Det här med att bygga blogg är kanske inte så svårt, men om man är det minsta lagd åt att chansa finns det gott om möjligheter att chansa fel. Före jul skrev jag en del inlägg mest för att lära mig hur allt fungerar. Eftersom jag ville se hur det blev på nätet lade jag ut dem – ingen visste ju ändå om att bloggen fanns så det spelade ju ingen roll att de såg ut lite hursomhelst. Tyckte jag då. Sedan plockade jag bort dem och var rätt nöjd med mina städinsatser. Tills jag upptäckte att de var det enda man hittade när man gick in på min sida. Små betraktelser om att det är långt kvar till jul och annat liknande, som känns rätt fånigt att mötas av i januari, som enda inlägg dessutom, tillsammans med meddelandet att bilderna inte finns.
Jag fortsatte att städa, men problemet var att det inte gick att hitta de där inläggen som jag slängt. De levde ett eget spökliv på nätet, men inte i min dator där jag skulle rensa bort dem. Så det blev att utrusta sig med tålamod och telefon och ringa webbhotellet för att få lite klarhet i vad jag egentligen gjort och borde göra. Datasupportpersoner kan ju vara både svåråtkomliga och lite svårbegripliga för en oinsatt, men här var det snabb access, klara besked och vänligt bemötande hela vägen. Om jag förstod den unge mannen rätt hade mina spökfiler hamnat bland soporna, som de skulle, men sophämtningen hade inte riktigt fungerat. Han sa faktiskt så. Och så hjälpte han till att slänga soporna, trots meterhöga snödrivor. Tack och bock!
