Schimpanserna är så att säga Furuviks signaturdjur. Man har haft ett samarbete med den kända chimpansforskaren Jane Godall och de anställda har ofta en nära relation till schimpanserna.
Häromdagen rymde några schimpanser från sitt hägn. Nu är tre av dem skjutna till döds – eller som man valt att uttrycka det i ett pressmeddelande: ”Tre av våra sju schimpanser har idag gått bort.” En är skadskjuten och ytterligare någon eventuellt fortfarande på rymmen.
Schimpansrymlingarna har satt igång en nyttig diskussion. Ska man alls ha djurparker?
Ja, säger många. Framförallt för att kunna rädda utrotningshotade arter och se till att de kan återvända till sina habitat och föröka sig. Nej, säger djurrättsaktivister. I alla fall inte som vi har det nu. Gärna insatser för att skydda arter som är på väg att dö ut, men inte som underhållning. Inga besökare, bara bevarandeinsatser.
Ju mer man grubblar på detta desto rimligare verkar det att inte spärra in djur i onödan för vårt höga nöjes skull. ”Men barnen då” invänder någon. ”Det är ju så spännande för dem med djuren.” Förvisso, men mina erfarenheter säger att det är lika spännande för barnen med möss, hundvalpar eller harar.
Och just som jag funderar över detta ser jag en skylt på tunnelbanan där organisationen Djurens rätt föreslår att jag ska skänka ett bidrag så att grisarna får överleva julen. 
Där slår det slint i min skalle. Ska man i så fall bara ha grisarna som sällskapsdjur? Är inte det väldigt slösaktigt? Det pågår redan en diskussion om det rimliga (eller orimliga) i att tråla upp småfisk ur världshaven för att göra hund- och kattmat av dem. Ska vi dessutom lägga oss till med grisar för nöjes skull.
Jag unnar grisarna ett bra liv och jag misstänker att de troligen inte skulle finnas alls om vi skulle sluta äta skinka. Vilket kanske är en bra idé i långa loppet, med tanke på klimatet och jordens resurser.
Om någon uppfattar det här inlägget som att jag är lite kluven och vankelmodig är det helt rätt uppfattat!
Albert Camus avslutar sin bok Myten om Sisyfos med att ”man måste tänka sig Sisyfos lycklig”.
Nere vid stranden står en gammal al, som alltid har funnits. När min farfar flyttade hit med sin familj, troligen 1905, anlände de med eka till den här stranden.
Det är svårt att tänka sig den här utsikten utan henne. Jag har låtit några andra alar vid stranden växa till sig, för att hon ska ha några efterträdare, den dag hon ger upp. Men de växer inte alls på samma spännande sätt utan står där raka och ordentliga, helt utan den gamla damens karaktäristiska stil. Jag hoppas verkligen att hon hänger med många år än.
Så här på fars dag tänkte jag lägga upp lite bilder på min pappa, men det är lättare sagt än gjort, eftersom han alltid var bakom kameran. Jag har många trevliga bilden på den samlade familjen, på cykelturer, på släktträffar, på fikapauser på jobbet och mycket annat, men min pappa är nästan aldrig med, eftersom han var den som fotograferade.
Sedan hittar jag denna bild, när cyklisterna på förra bilden kommit fram till sitt mål. Här fikar dom på balkongen i mitt barndomshem och pappa är bakom kameran i vanlig ordning. Men av allt att döma är det inte min mamma på bilden ovanför utan någon annan dam i den vita dräkten. Eventuellt, eventuellt min faster Ellen? Mamma finns här längst till vänster, med brorsan i famnen.
Så ett hopp fram till 1995 på hösten, då pappa var 91 år. Det är en av de få bilderna som mamma tog av honom. Hon tyckte det var strongt av honom att hugga ved i den åldern.
Det blir ofta lite lättköpta poänger av det. I SVT:s direktsändning får moderata kulturministern Parisa Liljestrand frågan: ”Vilka av dessa verk skulle kunna ingå i en svensk kulturkanon?”
Jag passerar ofta Sala, på vägen till och från huset på landet. Ibland stannar jag till på det fina Aguéli-museet för att få mig en dos färg.
Han sökte sig till Spanien och Nordafrika för det speciella ljusets skull. Han sammanfattade sina idéer om konsten så här: Man är aldrig nog exakt, nog enkel och nog djup.
Idag till exempel väljer jag att skriva om Theodor Roosevelt, som var ute på en valturne just den 14 oktober för 110 år sedan. När han var på väg till ett valmöte i Milwaukee stannade han till för att hälsa på anhängare som samlats utanför hotellet där han pausade.
Folkmassan kastade sig över Schrank, som klarade livhanken bara tack vare att Roosevelt manade till lugn. Till polisen sa han: ”Ta hand om honom och se till att han inte misshandlas”.
På Facebook ser jag en syrlig kommentar om detta gäng som kallas ”Tidölaget” kompletterat med en definition av begreppet: ”Tidölag, subst. umgänge mellan artfrämmande individer”. Vi får väl se framöver hur pass artfrämmande de är sinsemellan. Idag verkade de väldigt samstämmiga.
Vagabond missar dock de svenska höstfärgerna. Vi behöver ju varken åka till USA eller Japan, vi har det runt omkring oss så här års. Så här ser det ut när jag tittar ut genom köksfönstret, där jag just fått in innanfönstret, med fönstervadd emellan.
Lönnarna är lite lynniga och växlar färg i olika takt. Medan axveronikan byter om till helgult.
Den står borta vid ladan och egentligen kanske den inte är helt rätt röda färg att matcha det faluröda med. Men även om jag är känslig för färger är jag inte beredd att hugga ner den japanska lönnen och jag drar mig också för att måla om ladan.
Bakom den japanska lönnen döljer sig ett annat träd, också det (enligt min farbror) av asiatiskt ursprung. Det är en koreagran, som har lustiga kottar, lite blåaktiga och med ett ovanligt växtsätt, rakt upp. 
Summa summarum anser jag att hösten får finnas, för att den är så färgsprakande vacker.
