Islossning

Sjön sköljer säger man i södra Dalarna, när isen går upp. Varje vår är det lika spännande. Ska sjön skölja tidigare i år? Det brukar ske i slutet av april. Om man har tur är man i stugan vid sjön just när det händer och då får man se de där första timmarna när vattnet är fritt och okoordinerat. Vågorna hoppar och skvalpar härs och tvärs och hela sjön ser bara uppsluppen och lössläppt ut.

I år ser det lite annorlunda ut än vanligt. Inga tjocka isvallar intill stranden som det brukar vara. I stället är det fritt vatten närmast land. Kanske för att marken aldrig hann frysa till? Snön kom tidigt i höstas med ett tjockt isolerande lager. Trots vinterns kyla har det inte varit tjäle, annat än under de renplogade vägarna. Kan det vara förklaringen till att det inte är sig likt vid sjökanten? För inte är det väl den nya dräneringen som är så effektiv?

Publicerat i Livet | Etiketter | Kommentarer inaktiverade för Islossning

Äntligen!

I kryddlandet har två sorters timjan (tror jag) överlevt och gräslöken börjar titta upp.

Rabarbern är så ivrig att jag måste sätta upp-och-nervända hinkar över knopparna, annars växer de upp för fort och blir träiga till midsommar.

Och alla buskar som tyngts av snön i vinter kommer nog att kunna räta upp sig, med lite hjälp och stöd.

När sedan blåsipporna tittar upp med sina vänliga ansikten frestas man tänka att det kanske ändå var värt det, all denna vintriga väntan, som äntligen verkar vara över.PS. Råkade ta del av brottstycken ur budgetdebatten i riksdagen i förrgår och hajade till när jag tyckte mig höra Anders Borg om ”mullret från cementhäckarnas redskap”. Årets mest misslyckade metafor? Måste illustreras, tänkte jag och gjorde ett försök. Det får ni inte se, men jag kan ju inte hindra någon att använda sin fantasi…

Publicerat i Att odla, Livet, Språkpolisen | Etiketter , | 2 kommentarer

Färglära 4

Jag fick en fråga om färgerna på min blogg. Eller snarare varför jag, som är en sådan färgnörd, inte har mer färger. Så mycket vitt? Jag har aldrig reflekterat över något annat, måste jag medge. Det är väl helt enkelt så att jag gillar vitt. Som färg.

Det kan vara komplicerat att ha starka preferenser och fobier för färger, men det jämnar nog ut sig, skulle jag tro. För om man tycker det är otäckt med färger som skär sig, så är det desto större njutning när de harmonierar.

Tunnelbanan i Stockholms innerstad har vackra väggar i olika färger, tegel eller kakel. Med lite tur kan man få en medpassagerare i synfältet, som matchar de där väggarna på ett trevligt sätt. Det kan vara någon som har samma mörka honungsgula hårfärg som väggarna vid Mariatorget. Eller någon distingerad herre med riktigt blåsvart hår och vita stänk, som Slussen, eller…

Om man har riktig bonntur stöter man på någon som Maj-Lis Lööv vid Hornstull. Vet inte om ni minns, men hon brukade ha en tegelröd kalufs, med vitgrå kant nertill.

För ett tag sedan satt en kvinna med samma färger på tunnelbanan – grå och vita slingor i det röda – och inte nog med det: hon hade en jacka och väska i samma färg. Det är något visst med olika material i exakt samma färg; så vackert! Mörkvit sjal och svarta långbyxor till, perfekt kombination.

Hon gick av vid Hornstull och jag följde efter för att ta en bild, men kamerabatteriet var slut. Innan jag fick upp mobilen i stället hann hon försvinna. Det fick bli en bild av väggen, tagen med mobilkameran.

Lite avvikande beteende, det medger jag. Än har jag dock inte antastat någon för att få en bättre färgupplevelse. När övergår man från att vara färgintresserad till att bli färgmissbrukare?

Publicerat i Livet | Etiketter | 3 kommentarer

Färglära 3

Vad gör man med en färdighet som det inte verkar finnas någon som helst praktisk användning för?

Rätt gissat: man bara har den. Man har den och förvånas ibland över att inte alla andra också har den. Men till skillnad från musikalitet eller bra luktsinne, kan man inte leva på att ha absolut gehör när det gäller färger. Man har ingen nytta av det. Eller i alla fall bara mycket begränsad nytta. Det är ju praktiskt när man ska köpa tråd till något man ska sy.

– Men har du ingen provbit på tyget, frågade expediten lite förbryllad när jag beskrev nyansen.

Nej, varför skulle jag ha det, jag visste ju hur tyget såg ut. Det var bara att kolla igenom sortimentet och plocka ut rätt färg. Lätt som en plätt. Och det är klart att nyansen stämde när jag kom hem med min trådrulle. Varför skulle det inte göra det?

Nackdelen är att man blir lite överkänslig för färger. Det är väl likadant för en person som är övermusikalisk, kan jag tänka mig, som lägger märke till alla dissonanser och får ont i öronen av falska toner.

Jag får ont i ögonen av färger som skär sig. Som en lila rhododendron mot en röd stugvägg. Frågan är bara hur vi åtgärdar detta: genom att gräva upp rhododendron, eller riva ner stugan?

Publicerat i Livet | Etiketter | 9 kommentarer

Färglära 2

Några museer har försökt återskapa färgerna på de antika grekiska skulpturerna, som inte alls var så där marmorvita, som vi har vant oss vid att de ska vara. Utställningen ”Vita lögner” på Medelhavsmuseet, för ett par år sedan chockade många med sin kitschighet.

Man kan nog inte vara riktigt säker på vilka färger det handlade om, trots all forskning. I en del av de exemplen som visas i det här filmklippet känns färgerna väldigt ovana och i grällaste laget.  De vanligaste färgerna var jordfärger. Syntetiska färger med hela vår palett blev tillgängliga långt senare. Men Caligula här intill har fått en färgskala som verkar rimlig.

Athena i sin knallgula klänning känns överväldigande färgstark och det är svårt att smälta att hon kan ha sett ut så i sin glans dagar.

Med all denna färgglädje är det desto konstigare att man inte hade bättre beteckningar på färgerna under antiken. Det finns få färgord och det verkar som om man inte riktigt tyckte det viktigt.

Den färgbestämning som förbryllat forskare, litteraturintresserade och färgteoretiker genom årtusendena är Homeros ovana att säga att havet är vinfärgat. Vinfärgat? Rött eller vitt? Vad menar han?

Den sämsta förklaringen presenterar de, som menar att det beror på att han var blind: han drog väl bara till med något. Mot det talar att man inte vet om han var blind – eller om han ens fanns, eller om han kanske var flera olika personer. Det vinfärgade havet återkommer i olika sammanhang och är ett stående epitet ”oinops pontos”. Det låter fint och ger en bra rytm till diktraderna.

En annan riktigt dålig förklaring till att grekerna har få och oprecisa färgord under antiken är att deras ögon inte var riktigt lika utvecklade som våra. De gamla grekerna såg helt enkelt inte färger som vi, har en del forskare hävdat. Men SÅ snabb är nog inte evolutionen, att man skulle utveckla ett nytt färgseende på ett par tusen år. Språken, däremot, utvecklas hela tiden och tar till sig intryck och termer från varandra. Just ordet ”blå” verkar komma in sent i språkens utvecklingshistoria.

Den bästa förklaringen till det vinfärgade havet, som jag läst hittills, är att man inte i första hand brydde sig om färgnyanser, utan om andra kvalitéer. Olika färgbeteckningar var en slags karaktäristik av sådant som främst gällde annat än kulören:  ljus, mörk, struktur, flytande eller fast, livlig, frisk osv. Ljus och skinande, som en sköld av brons – eller som ”den bronsfärgade himlen”. Mörkt och flytande; sak samma om det skiftar i rött eller blått. Så kanske det gick till när havet blev vinfärgat.

Eller vet någon om det finns en bättre förklaring?

Publicerat i Att tolka, Ord, Språk | Etiketter | 4 kommentarer

Färglära 1

Det finns många sätt att fira våren. Mitt sätt är varken romantiskt, poetiskt eller något annat lämpligt. Det handlar bara om färg.

Precis innan björkarnas knoppar börjat fundera på att slå ut, men blivit såpass stora att en björkskog på avstånd ser lila ut, då är det vår. Det brukade jag i min oförvillade ungdom fira med att blanda till en mugg mjölkchoklad och lägga leverpastej på en bit knäckebröd och sätta mig på balkongen och njuta, med utsikt över björkskogen vid Klintens fot. Jag njöt nog mest av att färgerna matchade så fint.

Idag har jag inte längre tillgång till den där utsikten, men det finns lilafärgade björkskogar i närområdet och nu har jag alltså firat våren med dess rätta färger.

Det är inte alla som håller med om det där med färgerna. Jag minns en skoluppsats för länge sedan då jag försökte mig på en lyrisk skildring av vårens ankomst, ljuset, värmen, snöfria vägar och så den leverpastejfärgade björkskogen. Idag förstår jag min lärare som satte ett frågetecken i kanten. Det är inte ju någon helt lyckad jämförelse i en betraktelse om vårens fröjder.

När han påpekade att det var en rätt konstig och lite för trivial liknelse, föreslog jag mjölkchoklad i stället. Det gillade han inte heller.  Jag envisades med att det är ju samma färg, och det höll han med om, men han ansåg att björkar, choklad och leverpastej var bruna allihop.

– Lila, muttrade jag. Eller i alla fall brunlila. Sedan gav jag upp. Att diskutera med en färgblind var ju ingen idé.

Och våren kan man ju fira ändå.

Publicerat i Att tolka, Livet | Etiketter | 5 kommentarer

Nämen Benke då!

Bengt Ohlsson är en av många krönikörer och åsiktsskribenter i DN, oftast läsvärd, med en uppmärksam blick för tidsandans krumbukter. Men nu undrar jag vad som hänt. Han verkar irriterad på ett odefinierat sätt.

I dagens krönika är han irriterad på Stina Oscarssons artikel i Aftonbladet, den som blivit uppmärksammad både för att den är tänkvärd och välskriven och för att Håkan Juholt citerade den i sitt tal på s-kongressen.

Han är irriterad på att hon håller fram ett citat – ”som om det vore en död råtta” – från Näringsdepartementets satsning på kulturföretagande:

”För näringsdepartementets 73 miljoner ska kulturutbildningarna erbjuda utökad undervisning i entreprenörskap, fler inkubatorer ska värpa fram entreprenörer, och kulturmäklare koppla ihop dem med uppdrag.” Allvarligt Benke, inte tycker du väl att det var en hellyckat formulering?

Han är så irriterad att han inte ids ta reda på vad inkubator betyder. Eller låtsas inte veta. För honom låter det som ”någon med harnesk och spjut som dundrar in på en häst och börjar tortera folk för att ta reda på om de tror på den sanna guden.”

Inkubator är en äggkläckningsmaskin, en enkel varmhållare som man kläcker ägg med.

Kolla här en prisvärd variant för 42 hönsägg eller tre gånger så många vaktelägg!

Men tydligen har ordet inkubator blivit en metafor för att hjälpa företag på traven. Bortsett från ett par Google-träffar som gör reklam för inkubatorer av olika slag – det finns för ormägg också – handlar alla träffar om just företagsstöd i olika former. Det är drivhus och plantskolor, näringsbidrag och etableringsstöd så långt ögat når. Dessa ömtåliga varelser som nya företag tycks vara, måste värnas, stöttas, näras och gödas på alla sätt. Det är väl också ett slags tecken i tiden.

Publicerat i Debatt, Ord, Språkpolisen | Etiketter , | Kommentarer inaktiverade för Nämen Benke då!

What’s left?

Ordvitsar är en extra utmaning när man översätter. Ibland måste man nöja sig med något som är lite enklare.

Ta ett påstående som: ”War does not determine who is right — only who is left.”

Det är ju ett rätt drastiskt uttalande i sin bokstavliga betydelse och det leker dessutom med orden ”right” och ”left” och deras dubbelbetydelse. Men hur översätter man det? Jag klarar inte att hitta något som har den där dubbla innebörden, det blir ett enklare konstaterande att ”Krig avgör inte vem som har rätt eller fel – bara vem som blir kvar.”

Eller alla dessa som-uttryck som verkar så enkla: gammal som gatan, vacker som en dag, flitig som en myra. Även om de ordagrant är lätt att översätta dem, blir det fel.

Old as the hills, pretty as a picture och busy as a beaver är mer vedertagna motsvarigheter.

Och apropå mina problem med att översätta ordet björntjänst, tycks det vara lika svårt att hitta en direkt översättning för att man inte ska  väcka den björn som sover. Det blir i stället: ”Let sleeping dogs lie.”

Det var väl länge sedan det fanns några björnar i England.

Publicerat i Att tolka, Ord, Språk | Etiketter | Kommentarer inaktiverade för What’s left?

Rolig tävling!

Jag har hittat en rolig tävling. Det gäller att beskriva en romankaraktär som man tycker har trovärdig och djup.

Anna Karenina? Jane Austens hjältinna i Stolthet och fördom, Elizabeth Bennet? Margaret Mitchells Scarlett O’Hara i Borta med vinden?  Tolstoys Natasha Rostova i Krig och fred? Hardys Tess Durbyfield? Någon av Kerstin Ekmans eller Sara Lidmans kvinnliga romangestalter?

Vad innebär det där med trovärdighet och djup, egentligen? Det handlar ju inte om vad som är ”bra” utan om det som övertygar mig om att just de där känslorna, handlingarna och deras konsekvenser är rimliga i sammanhanget.

Om jag försöker glömma de där kändisarna och verkligen tänka efter, dyker ett annat namn upp i minnet: Martina! Huvudpersonen i Maken av Gun-Britt Sundström. Ärlig och orimlig, rolig och krävande, Martina som visst vill leva i ett kärleksfullt förhållande, men inte till vilket pris som helst. Så det fick bli Martina i mitt tävlingsbidrag.

Först nu i efterhand slår det mig att jag överhuvudtaget inte ens reflekterat på att det lika gärna kunde ha varit en man. Men inte greve Vronskij i alla fall. Och inte Mr Darcy eller Rhett Butler heller. Och verkligen inte den där Gustav i Maken.

Nej, Martina fick det bli. Skulle jag komma på någon annan är det bara att skicka in ett tävlingsbidrag till.

Här hittar ni tävlingen.

Publicerat i Tävling | Etiketter | Kommentarer inaktiverade för Rolig tävling!

Björntjänst eller bamsetjänst?

Jag hittar inte begreppet björntjänst på engelska. ”A mistaken kindness” eller ”a disservice” är det närmaste jag kommer.

Uttrycket är från La Fontaines fabel om björnen som ville vara hjälpsam och slå ihjäl en fluga som satt på hans kompis, trädgårdsmästarens, näsa. Trädgårdsmästaren låg och sov och flugan kanske skulle väcka honom, tänkte den hyggliga björnen och tog en stor sten och drämde till. Resultatet blev ju inte så bra och det är därifrån vi har ordet björntjänst. Pavé de l’ourse, på franska, ”björnsten”. Jag hittar ingen motsvarighet på engelska. Trots att La Fontaines fabler rimligtvis måste ha varit lika populära i England som i Sverige.

Jag skulle berätta för en engelsktalade kompis om ett par unga tjejer som tydligen fått uttrycket om bakfoten. Vi hörde dem på tunnelbanan och deras konversation gick ungefär såhär (x ersätter svärorden):

– X vad jobbigt att flytta. Hade x inte klarat det utan brorsan. Så x värt! Han fixade ju x mer än halva jobbet.

– X! Alltså vilken otrolig x björntjänst!

Det gick inte så bra att återberätta det på engelska. Det blev lite för omständligt om jag först måste berätta fabeln för att det skulle bli begripligt.

Jag undrar ändå om det inte finns ett vedertaget uttryck på engelska för ”björntjänst” även om jag inte hittar det i mina lexikon.

Och jag undrar också om de två unga tjejerna tänkte sig att ”björn” betyder stor i största allmänhet. En bamsekram är väl det samma som en björnkram, så med den logiken skulle en björntjänst vara en riktigt rejäl tjänst.

 

Publicerat i Att tolka, Ord, Språkpolisen | Etiketter | 2 kommentarer