Färglära 4

Jag fick en fråga om färgerna på min blogg. Eller snarare varför jag, som är en sådan färgnörd, inte har mer färger. Så mycket vitt? Jag har aldrig reflekterat över något annat, måste jag medge. Det är väl helt enkelt så att jag gillar vitt. Som färg.

Det kan vara komplicerat att ha starka preferenser och fobier för färger, men det jämnar nog ut sig, skulle jag tro. För om man tycker det är otäckt med färger som skär sig, så är det desto större njutning när de harmonierar.

Tunnelbanan i Stockholms innerstad har vackra väggar i olika färger, tegel eller kakel. Med lite tur kan man få en medpassagerare i synfältet, som matchar de där väggarna på ett trevligt sätt. Det kan vara någon som har samma mörka honungsgula hårfärg som väggarna vid Mariatorget. Eller någon distingerad herre med riktigt blåsvart hår och vita stänk, som Slussen, eller…

Om man har riktig bonntur stöter man på någon som Maj-Lis Lööv vid Hornstull. Vet inte om ni minns, men hon brukade ha en tegelröd kalufs, med vitgrå kant nertill.

För ett tag sedan satt en kvinna med samma färger på tunnelbanan – grå och vita slingor i det röda – och inte nog med det: hon hade en jacka och väska i samma färg. Det är något visst med olika material i exakt samma färg; så vackert! Mörkvit sjal och svarta långbyxor till, perfekt kombination.

Hon gick av vid Hornstull och jag följde efter för att ta en bild, men kamerabatteriet var slut. Innan jag fick upp mobilen i stället hann hon försvinna. Det fick bli en bild av väggen, tagen med mobilkameran.

Lite avvikande beteende, det medger jag. Än har jag dock inte antastat någon för att få en bättre färgupplevelse. När övergår man från att vara färgintresserad till att bli färgmissbrukare?