”Va?” har en och annan modig person undrat när de sett mitt armband ”har du trygghetslarm?!” Andra kanske har undrat utan att våga fråga. De som känner till mina vanor vet att det i stället handlar om en kommunikationsmanick, som styr de olika träningsapparaterna på gymmet.
Jag har verkligen gjort mitt bästa för att hitta bra träningsformer för att hålla mig i form. Friskis funkade inte så bra eftersom det är svårt att komma ihåg att boka de pass man vill gå på och sedan lika svårt att passa tiden när det väl är dags. Samma sak på Sats, där det dessutom var lite dyrt att träna. Sedan hittade jag Itrim, med roliga maskiner som man inte behöver hålla på att ställa in genom att plocka bort vikter, ändra höjder eller avstånd. Jag håller bara fram mitt armband mot avläsaren och då säger maskinen i fråga ungefär: ”Nämen hej Karin, är det du som ska träna!” Och så ställer den automatiskt in allt som behöver ställas in.
Men … Efter ett tag tröttnade jag lite på det fullständigt helautomatiska upplägget. Det blev så kontaktlöst, på något sätt. Jag bokar in mig i receptionen med mitt armband, kör mina maskinrundor och – that’s it. Effektivt, ja, men lite tråkigt. Jag anar i förlängningen en helt obemannad anläggning.
Så nu har jag skaffat kort på det mera traditionella kommunala gymmet i anslutning till en simhall, med kunnig och hjälpsam personal. Och jag upptäcker att det är rätt trevligt, det där pysslet med att få rätt antal vikter, ställa in sitsen så att den är lagom hög och annat småfix för att träningen ska fungera. Samt lite småprat mellan oss maskinanvändare.
När jag sedan handlar på hemvägen ser jag att allt fler undviker självskanningen för att i stället köa vid kassan med en levande kassör. Anar jag rentav en gryende motståndsrörelse mot det helt automatiserade och avfolkade samhället?
Rätt som det är har vi chip i handleden med allt inlagt och chip i nacken ifall vi går vilse! Vi får bara hoppas att chipet i handleden inte påverkar våra självkörande bilar, det kan bli tråkigt! Då kommer en självkörande ambulans med två robotar och plockar upp oss
Hjälp! I så fall vill jag inte vara med! Jag VILL gå vilse ibland eftersom det ger en lite nya vyer och perspektiv på tillvaron.
Jaha! Du VILL alltså gå vilse, det där med dysdirektiker var bara nys då?
Förstår att du undrar. Så här är det: I skarpt läge tar jag fram något handikapphjälpmedel, typ GPS, så att jag kommer dit jag ska när jag ska vara där. Men när det inte handlar om tidspassning har jag bestämt mig för att bejaka min dysdirexi och ströva fritt. Ibland hittar jag rätt, vilket känns bra. Ofta hamnar jag fel och får då lite extra hjärnträning i nya miljöer och dessutom tar min stegräknare glädjeskutt när jag passerat 10 000 steg.
Jaaa! Det får vi verkligen hoppas.
/Hon som i ren protest alltid ställer sig i kassakön, oavsett längd på den, för att få säga hej och trevlig helg eller klaga på nåt
Till min stora glädje (som innehåller – måste erkännas – ett visst inslag av skadeglädje) läste jag nyligen att de stora kedjorna funderar på att dra ner på självskanningen. Dels var det inte så personalsnålt som man hoppats på och dels (surprise!) har det inneburit oväntat mycket svinn, som förmodas bero på att kunderna råkar glömma att skanna en del varor.
Så intressant att du också har sett det jag har sett: Att allt färre väljer den kortare självskanningskön. Visst kan man säga ”hej” och ”vad najs att se dej här igen” även till en skanner, men har man då en psykiatriker eller vårdare efter sig i kön kan det bli otrevligt.
Jag fascineras av AI men får svettningar när jag hör om ”den självkörande bilen”. Att köra bil är för mig att känna livet; ett magiskt samarbete mellan vägen/bilen/människan/vädret.
Återkommande mardröm: Att sätta sig i sin egen bil, på passagerarsätet och transporteras iväg likt en säck potatis av nåt datoriskt monster som säger: ”Vart är vi på väg i dag då, Staffan?”
Jag hade lite bråttom häromsistens och lät mig övertalas att använda självskanningen på IKEA, assisterad av en entusiastisk IKEA-anställd som försäkrade att det skulle gå sååå mycket snabbare. ”Men, det är väl risk att det strular…”, sa jag. O nej, strulade gjorde det aldrig, enligt den assisterande. Sen strulade det förstås, gång på gång, vara för vara och jag såg hur den där kön, som jag kunde ha stått i, rann igenom kassan i snabb takt. Hjälp tillkallades, problemen löstes så småningom och assistenten, helt renons på probleminsikt, sa: ”Du ser! Det där gick ju finfint!”
Ja, bevare oss för självkörande bilar! Det finns stunder då jag längtar tillbaka till en bil med ordentlig koppling, i stället för den automatkoppling jag har nu.
Och tänk om du fick tag i en kärra med manuell koppling och vevstart!
En sån har jag nästan haft! En gammal Ford Anglia som hade den egenheten att det inte gick att starta igen när man stannade och motorn var varm (vilket den ju alltid var när man kört en bit). Då var det bara att hoppa ur bilen, lyfta på motorhuven och trycka på en knapp på sidan av motorn och vips gick den igång igen!
Här roar vi oss med att stå i kö i mataffärerna. Det finns inget roligare faktiskt. Så himla intressant och då menar jag inte vad folk handlar utan hur de handlar och är. Från början sökte vi den kortaste kön men likväl kunde den ta längsta tiden i motsats till vad en lång kö med fulla kärror framför oss kan göra. Här tar folk sin plats vid kassan, tar allting med ro, klagar lite, söker slantar, prutar lite etc etc. Scanningen finns men dit går vi aldrig. Vi är också delaktiga i en motståndsrörelse.
Tack igen Karin för ett innehållsmässigt härligt inlägg! Jag njuter som alltid! Det är nästan som att stå i en kassakö på Pingo eller Continente.
Tack Äventyret – vad kul att ni också ingår i motståndsrörelsen, som därmed blir internationell! Visst är det så att kassaköer är (på väg att åter bli) bra informationscentraler. Man byter några ord med de medköande, eller lyssnar till andra kunders samtal med kassan och och kan få bra information på köpet.
Jag verkar vara en av få som inte går på gym.
Tycker det är för mycket maskiner i olika sammanhang och det känns mer och mer opersonligt, fast kanske praktiskt.
Bra om fler vill ha det lite mer personligt, tycker jag.
Ha det fint!
Du verkar ju hålla igång mycket bra utan gym! Min senaste lösning handlar nog mest om att jag gärna vill kunna simma, även på vintern och när jag ändå är i simhallen kan jag ju se till att träna upp några bortglömda muskler i gymmet intill. Eller tvärtom: först tränar jag en stund och sedan får jag simma som belöning!
Men oh så duktig du är. Jag har inte alls fått smak för träning på gym. Jag har simmat, dansat, jazzat, jag vill helst träna i grupp till bra musik typ Friskis o Svettis. Men, min ork är ju inte riktigt där idag, skulle behöva gå på en pensionärsgrupp som tar det i lite makligare takt. Ditt armband påminner mig om att dotter tjatat hål i huvudet på mig att skaffa en scanner nu då jag flyttat o har en stor livsmedelsbutik som granne. Sååå smidigt, bara blippa alla varor, stoppa direkt ner i vagnen, o traska ut utan att passera kassan…jojo, frågade dem idag, o fick till svar: Nej vi har ingen självscanning i den här butiken…och gladast, det var nog jag!