Skotta snö och klippa gräs

Postat den 19 januari, 2019 av Karin

Jag tittade på Skavlan i går och Greta Thunberg, som sade många kloka saker. Till exempel att det är dumt att klippa gräs. Hellre mer naturliga ytor med ängsblommor och annat som humlor, bin och andra insekter kan ha lite glädje av.

Jag har redan tidigare funderat på att sluta hata maskrosor och en naturlig följd av att inte klippa gräset är ju att maskrosorna får härja fritt.

Så kanske jag ska låta lite större ytor vara vildvuxna i fortsättningen, även om en del av gräset måste snaggas kort så att man kan röra sig mellan olika delar tomten utan att fästingarna anfaller.

Nu väntar jag på motsvarande råd när det gäller snöskottning.


Publicerat i Att odla, Debatt, Livet | Etiketter , , | 16 kommentarer

Mera lyftkran

Postat den 14 januari, 2019 av Karin

Här har vi samma lyftkran som i förra inlägget, men i akvarellversion. Hur den ser ut idag vet jag inte riktigt, för vi befinner oss på olika håll, kranen och jag. Akvarellen är från före jul och ingår i mina försök att måla lite ”slarvigare”.

Publicerat i Okategoriserade | Etiketter | 10 kommentarer

Kommer julkranen – lyftgranen – att överleva Knut?

Postat den 12 januari, 2019 av Karin

I morgon är det tjugondag Knut och som den ansvarskännande diversebloggare jag är, reder jag gärna ut den knuten, så gott det går. Som alltid finns det lager på lager av högtider och firanden. Att julen vilar tryggt på en grund av förkristet midvinterfestande är väl allom bekant. Men den där Knut är liksom lite anonym och jag har bara godtagit att Knut har namnsdag den 13, så då blir det väl så då: Tjugondag Knut dansas julen ut.

Knut var ett danskt helgon som blev ihjälslagen under trettonhelgen 1131, den helg som markerade julens slut. Under några hundra år hade han namnsdag den 7 januari. Men – kan på läsa på Nordiska museets hemsida – så införde kyrkan vanan att ha en slags efterfester, en vecka efter att större högtider var över, och vips hade Knut namnsdag den 13 januari i stället.

Här har jag lånat en bild på en runstav från Nordiska museet. Det upp- och nervända hornet betyder att festen är över, julen är slut. Och killen med krona på huvudet är Knut. Foto: Sören Hallgren

Det där med att dansa ut granen kan ju tyckas vara ett lite okänsligt sätt att högtidlighålla ett mord, men hänger troligen ihop med en annan Knut, nämligen kung Knut den helige. Han var beskyddare över handelsbolag och gillen och – precis som min barndoms Köpmannaförening – brukade gillena ordna slut-på-julen-fester. Lite tilltrasslad är den allt, den där Knut-knuten.

Ibland besöker jag mina gamla hemtrakter vid Slussen och då passar jag alltid på att kolla hur det går med Slussenbygget. För det mesta är allt sig likt, men till jul piffade man upp en lyftkran med grön belysning. Den röda topplanternan fanns ju redan. Det blev en lyftgran. Eller kanske en julkran?

Slussens version av julgran: en lyftgran, eller julkran

Nu undrar jag förstås hur det går med kranen i morgon, då det är dags att kasta ut alla julgranar.

Publicerat i Okategoriserade | Etiketter , | 8 kommentarer

Kycklinglevermoussen – den leve!

Postat den 30 december, 2018 av Karin

Här kommer utlovat recept på kyckliglevermousse. Det här är ett väldigt robust recept som kan ändras om lite hursomhelst. Jag gör olika varje gång och har inget skrivet recept.

Det viktiga är kycklinglever, lök och ansjovis. Jag tycker det blir godast att krydda med kryddnejlika och kanske enbär, men det går att ta rosmarin i stället. En skvätt madeira funkar fint som smaksättare, men kan bytas ut mot något annat som ger lite syrlig sötma. Jag har testat svart vinbärssaft (går bra) äppeljuice (går också bra) hjortronsylt (mindre lyckat) och en kombination av tomatpuré och citron (väldigt lite citron!). Man får pröva sig fram. Det är ju någorlunda billiga råvaror.

Det här behövs: 
- Färsk kycklinglever om det finns, annars fryst, 400 gram, 
- En stor rödlök (eller två små, eller gul, eller 4 schalottenlökar), 
- Ett par vitlöksklyftor, 
- 2-3 ansjovisfiléer (jag tar mer, ungefär en halv liten ansjovisburk, 
  med spad och allt, men det är för att jag gillar ansjovissmaken), 
- 2 krossade kryddnejlikor, ev ett par krossade enbär, 
- Salt och svartpeppar, 
- Lite madeira, 
- En stor klick smör 
- Grädde om man vill ha en moussig konsistens

Skölj levern och skär i mindre bitar. Hacka lök, vitlök och ansjovis. Stek lök och vitlök först, gyllenbrunt i smör. Lägg i levern och genomstek den. Blanda ner ansjovis, madeira, nejlike- och enbärskrosset, peppar och salt. Låt steka ihop ett par minuter. Mixa i en matberedare när det svalnat lite. Klicka ner smöret och mixa till en slät smet. Det går att smaka av kryddningen vartefter eftersom allt ju är genomstekt och klart.

Om man häller upp detta i en snygg pyts och ställer i kylen så att det stelnar, har man ett gott smörgåspålägg, typ leverpastej. Man kan man fluffa upp med vispgräddem man vill ha mousse. Antingen ovispad, eller vispad, beroende på hur fluffigt man vill ha. Gott att servera på rostat bröd med gurka, äpple eller päron och lite balsamvinäger. Eller på små crostinis. Eller på en limpsmörgås…

Publicerat i Att tolka, Jul, Språkpolisen | Etiketter , | 5 kommentarer

Julefrid

Postat den 24 december, 2018 av Karin

Julaftonsmorgonfrid vare med eder! Nu är det dags att acceptera att man inte riktigt hann med ett och annat som man tänkt sig. Att justera från maxiplan till midi – eller kanske rentav miniplanen. Mitt utlovade kycklinglevermousserecept kommer kanske till nyår i stället. Jag har gjort den men hinner inte rekonstruera receptet på rak arm (har inga recept nedskrivna utan provar mig fram). Så låt kycklinglevern ligga kvar i frysen ett tag till och njut i stället av lite julefrid!

Arga akvarellisten har julledigt, så jag passar på att lägga ut en relativt nygjord akvarell där jag försökt måla en sådan där kall vinterdag då himlen får en annan färg än vanligt.

Publicerat i Jul | Etiketter , , | 14 kommentarer

Mera julpyssel!

Postat den 17 december, 2018 av Karin

De som otåligt väntar på mitt kycklinglevermousserecept får vänta lite. Jag tänker att pepparkakshus tar längre tid att tillverka så jag tar det först. Kycklinglevermoussen är snabbmat. Jag menar snabblagad mat.

Pepparkakshustips nummer 1. Det är rätt mycket fix med att göra pepparkaksdeg, så det kanske är lika bra att köpa färdig. Men blanda i så fall i lite extra mjöl så att huset blir stadigt.

Pepparkakshustips nummer 2. Gör ritningen i stadig kartong så att det går att bygga upp det på prov med de olika ritningsdelarna. Finns alla delar? Sitter skorstenen bra?

Pepparkakshustips nummer 3: Det är helt OK att fintrimma de olika bitarna när de är gräddade. Om man gör det direkt när de kommit ut ur ugnen är det lätt att skära raka kanter på hussidor och gavlar om de bullat ut lite under gräddningen. Om bitarna hunnit stelna är ett zesztjärn lösningen. Även taknocksidan av taket kan behöva putsas.

Pepparkakshustips nummer 4: Fönstren! I stället för gelatin och andra krångligheter kan man helt enkelt krossa halstabletter (vita eller blekt gula, hårda, typ Vicks) och lägga ett lager tablettkross i fönstren innan gräddningen. Krosset smälter och blir alldeles förtjusande gammaldags fönster, lite ojämna.

Och sedan är det ju bara att gå loss med pyntandet!

Publicerat i Jul | Etiketter , , | 6 kommentarer

Lite julpyssel, kanske?

Postat den 16 december, 2018 av Karin

Jag var just på väg att skriva ett inlägg om hur jag efter sisådär en femtio år återigen varit med på en konstutställning på skyltsöndagen, men det inlägget kräver mer tid och bilduppladdning, mm än jag hinner med just nu. Det får bli lite julpysseltips under tiden.

Visst har ni saknat pingviner på era julbord? Jag tror att de här små godingarna kommer att ingå i våra jultraditioner från och med i år.

Först skär man en morotsskiva lagom tjock och framförallt alldeles jämn (annars ramlar pingvinen omkull), som man skär ut en liten trekant ur så att det ser ut som fötter nedtill på pingvinen.

Sedan tar man en stor svart oliv och snittar upp så att man kan lägga i lite färskost eller chèvre i den, med hjälp av en tesked. Det är lite pillrigt i början, men man lär sig rätt snabbt.

Och så tar man en mindre svart oliv (eller samma storlek om man inte hittar olika), som man lägger ovanpå den undre och fäster genom ”kroppen” hela vägen ner till foten med en tandpetare. Den lilla trekanten som skurits ut ut morotsskivan sticker man in i den liggande oliven som en pingvinnäbb. Plättlätt, eller hur?

Publicerat i fåglar | Etiketter , | 16 kommentarer

När är vår tid är nu?

Postat den 6 december, 2018 av Karin

Serieslut i måndags för Vår tid är nu, men med en sådan klipphängare som i sista avsnittet måste det ju bli en fortsättning. Troligen nästa höst, utlovar man på SVT.

Under tiden har jag fortsatt att försöka få klarhet i vilket år tid som avses i avsnitt 9. Klädstilar, politiska diskussioner och annat antyder mitten av 1960-talet. Den tydligaste tidsmarkören är politiken, diskussionerna om bostadspolitiken, kritiken av Hjalmar Mehr, mm.

Mycket tyder på att det handlar om ett kommunalval, men den tydligaste tidsmarkören är uppgiften att socialdemokraterna fick egen majoritet i riksdagsvalet, vilket var 1968. Mycket förvirrande, så jag skrev till Sveriges Television för att få klarhet. Det fick jag inte, tvärtom tilltar ovissheten.

Första svaret löd: ”Jag skulle satsa mina pengar på valet 1969, då Olof Palme tillträde som statsminister.” Det svaret är ju konstigt på många sätt, men framförallt för att det inte var något val  i Sverige 1969. Så jag skrev tillbaka och frågade hur de kommit fram till det svaret

Andra svaret löd: ”Ja det här var lite av ett detektivarbete, efter att ha luskat runt så har vi kommit fram till att det är riksdagsvalet 1960 då Tage Erlander var Statsminister.” Jag undrade igen hur de kommit fram till just det året. Verkar stämma dåligt. Att Erlander var statsminister är ju ingen ledtråd alls, eftersom han var det från 1946 till 1969. Och mycket i avsnittet tyder på att det är senare under 1960-talet.

Tredje svaret löd: ”Valet är kommunalvalet i Stockholm 1968 då ju Socialdemokraterna mkt riktigt vann egen majoritet.” Alltså… 1968 var det INTE kommunalval i Stockholm. Troligen menar de riksdagsvalet.

Serien är välgjord och man har i stort sett varit noga med de historiska sammanhangen och även andra detaljer. Jag imponerades till exempel av en scen där Nina varit och simmat med sin dotter. När man ser dem gå på gatan efteråt, på väg hem från badhuset är Ninas hår lite extralockigt, så där som ett fuktigt självlockigt hår blir. Och mycket annat som är fint fångat.

Det var därför jag blev så förvånad när man förlade regeringskansliet till fel plats (som jag skrev om i ett tidigare inlägg) och när det verkade så svajigt med politiken, kommunalval, eller riksdagsval. Men jag skriver nog inte till SVT:s info och frågar en gång till. Och så viktigt är det inte att jag skriver till regissören Harald Hamrell och frågar.

Publicerat i Att tolka, Debatt, historia | Etiketter , | 10 kommentarer

Här var’e snilleblixtdax!

Postat den 29 november, 2018 av Karin

Jag lyssnade på radions program Språket häromdagen, där en lyssnare frågade varför vi stavar ”ljus” och ”djur” så konstigt. Var kommer det där l:et och d:et ifrån?

L-jus

Svaret är helt enkelt att det uttalades så, förr i tiden, dvs fram till någon gång på 1700-talet då man började slarva med uttalet. D-jur och l-jus.

På samma sätt förhåller det sig med svårstavad ord som ”skjul” och ”skjorta”: Man uttalade alla konsonanterna för sig i början på ordet ”s-k-jul”. Det gick väl lite gradvis kan man tänka sig och i finlandssvenskan uttalar man fortfarande ”djur” med ett hörbart ”d” i början.

Just för att uttalet har drivit iväg så långt från stavningen, kommer frågan om stavningsreformer upp allt som oftast. Hur mycket enklare vore det inte för alla som ska lära sig svenska, stora som små, om man rensade upp i alla konstiga konsonantanhopningar och i stället stavade som man pratar! Vilket man gjorde i början av 1900-talet då man tyckte att språket tyngdes av alltför många krångliga stavningar. Då genomförde man en stavningsreform som ändrade quinna till kvinna och diverse fv, hv och dt förenklades. Är det inte dags igen? Ska man verkligen behöva stava j på sex olika sätt (j, g, dj, gj, hj, lj)? Och sje-ljudet ska vi bara inte tala om: (stj, skj, sk, sch, sj, sh, ch, g, j, i, ssi, si, ti, gi, med flera…).

MEN, problemet är ju att en stavningsreform gör att böcker med den nuvarande stavningen snabbt känns föråldrade och mycket svårlästa. Så mitt reformförslag är att vi i stället ska börja uttala orden som man gjorde innan det dekadenta sjuttonhundratalet sluddrade till vårt språk. Fundera på det. Att säga s-k-jorta med hörbart s, k och j är inte så svårt. D-jur går bra, liksom l-jus.

Uttalsreform i stället för stavningsreform, helt enkelt. Lite finputs av stavningen kan jag tänka mig att diskutera. ”Passion” skulle kanske ändras till ”paschon”? Eller kanske inte. Stavningsenligt uttal där det underlättar förståelsen av stavningen. Då blir det desto med tid och energi kvar att koncentrera sig på diverse utmaningar som sergeant och aversion.

Publicerat i Att läsa, Att skriva, Böcker, Språk | Etiketter | 21 kommentarer

Lite anakronism får man ju tåla, men…

Postat den 27 november, 2018 av Karin

TV-serien ”Vår tid är nu” är ett välkommet inslag på måndagskvällarna. Men just idag kändes det som om serien är inne i en  formsvacka.  Ska man verkligen knö in död, födsel, otrohet, mord och mycket mer i ett enda avsnitt?

Och även om jag inte är så petnoga med tidstrogna detaljer blir jag lite besviken över en så vag beskrivning av det val som spelar en viktig roll i handlingen. Är det kommunalval eller riksdagsval? Upprepade attacker på Hjalmar Mehr tyder på kommunalval, men när en av huvudpersonerna blir kallad till statsministern för att diskutera debattinlägg låter det (förutom att det kanske känns lite väl improviserat) mer som riksdagsval. Är året 1968, eftersom man firar att socialdemokraterna fått egen majoritet? Men om det är 1968 satt ju statsministern och statsrådsberedningen vid Mynttorget, liksom de flesta departement. Ändå är det till Rosenbad som Maggan blir kallad för att peppa Erlander.

Här är Mynttorget på 1960-talet då de flesta departement låg i Gamla Stan:

Om man gick in mellan mittpelarna i Kanslihuset och en halv trappa ner hittade man en mycket anspråkslös personalrestaurang, vid namn ”Käkhålan”.

Ber om ursäkt om jag är lite kinkig. Men om man nu bemödar sig så mycket om de tidstypiska detaljerna som man faktiskt gör, vore det väl inte oöverkomligt att placera Erlanders kontor på rätt adress.

För övrigt anser jag att någon borde göra en film om Rainer Maria Rilke med Adam Lundgren i huvudrollen. Här är dom. Lundgren som Peter Löwander i Vår tid är nu och Rilke som Rilke målad av sin svåger.

 

Publicerat i Att tolka | Etiketter , , | 20 kommentarer