”Riv Stockholm Water Front” läser jag i Svenska Dagbladet. Och lite senare: Försök för Guds skull inte att skyla det med fler byggnader i samma skala. Det går inte att dölja ett misstag med flera likadana skriver Karin Lidmar den 16 mars. Väldigt skönt att någon talar klartext och kallar Stockholm Water Front för en fadäs.
I DN läser jag i Bo Madestrands artikel om samma byggnad, att det är en glänsande krona över
Riddarfjäden. Det har jag svårt att se. Hela bygget liknar mest en förfallen gärdsgård, men till skillnad från gärdsgårdar som kan förfalla med viss charm, kommer detta bygge av plåtpinnar bara att se allt tristare ut allteftersom det blir solkigt. Han skriver också att det påminner om Alvar Aaltos klassiska tulpanvas. Det gör det inte. Det är inte alls samma spänst i kurvorna. Och det lär vara fult inuti också.
Mia Tottmar citerar i sin presentation arkitekten Bengt Svensson:”…det här är en helt annan arkitektur än den vi är vana vid i Stockholm. Så vi var väl förberedda på att få en diskussion och förvånade över att det var så tyst.” Mia Tottmar påminner om den debatt som fördes när Stockholm Waterfront klubbades igenom 2007. Den gällde i stället det där utskällda bygget ”Badringen” som man tänkte placera i Riddarfjärden, utanför Stadshuset. Det blev många protester och projektet självdog. Jag skulle inte bli det minsta förvånad om det kommer fram att Badringen slängdes ut för att fånga upp all debatt och under tiden tog man beslutet om Stockholm Water Front så att säga i debattskuggan av Badringen. Visst, kalla mig gärna konspirationist.
Eva Eriksson skriver i dag i Svenska Dagbladet att bygget gick för fort, att det förstör en känslig miljö och att dess enda arkitektoniska värde är utsikten. Den kan man dock bara njuta av om man tar in på hotellet, jobbar i kontorshuset eller deltar i någon konferens. Men hon skriver också att det där plåtskranket inte fyller någon annan funktion än att dölja byggnaden bakom. Det var ju lite uppmuntrande. Visserligen är byggnaden som det kamouflerar en tråkig klump i 00-talets dystra arkitektoniska modefärg svart, men hellre det, än detta oformliga schabrak.
Jag har gått runt det för att försöka hitta en snygg vinkel. Det måste ändå finnas något håll som som gör att man uppfattar poängen med bygget, tänkte jag. Det gör det inte. Hur man än ser, leder det bara tankarna till plåtskador. Riv den där fallfärdiga gärdsgården!
