I bloggandets barndom var det ganska lätt att sköta sin sida. Om det var något som hakade upp sig kunde man ringa sitt webbhotell och fråga; ofta fixade någon händig supportperson problemet. Men i takt med att mindre och mellanstora svenskbaserade webbhotell köpts upp av internationella storbolag ändras förutsättningarna. Jag försöker nu fixa några ”rekommenderade åtgärder” på den här sidan. Alla sådana åtgärder är kombinerade med varningstexter om att allt kanske försvinner. Så om jag inte hörs av på ett tag – eller inte alls – finns en naturlig förklaring.
Det här kan i så bli den sista av mina akvareller som visas här. Motiv från Slussenområdet där jag försökt lägga ett förlåtande dis över eländet.
Om man i stället kollar på lite närmre håll ser det ut såhär. Bråtigt och stökigt. Jag undrar ofta när jag åker förbi området om det är någon som har koll, egentligen.
Informatörerna som jobbade för Projekt Slussen, inför projektstarten, bedyrade att allt skulle gå mycket smidigt och några bullernivåer att tala om skulle det ju inte bli. Det lade mycket tid på att förklara hur pålningen skulle ske med nya mindre störande ljudnivåer.
De glömde att berätta att sprängningarna i Katarinaberget skulle låta som fruktansvärda åsknedslag i husen kring Mosebacke. Och att man skulle spränga så sent som klockan tio på kvällen, då man äntligen fått barnen att somna.
Klart dom vaknar. Så då får man ta om nattningsceremonin.
Jag skulle gärna vilja veta – och ska nog försöka ta reda på – hur långt man kommit i förhållande till den ursprungliga planen. Och hur det ser ut med kostnaderna. Håller budgeten?
Kan kanske bli ett blogginlägg framöver. Om jag lyckas fixa det där med uppdateringarna, alltså.
Den har rubriken ”A Silly But Accurate Guide On How To Recognize Famous Painters By Their Art”.
Denna gång var det den italienska konstnären Michelangelo Merisi da Caravaggios stil. Det handlade både om hans livsstil och hans modellers framtoning på målningarna.
Efter en andra vaccindos kan jag skönja ljuset i tunneln. Den där hägrande verkligheten som varit förbjuden i över ett år.
Att kunna resa är nog den stora skillnaden. Både kollektivt i närområdet (vem kunde tro att jag skulle längta efter att åka tunnelbana!?) och utomlands. Och att våga sig inomhus där det finns andra människor.
Coronapåsken 2021 blev i stort sett både konstruktiv och kul (bortsett från lite klantighet från min sida).
Det har gått bra att hålla på coronareglerna med utomhusaktiviteter och en del kylslagna utomhusmåltider. Men på annandagen kom det som på kvällstidningarnas löpsedlar kallas för snösmocka och förändrade landskapet.
Så det blev dagsutflykter till skidbackarna i Kungsberget för barn och barnbarn, medan jag stannade hemma med en ond rygg. För under fixet i farfarsstugan råkade jag snubbla utför en trapp och det är ingen bra idé. Vanligtvis inte livshotande, men ändå: gör inte det, man kan slå sig rätt rejält!
Såhär kan det se ut.
I det här huset levde de sedan i drygt tjugo år. En lyckad lösning.
Ungdomarna på bilden har inget med samtalet att göra, men gatan är i alla fall den där samtalet utspelade sig.
å här såg det ut, eller en del av det, knallrött och braskande. En sån som går före i kön vill man ju inte bli. Eller hur? Det är ju oftast rätt otrevliga typer som tränger sig före, så jag skrollade snabbt vidare. Troligen handlade det bara om någon fiffig app som gör att man slipper köa vid kassan när man handlar, men eftersom jag gärna vill se lite folk i butikerna fortsätter jag envist att köa för att få betala till en levande person.
Det minnet måste alltså vara från 1905, då farfar fått jobb som modellsnickare vid bruket i Horndal. Alen såg likadan ut då som 1990 och den ser likadan ut idag. Kanske lite glesare i kalufsen med åren. En och annan gren ramlar av, men i stort sett är hon sig lik, den gamla damen. 
Här ligger jag och blöder är titeln på en bra ungdomsbok av Jenny Jägerfeld. Det var också min första tanke i natt när jag vaknade av att sängen långsamt blev allt blötare av något kroppsvarmt.
Sedan måste jag ha sparkat till den på något sätt under natten för det var först i tvåtiden som den började sprida innehållet under mina fötter och ben. Från en liten spricka på ena sidan sipprade det vid det laget 37-gradiga vattnet ut. Jag fångade upp den så snabbt jag kunde och lät den läcka färdigt i badrummet, men attans vad mycket vatten den innehåller! Innehöll. Trots att den var halvfull när jag lyfte bort den, var den tjocka bäddmadrassen genomblöt och dynan inunder också. Vid det laget hade det dock hunnit bli varmt i huset, så det var bara att välja någon annan säng att sova färdigt i.
