan lite på robotar i framtiden. Kan man programmera dem så att de inte blir onda? Kan man programmera in snällhet? Hur förvissar man sig om att snällheten inte blir sin motsats?

Om roboten är programmerad för att lära sig reagera på människors reaktioner kan det ju bli riktigt krångligt. En städrobot som ser att ”husse” inte gillar brev från vissa avsändare, typ räkningar, lär sig att stoppa undan dem. Eller en annan robot som märker att hennes människor gillar sprit, som ser till att förse dem med det i stora mängder. Snällt? Nej, knappast.

Eller som roboten Jinx i filmen SpaceCamp. Han har hittat en kompis, Max, som är tolv år och har fått följa med lite äldre tonåringar till en rymdstation nära Cape Canaveral. Jinx är som robotar brukar vara, vilket innebär att han tar allt bokstavligt. När Max råkar illa ut utbrister han att han önskar att han var uppe i rymden i stället. Och snälla roboten Jinx gör att för att fixa det. Visserligen i en knappt rymdduglig farkost och visserligen med en massa komplikationer, men han menade ju bara väl, Jinx.

Det blev ett spännnande program (finns på SVT Play) om vad vi ska tänka på innan det är för sent. Och om vad snällhet är och vad god moral kan innebära. Lätt är det inte, men viktigt att fundera på och diskutera med andra människor. Och kanske med robotar också, vad det lider.

Max Gustavsson illustrerar TV-programmet Idévärlden.

Övriga temabloggare finns här: Anki,  Anna, Byfånen, Matfreaket,  Livsrummet, Olgakatt, Pensionären på ön (pausar i höst?), Ulla-Minnatur, Tove, Ingrid Musikanta, Pettas Karin, Yvonne, och Paula

 

Publicerat i Att tolka, Debatt, Livet, Lördagstema | Etiketter , , , | 10 kommentarer

Rörelse

Postat den 14 januari, 2018 av Karin

Jahaja, så gick det med det nyårslöftet. Lite mer rörelse, hade jag tänkt och minst en halvtimmes promenad om dagen är löftet. Det gick bra ända tills jag drämde foten med stor kraft i ett bordsben. Det är ett stadigt och bra bord, så det höll. Med foten är det sämre.

Och varför gör jag då något så dumt? Jo, det var såhär att jag skulle upp tidigt för att åka tåg och för säkerhets skull ställde jag en gammaldags väckarklocka på väckning.

Eftersom den tickar måste jag ställa den i rummet intill och eftersom den har en väldigt högljudd ringsignal störtade jag upp – halvsovande – för att stänga av den på morgonen. AJ! Det krävdes dubbel dos Ipren och så lite Treo efter en stund för att jag alls skulle få på mig skorna. Sedan skulle jag alltså gå ner från Mosebacke till Slussens tunnelbana. Det gick inte. I alla fall inte som man brukar, dvs framlänges. Baklänges gick det bättre och jag sneglade över axeln för att inte krocka med någon. Ingen verkade tycka att det var något konstigt med en människa som går baklänges utför Peder Myndes backe.

En sådan där nedåtrörelse av foten gör ont. (Jag ritar foten som den brukar se ut och använder den andra foten som modell. Den onda fotens utseendet med svullnad och missfärgning ska ni slippa, det vill inte ens jag titta på.) Att vinkla tårna uppåt går mycket bättre. Eftersom jag har så kallade grekiska fötter, dvs fötter där inte stortån, utan ”pektån” är längst, var det tyvärr inte den rätt stadiga stortån som tog värsta stöten utan den betydligt klenare tån intill. (Här använder jag ingen av mina fötter som modell utan har försökt rita av en bild i Nationalencyklopedien.)

Så nu funderar jag på hur en sån smäll kan fortplanta sig in i foten, med dess alla 27 ben. En imponerande skapelse! Det verkar som om den häftiga rörelsen fortsatte till benen bakom tårna, för nu gör det mest ont under foten, en bit bakom längsta tån, ungefär.

Rörelse är den gångna veckans tema och tema-boss för januari är Pettas-Karin.

Här hittar man de övriga temabloggarna: Anki,  Anna, Byfånen, Matfreaket,  Livsrummet, Olgakatt, Pensionären på ön (pausar i höst?), Ulla-Minnatur, Tove, Ingrid Musikanta, Pettas Karin, Yvonne, och Paula

 

Publicerat i Att rita, Livet, Lördagstema, otur | Etiketter , , | 24 kommentarer

Nitlotter i PostNordlotteriet

Postat den 9 januari, 2018 av Karin

När man har barn och barnbarn långt borta är det viktigt att postgången fungerar. Särskilt om det minsta barnbarnet bestämt sig för att det är svensk havrevälling som gäller. Allt annat går bort. Jag har skickat åtskilliga paket över Atlanten. Hittills har utfallet varit uselt. Mer än hälften av försändelserna har kommit bort. Hopplös postgång där i Brasilien, tänkte jag fördomsfullt.

Tills jag började skicka breven rekommenderat. Då kan man följa deras väg och ser man på! Det första tog en evig tid att alls lämna landet, men när det väl kom fram till Brasilien gick det fort. Med julklappspaketen är det värre.

Kusinerna ritade fina julkort. Till min dotter Lovisa letade jag fram en gammal katekes, som har tillhört en släkting och namne till henne, för fem generationer sedan. Fotografierna och de handmålade korten från kusinerna fick gå i en annan, också rekommenderad, försändelse.

Inget av breven kom fram till jul och de är fortfarande borta.

På PostNords sida står att breven tagits emot på PostNordkontoret den 27 november 13.29 och att transport av försändelserna påbörjats i avsändarlandet den 28:e 05.52. Där upphör alla spår. Det finns alltså inte ens någon uppgift om att de gått till utrikesterminalen i Sverige.

Postnord beklagar nu om jag upplever det som om de inte levt upp till mina förväntningar. De undrar också hur paketen såg ut, vad de vägde mm.

Allt sådant är registrerat på det ID-nummer som hör till försändelserna. Det står på kvittona, så det borde vara lätt för dem att hitta i datasystemet: blå påsar, 1,7 kg respektive 165 gram. De vill också få innehållets utseende beskrivet. Turligt nog tog jag en bild innan jag skickade. Inget stöldbegärligt: En av min mammas kokböcker som dottern ville ha, barnböcker, leksaker och så den gamla katekesen.

Nej, jag känner mig inte alls som Karl Bertil Jonsson på julafton. Jag tror inte att en eventuellt pakettjuv tindrar av förtjusning över ”Sju sorters kakor”, 1955 års utgåva, eller gläder sig åt den gamla katekesen. Allt ligger väl slängt i någon soptunna och jag är bara arg. Samt lite skamsen över att jag misstrodde postverket i Brasilien. Förlåt!

Publicerat i Efterlyst, Foto, Livet, otur | Etiketter , , | 27 kommentarer

Entré

Postat den 5 januari, 2018 av Karin

Årets första veckotema, som Pettas-Karin står för, är passande nog Entré. Och jag gör som jag brukar, nämligen hugger första bästa association som dyker upp i mitt huvud, vilket råkade bli mat. Entrées står det på många menyer även i Sverige numera och för det mesta, men inte alltid, menar man då förrätt. Entrén till måltiden, så att säga.

(Ibland finns det rentav en liten farstukvist till måltiden också, appetizers, eller aptitretare helt enkelt på svenska. På franska blir det snarare ”aptit-roare” som de matälskande fransmännen säger: ”Amuse geule”. Ordagrant ”roa käften”.)

Så här kan en typisk fransk matsedel se ut, med entré, dagens rätt och dessert. Här är förrätten antingen sniglar eller en slags krustad, tror jag. Till huvudrätt kan man välja mellan korv, grodlår och grodlår… Då kanske det krävs en stabilare efterrätt, som kungliga pannkakor (på ett ungefär).

Bildresultat för förrätt nobelmiddagen 2017Men tillbaka till förrätten, jag menar entrén. Noterade ni att man serverade vegetarisk förrätt på Nobelfesten i december? ”Pressad och torkad jordärtskocka med ingefärskålrabbi-blommor och rostad kålbuljong” läser jag i redogörelsen över nobelmiddagsmenyer. Låter inget vidare, men det allmänna omdömet i olika medier var att det var riktigt läckert.

Och när det sedan blev dags för julbord i olika sammanhang kunde jag konstatera att vegetariska och veganska alternativ blir allt vanligare, inte minst förrätterna. Veganskt sillbord, till exempel. En nyhet för mig, och jag nalkades denna paradoxala anordning med viss tveksamhet. Men när man tänker efter: hur mycket känner vi sillsmaken och hur mycket handlar det om kryddning och såser? Om man hittar något annat med ungefär samma konsistens borde det funka lika bra. Aubergine är svaret. Koka aubergine – skuren i sillfiléliknande bitar – i tre minuter, spola med kallt vatten och använd i stället för sill. Det funkar!

När man väl kommit in på det spåret är det rätt kul att testa olika varianter och just förrätter är väldigt tacksamt att börja med. Jo, klart man börjar med förrätten, men jag menar innan man gör hela måltiden vegansk. Minirösti med crème fraiche och tångkaviar är riktigt gott!

Och så en lite varning till USA-resenärer. Där betyder Entrée inte alls förrätt. Det betyder rätt, rätt och slätt. Det uppstår ofta förvirring kring skandinavernas (för att inte tala om fransosernas) måltidsbeställningar. ”Stek till förrätt… blir inte det lite tungt?”

Här har vi övriga veckotemabloggare: Anki,  Anna, Byfånen, Matfreaket,  Livsrummet, Olgakatt, Pensionären på ön (pausar i höst?), Ulla-Minnatur, Tove, Ingrid Musikanta, Pettas Karin, Yvonne, och Paula

Publicerat i Att tolka, Livet, Lördagstema, Ord, Språk, vikten | Etiketter , , , | 18 kommentarer

Nytt år, nya teman

Postat den 3 januari, 2018 av Karin

Karin på Pettas föreslår följande vecko-teman för januari 2018:

Vecka 1: Entré
Vecka 2: Rörelse
Vecka 3: Snällhet
Vecka 4: Plus o minus
Vecka 5: Ansvar

Det får jag allt fundera lite på. Under tiden lägger jag ut en oktoberbild från Pettas, som jag hoppas att det är OK att jag lånar. På Pettas-Karins blogg finns en rikedom av vackra bilder från livet i och kring Pettas.

Publicerat i Lördagstema | 3 kommentarer

Vart är vi på väg?

Postat den 1 januari, 2018 av Karin

Nytt år, nya okända vägar som väntar. Fast just den här är inte så okänd, det är vägen mellan Avesta och Krylbo och där framme bortom kröken finns Krylbo station där man kan hoppa på tåget till Stockholm. Jag brukar ställa bilen i ett garage i Avesta och ta bussen till Krylbo när jag ska vidare med tåg till Stockholm. Sen sitter jag på tåget och ser ut över landskapet och tänker att det är ju väldigt skönt att slippa köra, särskilt när det är mörkt, halt, moddigt eller regnigt.

Men nyårsdagens busstidtabeller var tämligen glesa och svårtolkade. Innan jag hann göra något så dumt som att ringa efter en taxi kom jag ihåg mitt nyårslöfte: minst en halvtimmes promenad varje dag. Från garaget till stationen tar det 27 minuter om man går fort. Idag tog jag det lite lugnt så det blev drygt 30 minuter. Packningen är inget problem, för den består i stort sett bara av datorn, som får plats i min minimala ryggsäck.

Nu får vi se vart det bär hän med detta år. Hoppas det blir bra för er alla!

Publicerat i Att resa, Livet, Träning, Tur, vikten | Etiketter , | 10 kommentarer

Från mörker stiga vi mot ljuset…

Postat den 25 december, 2017 av Karin

Nu ljusnar det. Och det passar ju bra på veckans tema, Upplysning, kombinerat med förra veckans Kris. Jag slår ihop dem, för det är ju svårt att hinna med i svängarna så här års!

Jag brukar läsa om berättelsen Granen av Tove Jansson varje år för att få lite perspektiv på julen. Såhär gick det till i Mumindalen, i mycket kort sammanfattning: Muminfamiljen sov sin vintersömn, med magen full av granbarr. Men hemulen hade fått för sig att det var olämpligt att sova bort julen, så han  tog sig in via den översnöade tackluckan och skrek med arg röst: ”Det blir jul! Jag är utlessen på er och ert sovande och nu blir det jul precis när som helst! Ingenting är klart och alla springer omkring som tokiga.” Mumintrollet, som hade vaknat av Hemulens ryande, väckte sin mamma: ”Vakna, någonting hemskt har hänt. De kallar det jul.”

Muminfamiljen funderade på vad det kunde vara, en komet, eller översvämning igen? Lugn sa Muminpappan och drog upp klockan som stått sedan oktober. De gick ut och överraskades av snön. Pappan undrade om det kanske var det som kallades jul och om det växt upp ur marken eller fallit från himlen.

Hemulens moster for förbi och ropade att de måste skaffa en gran innan det blev mörkt.

Sen kom Gafsan, helt gråtfärdig: ”Bråk och trängsel. Ouppfostrade igelkottar borde inte tillåtas att…

Muminpappan frågade vad man ska ha granen till. ”Granen” upprepar Gafsan förvirrat. ”Granen? Å så förfärligt! Nej så odrägligt… den måste ju kläs… hur ska jag hinna…” Muminmamman skottade fram verandan, tog fram livbälten, aspirin, pappans bössa och varma omslag. Men kläder stora nog till en gran hade de ju inte.

Ett litet knytt kommer till undsättning och berättar att man ska sätta vackra saker i granen. Muminpappan tänker då ut att om den ska vara vacker är det nog inte för att man ska gömma sig i den utan snarare för att beveka julen. Hemulens moster kommer farande igen och muttrar om att hon måste hinna laga mat till julen. ”Mat till julen” upprepade mumintrollet förundrad. Äter den också?” Muminmamman gnodde på och till kvällen var julens mat färdig i små koppar framför den dekorerade granen.

Men det var inte nog med det. Hemulen irrade ännu runt bland träden med sin långa lista. ”Presenter! Mer och mer presenter för varje jul som går!”

Muminfamiljen plockade stillsamt fram sina finaste saker som presenter till julen. Sedan var det bara att vänta. Men ingenting hände.

Inte förrän det lilla knyttet tittade fram bakom vedboden och sa: ”Glad jul!” Muminfamiljen undrade om inte knyttet var rädd när julen skulle komma. ”Den är ju här. /-/ Jag har drömt att få se det här på nära håll i hela mitt liv.”

Jag så slutar det förstås med att alla knytt och skrutt och släktingar får mumintrollens jul, maten och presenterna och alltihop. Knyttets morbror vågar sig på synpunkten att det nog borde varit en stjärna i toppen på granen i stället för muminmammans sidenros. Men muminfamiljen ser att på stjärnhimlen över deras gran hänger den ljusklaraste av alla stjärnor. Det tycker jag får illustrera de här två veckornas teman: kris och upplysning.

God fortsättning på julen, allihop! Det har ju gått bra så långt, eller hur? Den är nog inte farlig!

Här finns övriga veckotemabloggare: Anki,  Anna, Byfånen, Matfreaket,  Livsrummet, Olgakatt, Pensionären på ön (pausar i höst?), Ulla-Minnatur, Tove, Ingrid Musikanta, Pettas Karin, Yvonne, och Paula

Publicerat i Att tolka, Böcker, Livet, Lördagstema | Etiketter , , | 12 kommentarer

Utanför

Postat den 15 december, 2017 av Karin

Veckotemadags, igen! Vad är det med veckorna nuförtiden, går dom inte ovanligt fort?

Anki föreslår Utanför som veckans tema och min första tanke var förstås Flickan med svavelstickorna, den sorgligaste av utaförskapsskildringar man kan tänka sig. Skriven av H. C. Andersen och obligatorisk läsning i barndomen (om man nu kan tala om obligatorisk läsning för oss som kastade oss över alla bokstäver vi hittade). Här illustrerad av Fanny Danielsson.

Men så funderade jag lite till på innanför och utanför och hur viktigt det kan vara att känna att man inte blir utanför. Så viktigt att man kanske rentav struntar i att säga ifrån om det skulle innebära att man skiljer ut sig från gruppen. Att den där trevliga tillhörigheten till någon spännande eller mysig gemenskap kan ha ett pris. Och i värsta fall hur innanförskapet kan bli en slags fångenskap, som i sektliknande sammanslutningar. Eller när man stannar kvar i sin bur för att allt det där okända utanför är så skrämmande.

Vi brukar fånga möss på landet i en sån här liten trådbur. Sedan åker vi långt bort i skogen och släpper ut dem.Det finns olika modeller av bur. Just på den här buren öppnade man en lucka i botten. På andra är det en ståltrådslucka i sidan.

Det är intressant att se hur mössen beter sig i fångenskap. Några blir apatiska och trycker i ett hörn. Andra far runt och letar efter utgången.

Sedan, när vi väl öppnar deras fängelse har de också olika strategier. Några nosar lite försiktigt och tar ett par avvaktande steg mot friheten innan de rinner iväg längs marken, så osynliga som möjligt. Andra blir helt frihetsberusade och skuttar iväg med höga jublande hopp. Och ytterligare några – fast ganska få – tar en liten sväng i friheten, men innan vi hinner stänga buren kilar de in i den trygga fångenskapen igen.

Musen på bilden kilade glatt iväg trots att det var snö och kallt ute.

De där mössen som är så rädda för friheten att de återvänder till fångenskapen bekymrar mig. Men jag vill ju inte ha dem som tama möss därhemma, så jag brukar skaka ur dem ur buren och hålla upp buren i luften så att de inte har en chans att ta sig in igen.

Och vart vill jag komma med detta? Jag vet inte riktigt. Kanske ett konstaterande att det är komplicerat, det där med utanför och innanför, och att det för en liten mus kan handla om valet mellan att tillbringa resten av livet i en musbur eller att våga språnget ut i friheten även om den är skrämmande och farlig.

Här finns övriga veckotemabloggare: Anki,  Anna, Byfånen, Matfreaket,  Livsrummet, Olgakatt, Pensionären på ön (pausar i höst?), Ulla-Minnatur, Tove, Ingrid Musikanta, Pettas Karin, Yvonne, och Paula

Publicerat i Att tolka, Livet, Lördagstema | Etiketter , , | 18 kommentarer

Bästa skridskorna, ever…

Postat den 13 december, 2017 av Karin

Någon gång i tioårsåldern (tror jag det var) fick jag ärva brorsans skridskor, ett par gröna bandyrör. Det var lyckat, även om de var många nummer för stora. Det jag åkt på tidigare var svårhanterliga fästa-med-remmar-på-pjäxorna-skenor. Typ som dagens långfärdsskridskor, men kortare skenor och ganska opraktiska fästremmar.

Ungefär så här såg dom ut fast gröna.

Första året med brorsans bandyrör måste jag ha tredubbla raggsockor, sen skalade jag av ett lager per år.

Det krävdes starkare vrister, eftersom bandyrören var lägre än pjäxorna, men det gick ju att träna upp. Fördelarna var stora: sko och skena satt ihop och var väldigt följsamma. Det gick att åka fort och långt. Vintrarna med bandyrören var bra vintrar; sedan försvann de av någon anledning ur mitt liv.

Kanske var det så att konståkningsskridskor dök upp som det enda tänkbara alternativet för tjejer?

Jag minns inte riktigt, men jag minns att konståkningsskridskorna var en stor besvikelse. Det gick knappt att åka med dem. Piruettandet, hoppandet och skjuta-harandet förstod jag mig aldrig på.

Bandyrör är slipade för att man ska kunna åka fort och långt. Och konståkningsskridskorna är som sagt gjorde för annat och har irriterande  snubbelnabbar i nosen. Och hockeyrör är  mer för korta snabba ryck.

Bandyrör är helt enkelt en slags långfärdsskridskor light, vilket passar mig alldeles utmärkt. Eftersom de har en ganska lång anläggningsyta går det att få upp hyfsat bra fart.

När jag väl kommit till denna insikt började jag rota efter skridskor i hopp om att hitta något lämpligt i förråden. Där låg bara måttligt begagnade konståkningsskridskor.

Men det ska nog inte vara omöjligt att hitta några begagnade bandygriller på loppis eller så. Eller i värsta fall hockeyrör, som kan bandyslipas.

Det är platt anläggningsyta på bandyrören (till vänster) och en liksom ”urholkad” skåra på hockeyrören.

Jag ber om ursäkt om allt detta är självklarheter för er. Jag blev bara så fascinerad över att jag eventuellt kommit på varför jag först var rätt bra på skridskor under några år för att sedan plötsligt inte kunna – eller vilja – åka alls.

Publicerat i Efterlyst, historia, Livet | Etiketter , , | 9 kommentarer

Rikedom

Postat den 10 december, 2017 av Karin

Hoppsan, jag ligger visst lite efter med veckans tema som är Rikedom. Då får det bli speed-writing, dvs den första tanken som dyker upp i skallen när jag tänker på temat.  Och ser man på, det blev bibliotek!

En god vän till mig tog med sin då fyraåriga son till biblioteket och förklarade på vägen dit hur det fungerar med kommunala bibliotek.

Sonen verkar ha fattat det hela, för när de kom in på barnavdelningen på stadens huvudbibliotek utbrast han:

– Mamma, är allt det här mitt!

Den kloka modern svarade att allt det här är allas, ditt och mitt också. Han begrundade detta tyst en liten stund och sa sedan:

– OJ!

Sedan dess har han varit en flitig biblioteksbesökare, väl medveten om vilken rikedom det är att kunna läsa och att ha tillgång till tankar och berättelser från hela världen och alla tider.

Anki förser oss med teman denna månad och övriga veckotemabloggare finns här: Anki,  Anna, Byfånen, Matfreaket,  Livsrummet, Olgakatt, Pensionären på ön (pausar i höst?), Ulla-Minnatur, Tove, Ingrid Musikanta, Pettas Karin, Yvonne, och Paula

Publicerat i Att läsa, Att tolka, Böcker, Lördagstema | Etiketter , | 17 kommentarer