Det finns en sång av Marvin Gaye från 1962 ”Wherever I Lay My Hat That’s My Home”. Så kan det kanske vara för många, men jag (som aldrig har hatt) byter gärna ut hattkravet mot ett trädkrav. Det måste finnas träd för att jag ska trivas.
Den insikten fick jag serverad nyligen när jag lyssnade på P1-programmet ”Tankar för dagen” med Thomas Lindström. Han berättade om en resa till Island, som var perfekt på alla sätt, men han trivdes inte. Något saknades, nämligen träd. För honom är det viktigt med ”trädkronor som sluter sig som ett tak – vackrare är Sixtinska Kapellets – och stammar som pelare i ett tempel. Där känner jag trygghet, där är jag hemma.”
Jamenvisst! Där fick jag ju förklaringen både till att det aldrig riktigt klickat mellan mig och Island och till varför jag trivts så bra på vissa adresser och mindre bra på andra. Träden!
Jag är inte så kinkig och kräver inga Sixtinska trädvalv. För mig går det bra med en lite risig och pinnig granskog. Eller alsly och asp. Eller blandskog. Bara det är träd är jag glad. 
Det beror troligen på att jag tillbringade en stor del av min barndom i skogen. Eller skogarna. Det var stor skillnad på de mörka täta granskogarna och de ljusa lövskogarna fulla av fågelkvitter. Eller tallskogen på rullstensåsen.
Olika värdar, alla lika fina. Jag hade några favoritträd och favoriterna längs min skolväg brukade jag krama om när jag gick förbi. Tills en skolkamrat såg det och undrade vad jag höll på med. Lite förbryllad insåg jag att det kanske inte var så vanligt, så jag gjorde ett uppehåll på ett halvt sekel, eller så. Men jag har börjat igen. Testa! Det är en trevlig känsla.
Det är möjligt att omslaget till den här boken också spelade in. Lyssna till den granens susning …
Jag minns att jag var fascinerad av den där kraftfulla granen som kramar om den lilla stugan. Boken fanns bland annan gammal skolbråte på vinden i mitt barndomshem, som tidigare varit en skola.
Jag förstår så väl att världen numera är full av trädkramare och skogsbadare. Ju fler som inte har träd inpå knutarna, desto fler måste hitta sätt att få knyta trädkontakter. Men hur sjutton gör islänningarna, undrar jag. Hur klarar dom sig utan träd?
relingen. Hur öser man en båt som är alldeles full?
Tjugoårsfirandet är väldigt mycket en kompisgrej. När man fyller 30 och 40 förväntas lite ångest höra till. Femtioårskalas låter en smula betungande. Sextioårsfirandet hoppas ofta över. Näe, det är väl inget att fira. Bortrest. Och så fortsätter det. Mindre och mindre anledning att fira, tycker många, även jag. Eller som min mor sa: ”Allt deltagande på grund av min tilltagande ålder undanbedes.”
Här är vi som kämpade med skuggor och stänk. ”Ta med en bild som du är någorlunda nöjd med” var uppmaningen inför fotograferingen. Förslaget att hålla upp ett omålat akvarellark (ett blivande mästerverk) godkändes inte. Platsen är Akvarellcentret i Malingsbo.
Om man har möjlighet att söka skugga under träden eller svalka i sjön när det är som varmast, då är den här sortens sommar riktigt njutbar: soliga dagar och nattliga regn som gör att det inte blir för torrt. Som sommarloven förr i tiden.
I dödsannonsen ville han ha den symbol som bäst sammanfattar hans yrkesliv och det område som kom att dominera mycket av hans jobb under de senaste tjugo åren eller mer: ett kullager med en blixt igenom. Det var också loggan för det företag som han och Karin drev tillsammans. Tydligen bildas det elektricitet i kullager (och kanske också i annat som snurrar), strömmar som kan orsaka skador som är bra att upptäcka innan det är för sent. Det var han bra på, tack vare egenkonstruerade mätinstrument. Om man letar på nätet efter ”lagerströmmar” och ”Skogsgurra” hittar man bättre förklaringar än min lite amatörmässiga.
På kistan lade vi blommor som vi plockat från egna trädgårdar eller i naturen. Karin hade plockat rosor som Gunnar tyckte om, i trädgården. I mitt fall blev det stjärnflocka, en blomma som Gunnar tyckte var en inkarnation av själva blommans idé.
Borde man alltså flytta midsommar? Försommarfest? Eller augustifestival?
