Micke och jag

Ärligt talat börjar jag bli lite trött på att ha Micke Persbrandt rännande här hemma hela tiden. Om han åtminstone hade vett att ge sig av om nätterna! I går skulle han gå i fyratiden, i natt klockan två, men det har dragit ut på tiden ett par timmar till.

Åh, du lovade ju, tänker jag, du lovade ju att gå senast klockan två! Men sånt säger man ju inte till Micke. Man står ut, borrar huvudet i kudden, lägger en kudde till ovanpå och hoppas att det snart ska vara över.

Det är alltså filminspelning i huset. Nästa Hamiltonfilm spelas in i klassisk Stockholmsmiljö. Produktionsbolaget har gjort nästan allt rätt. Bett om lov, informerat oss grannar om inspelningstiderna, måndag till onsdag, mest på nätterna. Det var bara det att de glömde några detaljer. Att man börjar kånka hit rekvisita ett par dagar innan och att man inte ska räkna med att kunna använda hissen. Och att de där tiderna som angetts så noga gällde inspelningstid, inte total störningstid. Om man slutar spela in klockan fyra på natten återstår mycket innan det hela är över.

När man hoppas att äntligen få sova vidtar  i stället ytterligare två timmar av attiraljer och personer som ska nedför trapporna eller in i hissen, livligt diskuterande nattens resultat och bilar på tomgång en meter under sovrumsfönstret. Den tillgängliga sovtiden krymper ihop till ett par ynkliga timmar. Det blir av någon anledning minst tio gånger mer irriterande än störningar som sker under överenskommen tid.

Jag har ibland undrat om den där listan på personer i eftertexterna på bio bara är skryt. Finns de verkligen, har jag tänkt, eller sätter de dit en massa namn bara för att imponera. Nu vet jag att de finns.

Men nu är det snart över och vi kommer inte att sakna dagsljusstrålkastaren som spillde över lite dagsljus även in i vårt vardagsrum vid midnatt. Vi kommer att uppskatta att hissen är ledig när man behöver den och vi kommer att lägga oss mycket tidigt i kväll.

Och så ska det vara lite bonusmaterial, har jag förstått. Här ser ni den skylift som inte bara belyst Micke utan även tittat in i vårt vardagsrum de senaste nätterna.

Det här inlägget postades i Livet och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

2 svar på Micke och jag

  1. Eva skriver:

    En massa oljud – och dessutom en skådis i alla fall jag inte är särskilt förtjust i! Stackars dig!!! Du kanske skulle ha anmält dig som statist? Ibland blir man mindre störd om man är mera delaktig?

    • Karin skriver:

      Vi fick faktiskt erbjudandet att låna ut lägenheten som sminkloge och annat och ta in på hotell i stället, men med ett par projekt hack i häl och deadlines som jagar en kändes det för tidsödande. Dumt beslut, visar det sig, såhär i efterhand.

Kommentarer inaktiverade.