I förrgår var jag på en ovanligt trevlig släppfest för en ny bok: Head Hammer Man, med undertiteln ”Horndals bortglömde hjälte”. Författare är Henrik Levahn, uppväxt i Horndal, en bruksort i södra Dalarna, och medlem i metalbandet Horndal. Många av bandets låtar handlar om det nedlagda järnverket i Horndal och de hävdar därför att de inte spelar heavy metal, utan rusty metal.
Boken handlar om Alrik Andersson, som var fackföreningsordförande i Horndal 1909, när storstrejken pågick. Facket förlorade strejken och Alrik förlorade jobbet, svartlistades och emigrerade till USA.
Henrik råkade få se Alriks namn i en uppsats om personer som utvandrat från Horndal och blev nyfiken. I släktforsknings-programmet Ancestry fick han napp. Där fanns Alriks namn och ett barnbarn till honom, Holly Stacho, 77 år. Eftersom det finns en meddelandefunktion i Ancestry skickade Henrik iväg en fråga till Holly om Alrik Andersson.
I Los Angeles satt Holly vid sin dator och läste förvånad att någon i Sverige ville ha uppgifter om hennes morfar. Hennes man avrådde henne från att svara, hennes son likaså. ”Sånt där vet man aldrig vad det kan vara…” Men Holly svarade ändå och på så sätt kunde Henrik få veta hur Alriks liv i USA blev. Han hade fått jobb som valsverksarbetare, eller ”head hammer man” på Colombia Steel Company.
Om detta och mycket annat kan man läsa i boken. Holly och hennes man kom till Sverige för bokreleasen och här samtalar Henrik Levahn med Holly om hennes morfar.
Boksläppet hölls på Henriks arbetsplats, lokaler som bland annat innehåller en gammal kolkällare. Ovanför dem ser man del av öppningen där kolet en gång hälldes ner i källaren. Nu fick trappen ner till källaren fungera som scen.
Evenemanget var mycket välbesökt, inte minst av Horndalingar, både tillresta och sådana som jag, som numera tillhör Horndalsdiasporan. Här har jag lyckats fånga Horndalssonen och skådespelaren Lars Hjertner som gör hands up till vänster i bild. Han har läst in boken som ljudbok. Ryggen längst till vänster tillhör tidigare kommunalrådet i Avesta, Lars Isaksson, numera riksdagsledamot på Dalabänken. Henrik Levahn till höger och närmast fönstret Kjersti Bosdotter, tidigare kulturombud på Metallindustriarbetarförbundet.
Min farfar lockoutades också 1909. I oktober skriver han i ett brev till föräldrarna:
”Här på Horndal är endast hyttan i gång, valsverket står fortfarande, de gamla hyttarbetarna äro hotade med vräkning ur rummen till lördagen, en familj har bedt att få komma hit och vi hade ej hjärta att neka dem.”
Det framgår inte vilken familj det var. Kan det vara Alriks? Troligen inte, eftersom han arbetade i smedjan och dessutom fick hans familj bo hos hans fru Annas föräldrar, innan det bar av till USA.
Jag hann byta några ord med Holly under boksläppet och hon var nyfiken på mina släktingar i Horndal, på Alriks tid. Farfar arbetade också på bruket, i modellboden, och Holly och jag var överens om att hennes morfar och min farfar säkert kände varandra.
”Vi producerade våra egna kycklingar, kläckte i en amerikansk maskin ”Buckeye” som drevs av fotogen. Fanns tupp i hönsgården använde vi hemägg men för att få andra hönsraser beställde mormor per postorder från ett hönseri och äggen kom med bussen
och lastades av på mjölkbordet.
Äggen lades på ett nät i maskinen och under ställdes ett fat med vatten. På äggen ritades kryss för att man måste vända dem en gång om dagen och då visste man ju att alla äggen var vända. Detta förfarande skulle imitera hur en hönsmamma tog hand om sina ägg.
Det tog tre veckor och sista dygnet måste det vara helsvart i maskin när kycklingarna hackade sig igenom skalen. Man såg inte men hörde plötsligt hur små kycklingfötter traskade runt på nätet. Då var det dags sticka in handen och plocka ut de små liven och stoppa dem i en s k fostermor – en låda med en värmelampa. Grus och små grästuvor gjorde det trivsamt att vandra runt på och efter några dagar släpptes kycklingarna ut i en större låda. Kycklingfoder gjordes hemma och bestod av hårdkokta hackade ägg, skorpsmulor och finhackad klöver eller nässlor.”
Farmors höns har varit med förr. De hade det bra och värpte sällsynt goda ägg.
Kycklingfoder på ägg, skorpsmulor, klöver och nässlor! Jag undrar vad de får idag i de stora kycklingfabrikerna, men jag vill nog helst slippa veta.
(En av anledningarna till att våra hav töms på småfisk kan vara att de går till hönsfoder.)
Om det går att få ordning på hönsen och tupparna och äggproduktionen, så att det sker under trevligare former för alla inblandade, är det såvitt jag förstår ett någorlunda miljövänligt och ekonomiskt sätt att producera mat.
I fortsättningen ska jag hålla utkik efter möjligheter att adoptera en tupp och jag kommer att kolla om det går att köpa tupp på saluhallen, för hur ska man annars kunna göra coq au vin?
Solen skiner och det ser ut att bli en finfin påskafton. Här ska pyntas påskris och gömmas påskägg.
Jag önskar alla en riktigt glad påsk!