Jag är inget bra på att berätta för sjukvården hur jag mår. Plötsligt fick jag jätteont i halsen, riktigt otäckt jätteont så att det var svårt att andas när jag låg ner. Tänkte att det går väl över på ett par dagar och det är ändå ingen läkare som bryr sig om en om man inte varit sjuk minst en vecka. Dag tio ringde jag sjukvårdsupplysningen, men konversation som utspann sig var nog inte till min fördel (till mitt försvar kan jag säga att jag hade svårt att artikulera med det där halsontet från helvetet):
”Har du haft feber”, undrade sjukvårdsupplysningen och det har jag ju, ovisst hur mycket eftersom jag inte kunde hitta någon termometer.
”Uhum” svarade jag därför lite undvikande.
När jag pressades på exakt hur mycket frestades jag att säga ”30-40 grader”, men sa som det var, att det kändes som någonstans kring 39,5.
”Kändes!?” sa den skandaliserade sjukvårdsupplysningen. ”Hade du feber eller inte?”
”Jo jag tror det”
”Tror…”
Sen fortsatte det med diverse andra frågor och till sist konstaterade sjukvårdsupplysningen att det inte var någon fara med mig. ”Enligt vårt läkarstöd ska du ha ont i halsen minst två veckor innan det kan bli aktuellt med några åtgärder.” Tydligen fyller de i vad man säger (eller det de tror att man säger) i ett digitalt formulär och ut ploppar ordinationen: Pat. kan ha ont två veckor.
Nu har det dock tillstött lite mer (onda bihålor, rosslande lungor, mm) så i morgon bitti ska jag sätta mig på trappen till läkarmottagningen, innan de öppnar, med en lapp i handen. En översiktlig beskrivning av mitt tillstånd. Jag ska också föra in febersiffror, så realistiskt jag kan, eftersom jag nu har försett mig med en febertermometer. Den visar till min överraskning 38,2 idag på morgonen efter en Ipren i gryningen och en Treo till frukost. Jag hade nog gissat på feberfri.
