Jag lyssnade på radions program Språket häromdagen, där en lyssnare frågade varför vi stavar ”ljus” och ”djur” så konstigt. Var kommer det där l:et och d:et ifrån?

L-jus
Svaret är helt enkelt att det uttalades så, förr i tiden, dvs fram till någon gång på 1700-talet då man började slarva med uttalet. D-jur och l-jus.
På samma sätt förhåller det sig med svårstavad ord som ”skjul” och ”skjorta”: Man uttalade alla konsonanterna för sig i början på ordet ”s-k-jul”. Det gick väl lite gradvis kan man tänka sig och i finlandssvenskan uttalar man fortfarande ”djur” med ett hörbart ”d” i början.
Just för att uttalet har drivit iväg så långt från stavningen, kommer frågan om stavningsreformer upp allt som oftast. Hur mycket enklare vore det inte för alla som ska lära sig svenska, stora som små, om man rensade upp i alla konstiga konsonantanhopningar och i stället stavade som man pratar! Vilket man gjorde i början av 1900-talet då man tyckte att språket tyngdes av alltför många krångliga stavningar. Då genomförde man en stavningsreform som ändrade quinna till kvinna och diverse fv, hv och dt förenklades. Är det inte dags igen? Ska man verkligen behöva stava j på sex olika sätt (j, g, dj, gj, hj, lj)? Och sje-ljudet ska vi bara inte tala om: (stj, skj, sk, sch, sj, sh, ch, g, j, i, ssi, si, ti, gi, med flera…).
MEN, problemet är ju att en stavningsreform gör att böcker med den nuvarande stavningen snabbt känns föråldrade och mycket svårlästa. Så mitt reformförslag är att vi i stället ska börja uttala orden som man gjorde innan det dekadenta sjuttonhundratalet sluddrade till vårt språk. Fundera på det. Att säga s-k-jorta med hörbart s, k och j är inte så svårt. D-jur går bra, liksom l-jus.
Uttalsreform i stället för stavningsreform, helt enkelt. Lite finputs av stavningen kan jag tänka mig att diskutera. ”Passion” skulle kanske ändras till ”paschon”? Eller kanske inte. Stavningsenligt uttal där det underlättar förståelsen av stavningen. Då blir det desto med tid och energi kvar att koncentrera sig på diverse utmaningar som sergeant och aversion.