Instruktionerna i tältduken

Postat den 17 januari, 2011 av Karin

Jag får emellanåt e-post där jag uppmanas lämna uppgifter om allt som kan vara till nytta för den som vill hacka sig in på mitt bankkonto, kapa min e-postadress eller något annat företagsamt. I regel öppnar jag dem inte ens, de är lätta att känna igen. Men nu kom det ett som verkade seriöst. Eftersom jag har bytt teleoperatör var det inte helt uteslutet att ett meddelande med rubriken Uppsagt konto skulle kunna vara äkta. Så här såg det ut:

Kära Tele2 Mail User,

På grund av trängsel Tele2 post laget skulle stänga alla oanvända konton. Vänligen fyll all information efterfrågas: Användarnamn, Lösenord, Födelsedatum, Bosätt-ningsland

Efter att du måste ha följt instruktionerna i tältduken din tele2 postkonto kommer inte att avbrytas och kommer att fortsätta som vanligt. Tack dig för din vanliga samarbete.

Tele2 Mail Kundtjänst Kontakta Datum: 17-01-2011 svara på enkäten © 2010 Tele2

Det går ju ofta att förstå hur en felöversättning kommit till. Om man i en instruktion för någon elektrisk manick varnas för att röra blomsterlökarna är det uppenbarligen en felöversättning av engelskans ”bulbs”, som betyder både glödlampor och blomsterlökar. Men instruktionerna i tältduken? Jag fattar ingenting. Någon annan som kan klura ut det?

Publicerat i Att tolka | Kommentarer inaktiverade för Instruktionerna i tältduken

Brave new words

Postat den 16 januari, 2011 av Karin

Nu är 2010 års nyordslistor i USA klara. Och vinnaren är…. Sara Palins ”refudiate”. Dessvärre, tycker jag. Men The New Oxford American Dictionnaries har sagt sitt, så det är väl inget att göra åt det. ”Refute” betyder motbevisa och ”repudiate” betyder förkasta och förneka. Palins felsägning ”refudiate” verkar kunna användas för allt man inte gillar. Som ”dissa”, helt enkelt. Någorlunda lätt att uttala och tillräckligt vagt för att bli populärt. Det dröjer nog inte länge förrän jag använder det själv.

Lite roligare är det nya ordet ”bankster”, bildat av gangster och banker. Och så finns ”vuvuzela” med på listan förstås, plasttrumpeterna som blev världskändisar under fotbolls-VM i Sydafrika.

Mest använda nyord är inte oväntat ”app”. Bland (alltför ofta) använda modeord och trendiga uttryck finns ”narrative” dvs samma fenomen som grasserar här: berättelse.

Den svenska listan på nya ord som Språkrådet publicerat har få kreativa nyheter. ”Kaffeflicka” känns ju lite unket, varken nytt som företeelse eller ord. Den här länken går till en sida som lagt ut hela listan (på Språkrådets sida får man ladda hem den den som pdf-dokument).

Den engelska sidan har också en minikurs i svenska för engelsktalade. Bra idé, men någon borde kanske korrläsa: Jag vill beställa en kafe och en byte blåbärspaj – I would like to order a coffee and a piece of blueberry pie.

Om en byte i datavärlden motsvarar åtta bits, hur mycket är då en byte blåbärspaj? Först öppnade rätta svar vinner en blåbärspaj!

Publicerat i Att tolka, Ord, Tävling | 4 kommentarer

Gammal är äldst

Postat den 15 januari, 2011 av Karin

Nyligen dök ett replikskifte upp ur någon avlägsen minnesvrå, troligen från ett TV-program för många år sedan:

– Är det där Greta Garbo? Vad gammal hon ser ut.

– Ja det är klart, det är ju en gammal film.

Det var när Ketchupmamman kommenterade mitt inlägg om Uardaakademiens ordbok, den som numera bara finns att köpa på antikvariat:

”Åh, den är jag ju uppväxt med! Jag är till och med så gammal att man inte ens var tvungen att köpa den på antikvariat då…;-)”

Jamen, tänkte jag, då är hon ju ung! Det är väl jag, som aldrig kunnat köpa den på annat än antikvariat, som är gammal. Eller hur? Eller…

Publicerat i Att tolka | Kommentarer inaktiverade för Gammal är äldst

Skäl för uppsägning eller Ranelid-effekten

Postat den 15 januari, 2011 av Karin

– Jag har sagt upp dagstidningen, berättade en småbarnsförälder häromdagen. Jag fick nog. Med en treåring och en femåring i huset fylls livet av diskussioner om vem som började och vem som sade vad och vem som ska be vem om förlåtelse. Om man sedan lyckas kämpa till sig en kvart med tidningen vill man inte ha mer av samma vara. Man vill bli informerad, få förklaringar och analyser, kanske bli underhållen, men man vill verkligen inte behöva fundera på ännu ett tjafsigt bråk.

Änglarna på bilden har inget direkt samband med textens innehåll.

Publicerat i Debatt, Livet | 4 kommentarer

Bibliotekstjuven

Postat den 14 januari, 2011 av Karin
Djävulsbibeln, eller Codex Gigas, som nämndes i TV-dramat Bibliotekstjuven, finns fortfarande kvar på Kungliga Biblioteket, såvitt man vet. Det medeltida manuskriptet är ett av de största i Europa, svårstulet och svårsålt. Varje sida är 90X50 cm, vilket alltså är nästan en halvmeters yta.
.
Men trots det är det  egentligen stöldgods från trettioåriga kriget då svenskarna norpade det i Prag 1648. Djävusbibeln utmärker sig särskilt för avbildningen av djävulen, något som man var försiktig med på den tiden.

Bibliotekstjuven har givit sig på en spännande men svårfångad miljö. ”De lärda verken” brukade man tala om, Riksantikvarieämbetet, Riksarkivet, Kungliga biblioteket. Där fanns personer som utstrålade en nimbus bortom vad som kunde diskuteras och ifrågasättas. De var också vanligtvis från välkända familjer med inbördes goda relationer. Där fanns så mycket vördnad och oreflekterad acceptans att det inte bara satt i väggarna, det smittade till och med av sig på möbler och mattor.

Jag råkade en gång ha en soffa i mitt arbetsrum – lite sliten och nedsutten och ett klart placeringsfall. Den hade i ett tidigare liv varit audienssoffan i riksantikvariens tjänsterum. När någon av de gamla trotjänarna från ämbetets glansdagar förirrade sig in i mitt rum hajade de till och vågade nästan inte sätta sig. Respekten för soffan var lika stor som för den forne chefen.

Nu när jag sett första avsnittet av Bibliotekstjuven  på SVT undrar jag om serien kanske missat den egentliga drivkraften. Den man, vars öde serien utgår från var i femtioårsåldern. Han arbetade många år på Kungliga Biblioteket och drogs kanske in i den  tidens ålderdomlig värld vars hierarkiska koder var svåra att knäcka. Just därför är de också så svåra att dramatisera.

Men nog tycker jag att man yxat till lite väl grovt i första avsnittet: ung man, små barn, villalån, obetalda räkningar, småskuren snobbism och klumpiga kompensationsförsök. John Swedenmark kallar det operettaktigt och det ligger en del i det. Vi får se hur det går nästa vecka. Onsdag klockan 21, SVT 1.


Publicerat i Böcker | 2 kommentarer

Vild och vacker natur – i Skåne

Postat den 13 januari, 2011 av Karin

Den Kenyanska sångerskan Suzanna Owiyo är på besök i Skåne. Musikskribenten Bengt Eriksson har träffat henne och en intervju finns på hans hemsida. Om man vill provlyssna på hennes musik går det att hitta några låtar här.

Hon besvara en fråga som jag undrat över ibland: varför är det så svårt att få tag i musik från Östafrika? Kongo och Västafrika är inga problem, men Östafrika?

Det finns ingen utvecklad skivindustri i Kenya, säger Owiyo, mest bara piratkopiering. ”Jag var ute och åkte bil, vid ett stopp kom en försäljare fram och tryckte en pirat-CD genom sidofönstret. Han ville sälja en pirat-CD av min egen skiva – till artisten!”

Skåne är vilt och vackert, tycker Owiyo. ”Jag tycker om svensk natur. Den är rå. Det känns som riktig natur. I Kenya är nästan all natur omgjord och skapad av människor.”

Vilda Sverige. Tama Afrika. Där ser man.

2 kommentarer

Språkförbistring

Postat den 12 januari, 2011 av Karin

Brorsan ringde just från Norge, på väg upp mot Valdres och undrade om jag mindes det knuttimrade huset som vi bodde i. Valdres! Vilken snabbresa tillbaka i tiden. Dit åkte familjen via Oslo på sin första och enda gemensamma utlandsresa. Det var högtidligt när pappa låste dörren därhemma; det gjorde vi ju aldrig annars. För säkerhets skull hängde han den på en spik bredvid dörren, för det kunde ju komma någon som behövde ta sig in.

Jag har tänkt på resan till Norge ibland när de egna barnen varit utomlands. Barn minns inte det vi vuxna tycker är märkvärdigt. De minns en söt katt, eller att glassen heter något helt annat än de är vana vid hemifrån.

I Oslo gick vi på Vigelandsanlegget och jag stannade hela tiden vid en pojke i brons, eller kanske koppar. Han var så ledsen. Det var en skakande upplevelse, långt mer känsloladdad än Munchs Skriet någonsin kan bli. Han måste ju ha varit ledsen väldigt länge den där pojken innan skulpturen äntligen var färdig. Senare i livet har jag förstått att han ska föreställa arg och och man ska tycka att det är lite gulligt med den där gutten som är så sint. Jag tycker fortfarande att det är sorgligt.

Så är det där med barn och restaurangmat. En lunch petade jag lite i en besynnerlig rätt, tills jag fick jag några norska kronor och lov att springa bort till korvkiosken. Jag sade väl troligen till den rödblommiga damen i korvkiosken att jag ville ha en varm korv med bröd, eftersom jag inte hade någon aning om att det heter pölse på norska.

Hon frågade: ”Is?”

Is, tänkte jag, det måste betyda ”en” på norska, så jag nickade. Och så räckte damen mig en glass och köpt är köpt tänkte jag och nöjde mig med det. Ett av mina tidigaste minnen av effektiv språkinlärning.

Publicerat i Att tolka | 2 kommentarer

Arg kung, sur prinsessa

Postat den 11 januari, 2011 av Karin

En ung dam vill att jag ritar åt henne. Hon är snart fyra år och har tröttnat på målarböcker. I stället ska jag rita åt henne och sedan färglägger hon. Ibland när orken tryter vill hon att jag ska färglägga, fast hon beskriver vilka färger det ska vara, med finess och känsla för nyanser. Just nu är det kungar och prinsessor som gäller, alla på olika humör.

– Rita en arg kung och en sur prinsessa.

– Ska bli. Men varför är kungen arg?

– För att han inte fått något kaffe.

– Och prinsessan då, varför är hon sur?

– För att kungen är arg, förstås! Rita nu.

Varifrån får de allt, kan man undra.

Publicerat i Att rita | 2 kommentarer

Kryp hela vägen!

Postat den 10 januari, 2011 av Karin

En bra artikel på DN debatt visar hur motigt det är för barn med dyslexi och hur svårt det är att få hjälpmedel, eller i alla fall hur ojämnt fördelade de är. Framförallt i grundskolan. Som att säga till en rullstolsburen: ”Kryp uppför trappan! Du får en rullstol när du kommer upp” skriver Helena Bross och Ulla Föhrer (8 jan).

Men många vittnar om att det nog tyvärr blir att krypa hela vägen. Även på gymnasiet är det si och så med hjälpmedel och stöd. Och om man skulle klara av att skaffa sig behörighet för att kunna söka till högskolan måste man först krångla sig över en onödigt hög barriär – högskoleprovet – innan man kan börja studera.

Varför kan man inte göra högskoleprovet med talsyntes? Varför ska en dyslektiker behöva lägga dyrbar tid på att läsa textmassor som det skulle gå snabbt att skumma igenom med talsyntes?

Såhär svarar högskoleverket när man frågar:

”Detta låter kanske märkligt till en början, men högskoleprovet är ju till stora delar ett prov som testar förmågan att arbeta (och framförallt läsa) under tidspress. Högskoleprovet är inget vanligt kunskapsprov som testar ett antal inhämtade kunskaper, det är ett förmågeprov.”

Men! Ser de inte själva vad de skriver. Provet handlar om att kunna läsa under tidspress. En dyslektiker med en läshastighet på 50 – 70 ord i minuten har inte en chans. Men med talsyntes går det bra att komma upp i 300 ord i minuten. Tekniken finns och fungerar. Bilder och figurer är inget problem, dyslektiker har inte svårt att se, de har problem med att avkoda text. Provet handlar om att tillgodogöra sig texternas innebörd och då spelar det ingen roll om det sker genom talsyntes i stället för traditionell läsmetod. När studenten väl börjat på högskolan är det ingen som har något emot att han eller hon använder talsyntes till all kurslitteratur. Det är som om högskoleprovet är konstruerat för att spärra ute dyslektiker.

”Men ni kan ju få förlängd tid för provet” invänder Högskoleverket.

”Den tiden är inget värd” säger dyslektikerna. ”Eftersom själva avkodningen av text är extremt ansträngande orkar man inte hålla på så länge. Normal provtid och talsyntes är vad många skulle föredra.”

VARFÖR kan man inte låta de dyslektiker som vill göra högskoleprovet med talsyntes?

Publicerat i Ord | 5 kommentarer

Håll tummarna!

Postat den 9 januari, 2011 av Karin

Hittills har jag aldrig klickat i någon sådan där ruta där man ska markera tummen upp eller tummen ner. Gillar, gillar inte – hissa eller dissa, ni vet. De har inte känts tillräckligt angeläget för att jag ska övervinna motståndet mot att använda en symbol som står för död och undergång. Tror jag.

Såhär har jag uppfattat symboliken. Gesterna användes vid gladiatorsstrider  gamla Rom där publiken gestikulerade för att visa om de tyckte att förloraren förtjänade att dö eller skonas. Men de två alternativen var inte tummen upp eller ner. De var i stället antingen att visa tummen (upp, ner eller i sidled spelade ingen roll) eller dölja den i handen. Om man visade tummen betydde det ”döda honom”. Om man i stället lade tummen mot handflatan och slöt de andra fingrarna skyddande runt tummen, då signalerade man ”skona honom”.

Det svenska uttrycket och vanan att hålla tummarna kan hänga ihop med den här förklaringen. Ett sätt att önska tur och välgång, helt enkelt. Lustigt att t.ex. engelskan inte alls har samma uttryck. Där heter det ”keep your fingers krossed”. Korsa fingrarna. Vilket inte är samma sak som vårt häx-X.

Kanske bäst att hålla fingrarna i styr, rent allmänt, Det kan ju bli missförstånd.

Mer om detta finns bland annat att läsa här.

Publicerat i Att tolka | Kommentarer inaktiverade för Håll tummarna!