Kaklet anfaller

Postat den 2 april, 2011 av Karin

Vi ska kämpa ända in i kaklet, har politikerna lovat oss det senaste året. Det låter ju klämmigt, men vad betyder det egentligen?

– Det är ett uttryck från förr i tiden, när bassängen var kaklad. När man tränar målgång ska man sluta på sista simtaget, alltså gå för fullt ända in i kaklet, säger Hans Chrunak, tidigare förbundskapten för simlandslaget. Han intervjuas i tidningen Språket om denna utmärkta metafor som nu börjar användas allt längre från sin ursprungsbetydelse.

I onsdags kunde vi läsa följande på DNs sportsidor:

”Nerver är idrottarens djävulska virus. Nerverna har ett effektivt sätt att slå knutar, spänna kroppar och enda klassiska sättet att komma från knutar och spänningar är att springa och kriga mot alla kakel som finns.”

Det är Johan Esk som i vanlig ordning tänjer vårt språk bortom bristningsgränsen. Man blir liksom lite sjösjuk av hans texter emellanåt.

PS. Är det någon som vet vad bassänger är gjorda av nu för tiden? Jag blev lite störd av det där med att man hade kakel i bassängerna ”förr i tiden”. I min värld är det i så fall fortfarande förr i tiden.

Publicerat i Att skriva, Att tolka, Språkpolisen | Etiketter , | 2 kommentarer

Framåt

Postat den 1 april, 2011 av Karin

Månadens nyord för april är ”framåtlutad”. Det duger inte längre att vara tillbakalutad, laid back, avspänd och nertaggad. Pendeln har svängt, så att säga, nu är det framåtlutad som gäller.  Citatet är hämtat från Språkrådets hemsida.

 

 

 

 

 

 

 

Det verkar som om uttrycket användes i den här betydelsen först i Australien 1995, men vi har troligen lånat in det från USA där det blivit allt vanligare.

I de engelska ordförklaringarna får man veta att vara framåtlutad – to lean forward – är att vara proaktiv.

Med risk att bli lite kverulantisk måste jag protestera även mot detta ord. Vi har passiv och dess motsats aktiv. Vad är då proaktiv? Ja, jag vet, att förebygga, att vara aktiv i förväg och så vidare, men det är inte så det används. Det har börjat ersätta aktiv och det är väl onödigt.

När det gäller framåtlutad får jag helt andra och i sammanhanget mycket olämpliga  associationer:

Stapplande, framåtlutande gång, med blicken i marken.

Publicerat i Ord, Språkpolisen | Etiketter | 6 kommentarer

Allt under fullständig kontroll…

Postat den 31 mars, 2011 av Karin

Häromdagen åt jag middag med Fredrika Bremer, Harriet Löwenhielm, Sonja Åkesson, Carl Michael Bellman, Evert Taube, Hjalmar Bergman, Birger Norman och ett antal andra kändisar. Det finns en bra bit över hundra litterära sällskap i Sverige, med en gemensam organisation, DELS, och det var dags för årsmöte med efterföljande middag.

Det lustiga är att man identifieras med ”sin” författare. Det egna namnet snubblar man snabbt över vid presentationerna, men så kommer – lite tydligare – namnet på den författare vars sällskap man är med i. Man känner sig lite som i Ray Bradburys Farenheit 451, där en grupp människor memorerar var och en sin bok, för att rädda den från förstörelse och glömska.

De litterära sällskapens medlemmar är goda läsare. De flesta har en speciell relation till sina författare. Sällskapen ger ut årsskrifter, medlemsblad och den gemensamma tidskriften Parnass, som ökar och fördjupar kunskaperna om författarna. Alla arbetar ideellt. Parnass har stöd från Kulturrådet som kulturtidskrift, men nu har bidraget halverats på två år, med motiveringen att den inte innehåller tillräckligt mycket debatt. Det är rätt korkat, tycker jag. Det råder ingen brist på debatt runtomkring oss. Men en eftertänksam vård av klassiker och artiklar som ger oss nya kunskaper eller bättre insikter i olika författarskap är det mera tunnsått med. Dessutom ger det lilla bidrag som det handlar om så mycket för pengarna; en satsad bidragskrona ger troligen hundrafalt mer i ideella insatser.

Men kulturministern, som var med på årsmötet, verkade nöjd med sakernas tillstånd. Under frågestunden oroade man sig bland annat över skolbibliotekens framtid och över Nacka kommun som privatiserar sina bibliotek. Det är ingen fara, menade Adelsohn Liljeroth. I Nacka ökar bibliotekens anslag till medieinköp liksom antalet besökare.

Och när det gäller skolbiblioteken finns det lag på att skolorna ska ha, om inte egna bibliotek, så åtminstone tillgång till bibliotek och kommunerna ska se till att det är så. Allt är ordnat till det bästa i den bästa av världar… Bara så att ni vet.

Publicerat i Böcker, Debatt | Etiketter | Kommentarer inaktiverade för Allt under fullständig kontroll…

Micke och jag

Postat den 30 mars, 2011 av Karin

Ärligt talat börjar jag bli lite trött på att ha Micke Persbrandt rännande här hemma hela tiden. Om han åtminstone hade vett att ge sig av om nätterna! I går skulle han gå i fyratiden, i natt klockan två, men det har dragit ut på tiden ett par timmar till.

Åh, du lovade ju, tänker jag, du lovade ju att gå senast klockan två! Men sånt säger man ju inte till Micke. Man står ut, borrar huvudet i kudden, lägger en kudde till ovanpå och hoppas att det snart ska vara över.

Det är alltså filminspelning i huset. Nästa Hamiltonfilm spelas in i klassisk Stockholmsmiljö. Produktionsbolaget har gjort nästan allt rätt. Bett om lov, informerat oss grannar om inspelningstiderna, måndag till onsdag, mest på nätterna. Det var bara det att de glömde några detaljer. Att man börjar kånka hit rekvisita ett par dagar innan och att man inte ska räkna med att kunna använda hissen. Och att de där tiderna som angetts så noga gällde inspelningstid, inte total störningstid. Om man slutar spela in klockan fyra på natten återstår mycket innan det hela är över.

När man hoppas att äntligen få sova vidtar  i stället ytterligare två timmar av attiraljer och personer som ska nedför trapporna eller in i hissen, livligt diskuterande nattens resultat och bilar på tomgång en meter under sovrumsfönstret. Den tillgängliga sovtiden krymper ihop till ett par ynkliga timmar. Det blir av någon anledning minst tio gånger mer irriterande än störningar som sker under överenskommen tid.

Jag har ibland undrat om den där listan på personer i eftertexterna på bio bara är skryt. Finns de verkligen, har jag tänkt, eller sätter de dit en massa namn bara för att imponera. Nu vet jag att de finns.

Men nu är det snart över och vi kommer inte att sakna dagsljusstrålkastaren som spillde över lite dagsljus även in i vårt vardagsrum vid midnatt. Vi kommer att uppskatta att hissen är ledig när man behöver den och vi kommer att lägga oss mycket tidigt i kväll.

Och så ska det vara lite bonusmaterial, har jag förstått. Här ser ni den skylift som inte bara belyst Micke utan även tittat in i vårt vardagsrum de senaste nätterna.

Publicerat i Livet | Etiketter | 2 kommentarer

De vackraste är inte alltid de trognaste

Postat den 29 mars, 2011 av Karin

Det är inte bara de enskilda orden som kan ställa till problem när man översätter. Kroppsspråket är olika i olika kulturer – eller åtminstone uppfattningarna om kroppsspråkets innebörd och signalstyrka. Engelska romaner sägs innehålla många axelryckningar.  ”He shrugged his shoulders …” dyker upp rätt ofta utan att det stör. Eller bara ”He shrugged…” Det engelska kroppsspråket är på något sätt mer diskret. På svenska blir det lite spastiskt.  ”Han ryckte på axlarna” är helt enkelt starkare.

Nu kämpar jag med en text där man skakar på huvudet en hel del.

Jag har inte märkt det i den engelska texten, men på svenska blir det ett väldigt skakande. Känns för kraftfullt på något sätt. Jag testar ”ruska” i stället, men det blir inte bättre det. ”She shook her head”, passerar ganska obemärkt medan ”Hon ruskade på huvudet” märks mer.

Så jag får väl trösta mig med ett gammalt visdomsord: ”Det är med översättningar som med karlar. De vackraste är inte alltid de trognaste.” Jag stryker helt enkelt minst varannan huvudskakning.

Publicerat i Att översätta, Att tolka | Etiketter | 5 kommentarer

Falska vänner

Postat den 27 mars, 2011 av Karin

En dag kom en stressad kollega rusande och frågade om jag hade någon karl. Jag blev så paff att jag inte kom mig för med att svara. Hon fortsatte:

– Alltså, har du någon karl med dig? Jag skulle behöva låna en.

Jag var förstummad och måste ha sett lite korkad ut. Hon envisades:

– Bara en liten stund, men det är bråttom. Du förstår, min är på reparation och jag måste hinna med en grej på lunchen. Bara en kort stund.

Inte visste jag att hon hade en karl, och ännu mindre att han var sjuk. Och borde hon då…?

– Oj, på sjukhus, sade jag deltagande.

Nu var det hennes tur att se korkad ut. Vi arbetade i en till hälften engelskspråkig miljö, men talade mest svenska, svenskar emellan. Men engelskan smög sig ofta in på ett försåtligt sätt. Vi kom på det samtidigt. Jag började gräva i väskan efter bilnycklarna, medan hon utbrast:

– Äsch, du fattar va? Bil, inte car!

Sådana där falska vänner – ord som låter lika, men betyder olika – är det gott om både mellan de nordiska språken och mellan svenska och engelska. På en bilresa i Sverige råkade jag en gång hamna bredvid en engelsk lady som var så fin att hon var Dame. Konversationen gick lite trögt. Så började hon fnissa när vi körde in på en bensinmack, och likaså när vi körde ut igen. Sedan satt hon och spanade längs vägen och till sist förstod jag vad som intresserade henne. Hon pekade på en utfartsskylt och frågade om den möjligtvis betydde EXIT.

Jo, det gjorde den ju. Men om man betänker att ordet ”fart” betyder fjärt på engelska förstår man bättre den fina damens muntra min när blicken föll på skyltar om in- och utfarter. Sedan blev det liksom lättare att prata.

Publicerat i Att översätta, Att tolka | Etiketter | Kommentarer inaktiverade för Falska vänner

Antikrundan

Postat den 24 mars, 2011 av Karin

På Snickarbacken 7 i Stockholm, i ett gam-malt stall, finns en restaurang, ett galleri och en butik. Fina lokaler, bra mat och konst som man kanske skulle kunna tröstköpa.

Jag menar, vi är väl alla i behov av någon slags nollreferens. Den nivå under vilken vi inte tänker sänka oss. Den här krukväxtskulpturen skulle jag kunna ha glädje av. Till exempel.

Och jag vet någon som skulle kunna finna tröst i bilskulpturen, den som det växt upp en björk genom taket på.

Inga namn, men visst skulle det få övriga bilar på gården att se båda lite nyare och mer funktions-dugliga ut?

Så fortsatte jag in i butiken, som ligger innanför galleriet, på jakt efter en lämplig födelsedags-present. Och oj, där stod ju några plåtskåp som verkade bekanta. Samma modell som vi med stor möda gjort oss av med för några år sedan. Våra var dock inte riktigt lika illa åtgångna. Det måste vara därför vi inte fick särskilt bra betalt.

Om de bara hade varit lite mer medfarna, avnötta, med lite mer skador och lite färgfläckar hade vi naturligtvis inte släppt iväg dem gratis. Sådana dyrgripar kan man få en rejäl hacka för. Här är det ett endaste litet skåp med fyra dörrar som kostar 13000 kronor. Vi hade en lång radda. Om vi bara vetat, hade vi väl gått lös på dem med släggor och färgspray.

 

Publicerat i Livet | 6 kommentarer

Från scen till scen, eller sten till sten

Postat den 22 mars, 2011 av Karin

Skulle du inte skriva om att skriva undrar en god vän, som också är vän av ordning. Hon har tydligen läst något av mina tidiga blogginlägg. Jag visste ju inte, när jag utlovade att jag skulle skriva om skrivande, att livet består av blogginlägg och att det hela tiden dyker upp något som känns mer aktuellt än de där ursprungliga planerna. Och så är det ju det där med prokrastinering…

Men idag ser jag på bloggen Kära blogg att dess författare efterlyser en scen som hon kan använda för att binda samman två scener och då är det ju bara att haka på med lite skriv-funderingar.

Mitt förslag är: GÖR INTE DET. Bind inte ihop. Vi är skolade i uppsats- och promemorie-skrivandets krav på att allt ska hänga ihop. Det måste det inte alltid.

Det första man tvingas fundera på, om man vill skriva något åt det skönlitterära hållet, är nog hur man ska kunna skaka av sig det man lärt sig. Hur man i stället kan lägga ut scener så att de bildar klivstenar i berättelsens  flöde. De där stenarna ska läggas ut så att läsarna kan ta sig vidare. Kanske läsarna måste hoppa ibland, de får gärna bli lite blöta om fötterna, men de ska kunna ta sig vidare.

Att i stället för klivstenar tippa i mängder med fyllningsmassa är ingen bra idé. Tvärtom. Det är förvånansvärt hur mycket man kan ta bort utan att det skadar berättelsen.

 

Publicerat i Att skriva | Etiketter , | 2 kommentarer

Sugrör och utsugning

Postat den 20 mars, 2011 av Karin

När jag bodde i Tanzania stötte jag på begreppet ”mirija”. Det var ett svårt ord, fanns inte i mitt lexikon, men när jag frågade runt verkade det betyda halmstrå, ungefär.

Betydelsen klarnade vartefter. Det betydde också sugrör, men användes mest i överförd betydelse, utsugare. När man diskuterade olika ekonomiska vägval dök ”mirija” ofta upp. Ingen idé att utveckla turismen, sade man, en bransch som så fullständigt styrs av utländska investerare, mirijas.

Alla pengar kommer att gå tillbaka till Europa och under tiden kommer våra egna vanor och konsumtionsmönster att påverkas så att vi blir  ännu mer importberoende, sa tanzanierna. Det skadar mer än det ger. Vi levererar redan alldeles för mycket vinster till utlandet. Stackars dom, tänkte jag. Kan inte vara kul att ha en ekonomi som fungerar som vinstgenerator åt utländska företag.

Jag kom att tänka på dessa resonemang när jag läste SvD-artiklarna den 9 och 10 mars, som många, bland andra Granne med potatisodlaren hänvisade till. De försvann sedan i tsunamin och den Libyska öknen, men de är värda att läsas noga.

De handlar om hur riskkapitalbolag, ofta utlandsbaserade, lägger beslag på svenska skattepengar. Och visst, jag har fått förvånade frågor från utländska bekanta: Är det sant att att man kan köpa en sedelpress billigt i Sverige? Ett skattefinansierat sjukhus, en skola, ett vårdhem. Trygg offentlig finansiering, men privata vinster?

Jodå, det går bra och det finns många knep att ta till. Men kan låta läkarna ta över sjuksköterskornas jobb och debitera mera. Man kan spara på lärartimmar och dagislokaler så blir det vinster.

Riktigt nöjda är de inte dessa mirijas. Avkastningen på kapitalet skulle kunna vara högre. En starroperation är löjligt billig i Sverige, för att inte tala om en höftoperation. Vi har trots allt haft en effektiv sjukvård. Men får bara lobbyisterna hållas ska vi nog kunna komma upp till god europeisk nivå när det gäller kostnaderna.

Ungefär som med elpriserna.

Publicerat i Debatt, Livet, Ord | Etiketter | Kommentarer inaktiverade för Sugrör och utsugning

Praktiskt

Postat den 18 mars, 2011 av Karin

En av mina favoritpersoner hälsade på nyligen. Hon är snart fyra år och mycket observant. När hon upptäckte att jag hade fler exemplar av samma bok liggande här hemma blev hon fundersam. Hon bläddrade lite i dem för att kontrollera om de verkligen var identiska. Och för att se om det fanns några bilder. Det gjorde det inte. Men hon var mest bekymrad över att de var flera likadana.

Hon såg på mig, lite undrande och jag fick en känsla av att hon försökte bedöma hur mycket ny information jag kunde smälta. Men hon bestämde sig tydligen för att det kunde vara nyttig för mig att få veta hur det förhåller sig. Att man inte behöver ta ett nytt exemplar av en bok varje gång man vill läsa den. Man kan läsa om samma exemplar. Så lade hon sin lilla hand på boktraven och sade:

– Man kan läsa dem fler gånger. Samma. Man kan läsa dem igen.

– Ja, sade jag, det är ju jättebra. Fast jag tänkte ge bort några, till andra. Det är därför jag har flera stycken. Så jag ska inte ha dem själv allihop.

Jag vet inte om jag övertolkar, men jag tyckte nog att hon såg lite lättad ut.

Det är ju ett par av de förnämliga fördelarna med böcker, att man kan läsa om dem och att man kan ge bort dem. Det finns en bra presentation av detta intressanta alternativ till iPad som redan har glatt väldigt många, nämligen den här.

En liknande norsk variant finns här med en 2.0 uppföljare här.

Publicerat i Böcker, Livet | 6 kommentarer