Stadsteaterns projekt Modärna kvinnor som jag skrev om igår hade ett systerprojekt på Riksteatern och Östgötateatern, Spetsprojektet. Båda handlade om att leta upp och sätta upp dramatik av kvinnliga författare som fallit i glömska. I går kväll var det regissören Jenny Anderssons tur att berätta om Spetsprojektet, på biblioteket på Medborgarplatsen.
Det började egentligen när hon läste på Dramatiska Institutet, då det ingick något stycke av en kvinnlig 1800-talsförfattare – troligen Leffler – i kurslitteraturen. Fylld av fördomar om tantiga och hopplöst omoderna texter tittade hon i dramat och upptäckte motvilligt att det var bra. Riktigt bra. Men hon lade det åt sidan – det var ju ändå riktig dramatik hon skulle ägna sig åt.
När projektet sedan blev verklighet tog hon med sig den där känslan som drivkraft. Ifrågasättandet. Allas undran: Men är dom egentligen alls bra?
Jo, det visade sig att texterna bär än idag och det blev både 
konstnärliga och publikmässiga succéer. En av pjäserna var Syskonbädd av Stina Aronson, som fungerar nästan lika bra som läsdrama.
”Hon”, ”han” och lite kringfigurer försöker reda ut tillvarons villkor, med repliker som:
”…jag tycker att han ser ut som en fortsättning på en annan herre…jag tyckte strax att han inte såg ut att vara helt sin egen…!
”…han är inte min man, han är poet”
”Det var eget. Det ser han inte ut som. Jag tog honom för en ingenjör.”
”Han håller på att göra sig ett namn.”
Ett porträtt av Artur Lundqvist, sägs det, men det spelar ju ingen roll. En subtilt kritisk skildring av en som strävar uppåt, som är ”som en fortsättning på en annan herre”.
Och om en sköterska på mentalsjukhuset: ”Hon levde inte av samma liv som jag. Hon hade en annan källa till sitt…hon sådde bara saknad omkring sig…jag menar ofärg.”
Om nuet: ”Somliga framåt. Somliga bakåt. Men stackars nu som alla överger. Det får stå tomt.”
Nej det går ju inte göra hennes stil rättvisa med korta utdrag. Att läsa hennes prosa är som att se en bra, men otextad, film på ett språk som man förstår någorlunda, men inte fullständigt. Man får läsa om och läsa om och det blir bara bättre och bättre. Finns på Rosenlarv förlag.
Någon vill köpa Hello Kitty-bensin. Någon annan påpekar att den nog snarare är motorolja än bensin och jag är beredd att hålla med om det. Ytterligare någon menar att kawaii-faktorn på den bild jag visade i går är ganska måttlig och skickar några högoktaniga kawaii-bilder, som denna med Mycket Hög Kawaii-faktor.
med för en och annan Kitty-anhängare, här utanför Kawaii Paradise i Tokyo.
