Varning för SL-stölder!

Postat den 2 mars, 2023 av Karin

Nej, inte ficktjuvar på tunnelbanan, det är inte det jag har råkat ut för. Det är Stockholms lokaltrafik, SL, som är boven i dramat.

Jag har rest rätt mycket med SL på sistone och då är det korkat att betala resorna styckevis, så att säga. Bättre med ett månadskort. Jag omvandlade alltså mitt en-resa-i-taget-kort till ett månadskort. Samma gröna kort.

Efter någon vecka hittade jag en obegriplig minuspost på mitt bankkontoutdrag. SL -39 kronor. Och, givetvis, kostnaden för månadskortet några dagar tidigare. Morrr, tänkte jag, tar dom betalt för själva kortet också, trots att jag använder samma kort som tidigare?

Detta måste ju utredas, så jag skrev till SL och frågade. Deras svar var häpnadsväckande. Eller vad sägs om följande:

Jag förstår att man som resenär blir frågvis när det dras pengar från ditt konto trots att du har en giltigt 30-dagarsbiljett. Kortläsaren har dragit en enkelbiljett från ditt betalkort trots att du har en giltig biljett på ditt SL kort, eftersom läsaren är väldigt känslig av sig.

Önskar dig en fortsatt trevlig söndag!

WHAT! Från mitt Visa-kort!? Jag har till att börja med inte gett SL lov att ta pengar från mitt Visa-kort. Att de dessutom passar på att sno pengar från Visakortet när jag passerar spärren med mitt SL-månadskort, det tycker jag är lågt.  Samtidigt som språknörden i mig retar sig på formuleringen ”frågvis”.

Ingen ursäkt från SL, inget erbjudande om återbetalning, bara en önskan om en fortsatt trevlig söndag …  Jag får se om jag orkar gå vidare och anmäla den där väldigt känsliga kortläsaren till någon. Risken är väl att den bryter ihop fullständigt, känslig som den är.

Publicerat i Allmänheten varnas, Att resa, Ord | Etiketter , | 24 kommentarer

Motståndsrörelse mot avfolkning?

Postat den 25 februari, 2023 av Karin

”Va?” har en och annan modig person undrat när de sett mitt armband ”har du trygghetslarm?!” Andra kanske har undrat utan att våga fråga. De som känner till mina vanor vet att det i stället handlar om en kommunikationsmanick, som styr de olika träningsapparaterna på gymmet.

Jag har verkligen gjort mitt bästa för att hitta bra träningsformer för att hålla mig i form. Friskis funkade inte så bra eftersom det är svårt att komma ihåg att boka de pass man vill gå på och sedan lika svårt att passa tiden när det väl är dags. Samma sak på Sats, där det dessutom var lite dyrt att träna. Sedan hittade jag Itrim, med roliga maskiner som man inte behöver hålla på att ställa in genom att plocka bort vikter, ändra höjder eller avstånd. Jag håller bara fram mitt armband mot avläsaren och då säger maskinen i fråga ungefär: ”Nämen hej Karin, är det du som ska träna!” Och så ställer den automatiskt in allt som behöver ställas in.

Men … Efter ett tag tröttnade jag lite på det fullständigt helautomatiska upplägget. Det blev så kontaktlöst, på något sätt. Jag bokar in mig i receptionen med mitt armband, kör mina maskinrundor och – that’s it. Effektivt, ja, men lite tråkigt. Jag anar i förlängningen en helt obemannad anläggning.

Så nu har jag skaffat kort på det mera traditionella kommunala gymmet i anslutning till en simhall, med kunnig och hjälpsam personal. Och jag upptäcker att det är rätt trevligt, det där pysslet med att få rätt antal vikter, ställa in sitsen så att den är lagom hög och annat småfix för att träningen ska fungera. Samt lite småprat mellan oss maskinanvändare.

När jag sedan handlar på hemvägen ser jag att allt fler undviker självskanningen för att i stället köa vid kassan med en levande kassör. Anar jag rentav en gryende motståndsrörelse mot det helt automatiserade och avfolkade samhället?

Publicerat i Hälsa, Planering, Politik, Träning | Etiketter , | 15 kommentarer

Att skiva gurka

Postat den 15 februari, 2023 av Karin

Åttaåringen skulle på kalas på stan. Femåringen skulle samtidigt på fotboll. Och Lilla T, halvåringen, var sjuk och måste vara hemma. Då kräver logistiken en mormor som tar med åttaåringen till kalaset, väntar de tre timmar som kalaset håller på och åker hem med åttaåringen efteråt.

Vad gör man då under tre timmar i centrala Stockholm i trakterna runt Humlegården?

Jo, man går förstås och kollar om det är öppet på Rönnells antikvariat, för där kan man alltid hitta något trevligt att läsa. Just den här dagen hade jag väldigt mycket tur, för det var inte bara öppet, det var dessutom poesiuppläsning.

Jag slank in och hann precis till den andra delen av uppläsningen, där Arne Wickander läste ur sin bok ”Den trettonde punkarn”.

Han läste om två polare som har ärende hem till en tredje kompis. I kompisens lägenhet stinker det kattkiss. ”Du kanske skulle byta sand i kattlådan” föreslår de. ”Va! Ska man göra det?” säger kompisen, som håller på att laga mat, pulvermos och gurka.

”Men? Skivar du gurkan med ditt bankkort?” undrar polarna och föreslår att han ska använda en kniv i stället. ”Jaha? Ja, det går nog också bra…”

Jag har kanske inte återgett texten ordagrant, men ni fattar andemeningen. Uppläsningen var väldigt underhållande och på hemvägen berättade jag för åttaåringen att jag varit på poesiuppläsning medan hon var på kalas.

Hon ville veta mer och jag berättade om kattlådan och gurkskivandet. Det skrattade hon gott åt, men undrade ändå: ”Men, på vilket sätt är det poesi?” Jag fick medge att även om det kan vara rätt poetiskt med oväntade situationer, så var just den texten ur en prosabok. Resten av hemresan diskuterade vi begreppet punk.

Om man råkar vara i Stockholm och vill vidga sina perspektiv ska man gärna gå på Rönnells tillställningar. Efteråt kan man med fördel diskutera dem med en åttaåring.

Publicerat i Att läsa, Att tolka, Böcker, Livet, Porträtt | Etiketter , , , , | 20 kommentarer

Återbruk

Postat den 9 februari, 2023 av Karin

För ett tag sedan slängde jag ett par hundra målningar som bara låg och tog upp plats. Borde jag inte försökt att förbättra dem i stället? Är det inte ett förfärligt resursslöseri att slänga all denna färg som gått åt, alla dessa fina akvarellpapper? Nej, jag insåg att högen med kasserade målningar hindrade mig från att måla nytt. Bättre då att slänga dessa bromsklossar!

”Du kunde ju gjort bokmärken av dem!” säger mina akvarellkompisar. Jodå, några vackra färgytor har fått bli födelsedagskort och sånt. Men det handlar alltså om en sammanlagd yta på bortåt 200 kvadratmeter, så bokmärkslösningen var liksom ingen bra idé.

Jag gick dock igenom dem innan jag slängde och kollade om det fanns någon liten bit här och där som kanske kunde få vara kvar. Det är ju med målningar som med texter – det ofta blir bättre när man skär bort.

Nu har jag hängt om min lilla akvarellvägg i köket, där jag brukar hänga upp mina alster, allteftersom årstiderna eller humöret skiftar. Minimålningarna får vara med.

Svårfotograferat, eftersom några av bilderna har glas eller plast som blänker lite irriterande. Alla har varit större, eller mycket större.

På den här har jag bara skurit bort ungefär en tredjedel, för att få lite bättre balans.

Den här minibilden har varit en målning på helark, dvs 56×76 cm. Den var murrig och tråkig, men jag sparade ändå denna lilla bit med något som ser ut som olivträd.

Jag har hängt upp den utan glas, för jag vet att jag kommer att vilja fortsätta och dutta lite då och då.

Kanske ska jag försöka få till en bättre kontrast i den? Den skulle må bra av lite mera liv i de där trädkronorna. Kanske behövs det lite mer färg i förgrunden? Då går det ju inte att ha glas i vägen, när det kliar i fingrarna.

Nästa ”redigeringsprojekt” som jag tänker ge mig på är att plocka fram gamla målningar som jag varit någorlunda nöjd med. De såg rätt OK ut för ett par år sedan, men, men … Där finns en mycket stor förbättringspotential, vill jag lova!

Publicerat i akvarell, Arga akvarellisten, renovering | Etiketter , , | 17 kommentarer

Under radarn

Postat den 4 februari, 2023 av Karin

Vi pratar inte så mycket om den ortodoxa Moskva-patriarken Kiril, som vi borde. Det är svårt, eller till och med omöjligt att förstå att många ryssar fortfarande tjurskalligt håller fast vid att det ryska anfallskriget på Ukraina är rimligt och motiverat. Men om man försöker sätta sig in i den ryska kyrkans tänkesätt från 18oo-talet och framåt blir det begripligare.

När västvärlden utvecklades (eller förföll, enligt det ryska sättet att se det) betraktade den ryska kyrkan sig som garant mot sekularisering och mot liberala, globaliserande och ”dekadenta” krafter.  Ett starkt Ryssland med sin ortodoxa tradition gav sig inte ut på det sluttande plan som hette upplysningstänkande.

Kyrkan höll fast vid Russkij mir en ”Rysk värld”, som omfattar Ryssland, Belarus och Ukraina, det vill säga drömmen om det gamla Kievriket, den rysk-ortodoxa kyrkans vagga.

Överpatriark Bartolomaios i Istanbul undertecknar dokumentet som ger den ukrainska ortodoxa kyrkan självständighet från Moskva, 2018.

Så, när överpatriarken i Istanbul gick med på att den ukrainska ortodoxa kyrkan inte längre skulle lyda under patriark Kiril i Moksva, utan i stället direkt under Istanbul, då tog det förstås hus i helsike. Kiril är en inflytelserik person, som står den politiska makten nära.

Kyrkan engagerade sig helhjärtat för anfallskriget mot Ukraina och förklarar för församlingarna, vid gudstjänst efter gudstjänst att detta är ett rättfärdigt krig, mot det dekadenta västerländska inflytande över den ”ryska världen”.  Mot den bakgrunden blir det lite lättare (om än inte lätt) att förstå att det fortfarande finns ett ganska omfattade stöd i Ryssland för kriget. Det är liknande tankar som ligger till grund för den militära retoriken i Ryssland.

Uppdatering 5 februari.  Det är förbjudet att ”misskreditera ryska armén” och, enligt en annan ny lag, att sprida av osanna uppgifter om rysk militär. Och det finns, delvis på grund av kyrkans predikningar, tillräckligt många som är beredda att ange dem som är kritiska mot kriget. I dagen radionyhetssändningar skildras hur lärare anger elever och elever lärare, restaurangbesökare anger bordsgrannar som diskuterar det problematiska med kriget.

Publicerat i Att tolka, Debatt, historia, Politik | Etiketter | 4 kommentarer

Allingeffekten

Postat den 25 januari, 2023 av Karin

Åren 2011 till 2014 hände det ovanligt mycket i Tyskland, åtminstone enligt Sveriges Radios sändningar. Det var inslag om Tyskland mest varje dag. Ett par år senare började det hända extra mycket i Storbritannien, vilket föreföll någorlunda befogat, på grund av Brexit. Men det var också en hel del bagateller som dök upp i nyhetssändningarna: vilken musik som ska spelas på Last Night of the Proms, diverse förvecklingar inom brittiska kungahuset och liknande. Samt ett otal intervjuer från olika pubar i London, med glada öldrickare när Coronarestriktionerna hävdes. Det var då jag fick syn på Allingeffekten. Daniel Alling har en tendens att bli överrepresenterad var han än är. Jag skrev till SR för ett par år sedan och frågade om de inte borde fundera på att införa en Allingkvot och fick följande svar:

”Haha, träffsäkert! Vi är svårt förtjusta i entusiastiska berättare och en sådan är han ju sannerligen. Men du har rätt, kanske läge att lyfta fram några av de andra duktiga korrespondenter vi har.”

Nu är Alling i Tyskland igen. Visst är det en viktig nyhet att Tyskland sannolikt kommer att sända stridsvagnar till Ukraina, men nu har jag tappat räkningen på hur många gånger de senaste dygnen som Alling har berättat om det. Att det kanske ska bli så, att det är nästan bestämt, att det kommer att beslutas idag och vad olika personer tycker om beslutet. Han är en bra korrespondent, absolut, men det finns ju andra duktiga korrar också …

Publicerat i Debatt | Etiketter | 10 kommentarer

Så om vi bara får dina bankuppgifter …

Postat den 16 januari, 2023 av Karin

Det ringde en vänlig, men bekymrad dam, som pratade en mjuk skånska.

”Hej, jag ringer från Svea Inkasso och jag vill bara kolla en sak med dig för säkerhets skull. Vi har fått en räkning här i ditt namn på en ishockeyutrustning på 27 000 kronor och jag tyckte det var lite konstigt eftersom den inte är levererad till din adress utan till Solna.”

Man kommer lång med 1500 kronor för juniorerna. För lite större ishockeyspelare räcker 15000 kronor väldigt långt. Det är svårt att ens hitta utrustning för 27000 kronor

Detta har jag hört talas om, tänkte jag. Troligt bluffsamtal. Dessutom kostar en ishockeyutrustning inte mer än max 15 000, inklusive allt. Men det kunde vara intressant att höra fortsättningen på upplägget så jag sa bara ”Jaa?”

”För om det inte är du som beställt utrustningen kan vi hjälpa dig med din bankkontakt så att de kanske kan häva köpet. Eller så att du i alla fall inte behöver stå för kostnaden. Så om vi bara får dina bankuppgifter …”

”Jamen” sa jag, för att se hur reaktionen skulle bli ”det är ju jag som beställt den. Fin julklapp, eller hur? Och den är redan betald.” Det blev tyst i luren. Sedan lade den skånska damen på utan ett ord.

Nästa samtal handlade om en dator för ungefär samma belopp och den hade levererats till Bandhagen. Uppringaren var en glad och vänlig Göteborgare. Jag lät honom prata på en stund sedan sa jag:

”Jag vill bara informera dig om att jag spelar in det här samtalet. Jag får ofta sådana här samtal och jag har pratat med polisen som …” Där bröts samtalet.

Tre sådana samtal har jag fått den senaste tiden. Tydligen är det ganska många som blir tillräckligt oroliga för en felaktig faktura för att lämna ut sina bankuppgifter och få sina konton tömda. Jag vet inte vad jag blir argast över. Kanske det att de som ringer upp låter så vänliga och hjälpsamma?

Publicerat i Allmänheten varnas, Livet | Etiketter | 29 kommentarer

Kundupplevelsen? Beyond bad!

Postat den 9 januari, 2023 av Karin

För ett tag sedan (oj, för flera månader sedan!) skrev jag om min krånglande bil och att den skulle få komma till en bilverkstad och bli ompysslad.

Vad hände sedan, undrar en minnesgod bloggläsare som påminner mig om att kommentarsfältet avslutades med min kommentar att ”Fortsättning följer eventuellt”. Det gick inget vidare, kan jag berätta. Eftersom jag lämnade in bilen tidigt på morgonen skulle den bli klar samma dag och de skulle ringa mig när jag kunde hämta den. Det gjorde de inte. Jag väntade en dag till, sedan åkte jag dit, en bussresa på en halvtimme, eftersom deras  telefon  inte fungerade.

Allt verkade mycket svajigt och killen vid kunddisken föreslog diverse åtgärder, men kunde inte riktigt förklara varför. Så jag högg min bilnyckel, som han jonglerade med, hittade min bil som stod kvar där jag ställt den dagen innan och körde hem.

En springnota, kan man kanske säga, men jag tänkte att de hör väl av sig om de tycker att jag ska betala för ingenting. Det har de hittills inte gjort.

Innan jag drog passade jag på att ta en bild av deras ”värdegrund”, eller ledord, som var tryckta med stora bokstäver vid entrén: ”Kärlek, Energi, Dynamik.” Jag funderade på hemvägen om jag skulle skriva till dem och föreslå att det vore bättre att satsa på ”Kunskap, noggrannhet, pålitlighet” eller något liknande.

När jag sedan var på landet bad jag en bilmekaniker som jag känner väl att kolla om det var något som behövde åtgärdas. Det var det inte. Bilen har rullat snällt sedan dess, men jag fick förstås ett meddelande att verkstaden med värdegrunden gärna ville ha en beskrivning om min kundupplevelse. Det fick de.

Publicerat i Livet, När det skiter sig | Etiketter , | 9 kommentarer

Guten Rutsch och gott nytt år!

Postat den 31 december, 2022 av Karin

Ängsbackens skola i Horndal invigdes 1885 och kyrkoherde Pehr A Ljungberg höll invigningstalet. ”I dess höga ljusa salar skall kunskaper och upplysning, bildning och förädling inplanteras ej blott i hjärnan utan ock i hjärtat.” Efteråt blev det middag hemma hos disponent Fahlroth, med tacktal och lyckönskningar, bland annat till lärarna som skulle flytta in i bostäderna på övervåningen. I tacktalet undantogs enligt en artikel i Avesta tidning ”de personer som vid den senaste kyrkostämman uttryckt missnöje över utgifter för pulpeter till barnen och inte unnat dem sittplatser”.

Min pappa gick i Ängsbackens skola på 1910-talet och berättade att det var 63 elever i hans klass. Grannpojken Masapers Emils klass bestod enligt Emil själv av 75 bråkstakar. Det var gigantiska skolsalar och det gick nog att få in 75 pulpeter i ett rum.

Det är lite av ödets ironi att byggnaden kom att bli ett snickeri, på 1940-talet, som huvudsakligen tillverkade skolbänkar.

Mina föräldrar flyttade in på övervåningen och på bottenvåningen fanns Bröderna Englunds möbelverkstad. Ett annorlunda och spännande barndomshem för mig och mina syskon.

Guten Rutsch ins neue Jahr, som man säger i Tyskland, dvs ”God rutsch in i det nya året” och ett bra 2023 önskar jag alla!

Publicerat i Arkitektur, bostad, historia, Nyår | Etiketter , | 17 kommentarer

Automatiserade träskmarker

Postat den 28 december, 2022 av Karin

Det finns struntsaker och skitproblem som egentligen inte borde få förmörka ens tillvaro. En krånglande app. Och en till. Helautomatiska system som det inte går att få kontakt med på något vettigt sätt. Obevekliga svarsrobotar som gör att man hamnar i en hopplös loop av ickelösningar. Automatikdiktatur.

Jag minns en liten sketch med Lill Lindfors, för många år sedan. Hon spelar en mamma som handlar i matbutiken där hennes dotter sitter i kassan. Det var på den tiden man kunde betala med check och Lill frågar sin dotter, lite skälmskt, om det går bra med check. Med fullständigt nollställd min svarar  dottern:

”Ja, det går bra, om det finns legitimation.” Rätt kul, tyckte jag då. Nu är det så på allvar.

Nyligen väntade min dotter på ett paket till fritidshuset, men kom inte innan hon måste åka till stan. Eftersom jag var kvar på landet erbjöd jag mig att hämta ut det i stället. Helt omöjligt eftersom jag inte hade hennes legitimation. På utlämningsstället sa de: ”Visst  att vet vi vem du är och visst vet vi att din dotter är din dotter, men de kan inget göra utan legitimation.” ”Men om hon face-tajmar och visar upp sitt leg?” Inte godkänt av systemet. Möjligen skulle man kunna lösa det genom att hon fixar en QR-kod från transportföretaget och skickar den till mig. Men transportföretaget var långsamma i vändningarna och innan QR-koden kom, måste paketet skickas tillbaka. ”Men kan ni inte låta det ligga kvar ett par dagar?” Nej då blir det en avvikelseanmärkning och det kan innebära straffavgifter eller uppsagt kontrakt.

Samma automatiseringskrångel när jag försökte omdirigera ett försenat paket från stan till landet. Det gick inte eftersom utlämningsstället var stängt under flera dagar under julhelgen. Då borde det åtminstone kunna ligga kvar några dagar extra, kan man tycka. Men icke. DHL:s robotiserade utlämningsrutiner tar ingen hänsyn till om det är stängt eller öppet. Sju dagar är sju dagar, även om butiken är stängd. Sedan måste paketet gå tillbaka.

Utöver automatiseringskrånglet är det en smygande app-diktatur som breder ut sig. Jag vill inte ha den där icke-fungerande porttelefonen, kopplad till en app i min mobil. Jag vill inte ha den där svårlästa krångliga appen för att öppna garagedörren.

Struntsaker och i-landsproblem, javisst. Men om det börjar kännas som att ens liv tas över på alla fronter av automatiska system som skapar fler problem än de löser och som tar upp orimligt mycket av ens tid – ja, då tycker jag att det är dags att försöka ändra på det som går. Därför har jag skrivit till parkeringsbolaget och krävt att få en nyckel, samt till porttelefonadmin och sett till att få porttelefonen kopplad till min fasta ip-telefon, i stället för mobilen. Små, små steg bort från de automatiserade träskmarkerna.

Publicerat i Livet, När det skiter sig | Etiketter , , | 14 kommentarer