Prehabilitera mera

Månadens nyord enligt språkrådet är ”prehab”. Alltså som rehab, men i förväg. Rehabilitering betyder att återställa i användbart skick. Prehabilitering betyder då att se till att man inte blir obrukbar, sjuk, utsliten, tappar sugen eller vad det nu är man vill förebygga.

Jag beslöt att en promenad i detta fantastiska väder måste vara den perfekta prehabiliteringsmetoden. Till exempel mot den där känslan man får ibland på vintern att man hamnat i fel land och borde söka klimatasyl i beboeligare trakter. Samtidigt passade jag på att kolla alla spår som omger stugan.

Jättespåren närmast, vad kan det vara? Drygt meterlånga steg – så långa steg tar inte en normal människa i djupsnö. Björn? Pappa Långben? Harskutt?

Det pågår en livlig trafik med alla allehanda varelser kors och tvärs över tomten och till och med över grannens källartak. Det måste vara lättfotade varelser, annars hade de trampat igenom den murkna konstruktionen för länge sedan.

Jag har ingen aning om vad det kan vara för spår. För en spårkunnig måste detta vara enkelt att avläsa, men för mig är det hieroglyfer i snön. Någon som vet?

Publicerat i Livet, Ord | 5 kommentarer

Att få silkessnöret

I min jakt på något att läsa om den islamiska världen hittade jag i bokhyllan en vacker och innehållsrik bok, Sverige och den islamiska världen. Den är från 2002 och är resultatet av ett samarbete mellan arkiv, bibliotek och museer i Sverige, med Karin Ådahl som idégivare och projektledare.

Boken är full av intressanta skildringar och notiser om kontakter mellan Sverige och den islamiska världen genom århundradena.

Martin Grass, från Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, skriver om den planerade fredskonferensen i Stockholm 1917. De flesta delegaterna som deltog i förberedelserna var från socialistiska partier i länder som Tyskland, Österrike, Ryssland, Ungern, Bulgarien, Serbien, Bosnien, Kroatien, Grekland, Ukraina och så vidare. Men där fanns också representanter för de så kallade undertryckta nationerna som ville tala för sin sak, dvs nationellt självbestämmande. De flesta tillhörde islamiska folkgrupper, från till exempel Egypten, Marocko, Tunisien, Algeriet, Tripolitanien, Turkestan, Persien, Indien och Bukhara. De framträdde på ett gemensamt pan-islamskt möte och pressen rapporterade att det var “kanske för första gången i världshistorien att muslimska representanter från olika länder sammankom med varandra“.

I en text av Pia Frände finns citat ur veckotidningen Budkaflen den 25 februari 1887, om förlovningen mellan turkiska rikets envoyé extraordinaire och plénipotentiere, prins Jean Karadja Pascha och fröken Mary Smidt, dotter till grosshandlaren L.O. Smidt. Det antyds att prinsen är på väg att gifta ner sig. Det är ovanligt, menar tidningen, att en medlem av diplomatkåren fäster sig med ömmare band vid någon av vårt lands döttrar och ”hur mycket sällsammare är det ej /…/ när han bär den dubbla värdigheten av prins och pascha och när hans utvalda är dotter till en man som för några årtionden var en fattig springgosse på ett köpmanskontor i Sydsverige, en man vars rikedomar dofta potatissprit.”

Det var alltså dottern till ”brännvinskungen” L. O. Smith som förälskat sig i den turkiske prinsen. Till bröllopet byggde pappan en bröllopspaviljong i orientalisk stil, som fortfarande finns kvar på Carlshälls Gård på Långholmen.

Prins Karadja konverterade till kristendom och fick då silkessnöret av sin chef, Sultan Abdul Hamid. Verkligen och bokstavligen ett silkessnöre som skickades till prinsen i Stockholm. Det är ett ”landsförvisningssnöre” med en blåröd och två gula snoddar. Budskapet var – åtminstone enligt tidigare sedvänja – inte bara landsförvisning. Den som fick silkessnöret borde förstå att han var så misshaglig att det lämpligaste var att ta livet av sig. Det gjorde dock inte prinsen och det verkar som om sultanen inte brydde sig om det. Silkessnöret hamnade med tiden på Sjöhistorisk museet, tack vare sjökapten Arnold Schumburg, som fick det av sin gudfar, prins Karadja och som sedan skänkte det till museet.

Publicerat i Livet, Ord | 2 kommentarer

”Det är en illusion att tro att man kan möta krav på social rättvisa med våld och militära maktmedel”

Rubrikens citat är från Olof Palmes tal på Broderskaps kongress i Gävle, den 30 juni 1965.

Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek finns Olof Palmes arkiv med artiklar, brev, tal, promemorior och bilder. En del av materialet har digitaliserats och på en särskild webbplats kan man bland mycket annat läsa Gävle-talet, då Palme första gången offentligt kritiserade USA för deras krigföring i Vietnam.

Det finns i såväl i handskrivet original som på talpapper i A5-format, med handskrivna korrigeringar och som det trycktes i tidningen Broderskap. Det är ett bra tal. Han för  övertygande resonemang för självbestämmande, mot kolonialism. När han så under en lång stund pläderat välformulerat och engagerat om viktiga principer, som  åhörarna utan vidare kunde skriva under på, då kommer det mot slutet av talet en inskjuten bisats: ”för det är ju om Vietnam jag talat”.

Olof Palmes arkiv finns huvudsakligen i Stockholm, men delar av det förvaras i arkivets fjärrdepå, främst den stora kondoleanssamlingen och en mängd gåvor.  Eleganta och exotiska presenter från alla hans resor, men också små personliga gåvor från personer som helt enkelt bara ville uttrycka sin uppskattning. Stickade mössor, någon vacker tennskål, små keramikfigurer eller ljusstakar.

Publicerat i Debatt, Ord | Kommentarer inaktiverade för ”Det är en illusion att tro att man kan möta krav på social rättvisa med våld och militära maktmedel”

Världsmästerskap! Trettioårsjubileum!

Var håller våra sportreportrar hus när det verkligen gäller? Här har det varit VM i sparkåkning och 30-årsjubileum dessutom, men jag har inte sett ett enda reportage. Inga bilder, ingen rosig kranskulla, ingen andfådd guldmedaljör som berättar hur det känns. Man vill ju veta. Vilken spark är vinnarmodellen? Hur trenderna ser ut?

Tydligen är det en skandinavisk företeelse det här med sparkar. BBC, som föredömligt rapporterat från spark-VM i Geilo förklarar denna skandinaviska uppfinnings fördelar och funktion. ”Ungefär som en hundsläde, minus hundarna.”

Det förklarar också varför en besökare från Skottland var så förbryllad när han såg folk med spark längs vägarna i Mora:

”But, why are they walking with chairs?”

Jo, så måste det ju se ut för en oinsatt: folk är ute och promenerar med sina stolar.

Det har ju varit ett sparkår i år och i Vansbro har medarna tagit slut. Lokala sparktillverkare, som brukar köpa medar från Vansbro har i stället letat upp gamla trasiga sparkar och förnyat dem. Just medarna och infästningarna brukar klara sig bra, det är trädelarna som åldras snabbast.  Själv är jag sedan länge på jakt efter ormar till medarna, sådana där slingrande saker som man fäster på meden där foten ska vila. Mycket praktiskt.

Och så skulle jag så gärna vilja ha en sparklåda! En sådan där praktisk liten formsnickrad sak som man stoppar ner små barn i, inlindade i en fårskinnsfäll, som gör det omöjligt att frysa. Jag såg en för ett tag sedan i södra Dalarna och frågade om de visste var man kan köpa sådana. ”Nej, den här har morfar gjort. Mamma låg i den när hon var liten och jag med.”

Men om man inte har ärvt en sådan, var får man tag i dem då? Om det ska vara sådana här vintrar framöver borde det vara läge för nytillverkning av sparklådor. I så fall är jag spekulant.

Publicerat i Livet, Tävling | 6 kommentarer

Starkare än vapen

Grattis på födelsedagen, käre gamle Viktor Hugo, var du nu håller hus. Fortfarande vital, trots dina 209 år!

Jag hoppas du hade rätt i det där du sade att ”det finns något som är starkare än all världens arméer och det är en idé vars tid har kommit”.

Publicerat i Debatt, Ord | 2 kommentarer

Vad händer sen?

Tripolis hamn med svenska och holländska fartyg på redden, år 1745

På sjuttiotalet deltog jag, som ung nyanställd på utbildningsdepartementets internationella sekretariat, i ett möte med med en representant från Libyen som kommit för att diskutera samarbete med den svenska utbildningsförvaltningen.

Vi förklarade lite besvärat att vår biståndspolicy innebär att vi koncentrerar oss på vissa samarbetsländer och det kan bli en lång process om man ska inkludera nya stater. ”Bistånd?” Den libyske representanten förstod ingenting. ”Vi betalar såklart. Pengar är inget problem. Ni har kunnandet, vi har pengarna och vi vill ha nyckelfärdiga skolor till beduinerna.”

Men då är det kanske mer en fråga för byggsektorn, menade vi. Praktiska monteringsfärdiga hus går säker att beställa.

”Ni förstår inte”, sade den libyske representanten tålmodigt, ”vi vill inte bara ha skolbyggnader. Vi vill ha skolböcker, läroplaner, hela kitet. Ni har ju en  nomadbefolkning här i Sverige också, som ni verkar ha fått ordning på. Och sand eller snö kan väl inte spela så stor roll.”

Nej, det blev inte något samarbete, vad jag vet. Jag tror att libyerna tyckte att vi var byråkratiska och krångliga. Dessutom hade vi ju – i alla fall på sjuttiotalet – egenartade föreställningar att utbildningen måste grunda sig på elevernas egna erfarenheter och kultur.

Jag kom att tänka på den där episoden när jag såg flaggan som hissades utanför Libyens ambassad i Stockholm häromdagen. Den är från 1951, då Libyen blev självständigt från Italien. Ledaren för självständighetsrörelsen, som blev landets nye kung, var också religiös ledare för Sanusiya-orden. Det är en gren av islam som historiskt varit viktig för motståndet mot ockupationsmakterna. Det var alltså deras ledare, kung Idris, som Gaddafi störtade när han tog makten 1969.

Sanusiya-grenen av islam var viktig som enande kraft för beduinerna. ”Under loppet av ett sekel präglat av koloniseringsförsök formade beduinerna i det nuvarande Libyen en antikolonial motståndsrörelse.” Och: ” Det som till slut hårt sammansvetsade beduinerna med Sanusiya-orden var hoten utifrån: först Frankrike, sedan Storbritannien och till slut Italien.” Beskrivningar av motståndsrörelsen finns i en artikel i Svenska Dagbladet från 2009, av Elisabeth Özdalga, chef för svenska forskningsinstitutet i Istanbul.

Gaddafi måste ha varit orolig för att beduinerna skulle ställa till med bråk, när han störtade deras ledare och lanserade sin egen variant av islam. Kanske är det en delförklaring till det libyska besöket på utbildningsdepartementet på 1970-talet, i syfte att få hjälp med att omvandla ”nomaderna” till lydiga undersåtar?

Publicerat i Att tolka | Kommentarer inaktiverade för Vad händer sen?

Kiai!!

Hissen har varit avstängd några veckor. Det medför en del olägenheter, som att det är motigare att ta sig ner till grovsoprummet med skrymmande bråte, eller för den delen till soptunnan med dagens soppåse.

Och tvätten samlas på hög, eftersom tvättstugan ligger i källaren. Jag har arbetat mig igenom bortglömda klädlager och hittat helt användbara plagg, som gjort att jag hela tiden kan skjuta upp tvätten någon dag till. Men nu är det slut på det. I botten på byrålådan med underkläder finns bara några sällan använda sport-BH kvar.

BH som BH tänkte jag först, men då tänkte jag fel. En intensiv kamp vidtog och jag drog mig till minnes en instruktion om hur man tar på sig en sport-BH, som jag läst någonstans, för länge sedan.

Den inleds med uppmaningen att man ska närma sig sin BH med tillförsikt och skapa en mental bild av att man KOMMER att få på sig den. Mycket användbart och jag uppskattade särskilt rådet att inta attackposition med fötterna stadigt i golvet, axelbrett isär och lätt böjda knän. Det hjälper också att utstöta krigarläten vid de riktigt kritiska momenten. KIAI!!!

Instruktionen består av tolv hjälpsamma punkter och det hela avslutas med kommentaren att man inte ska få panik om man inte lyckas lokalisera de två bröst som nämns i punkt 12. De finns säkert någonstans i närheten. Här är hela instruktionen.

Men detta är inte något jag tänker utsätta mig för dagligen, så nu står valet mellan handtvätt i badrummet eller trapporna ner till tvättstugan.

Publicerat i Livet | 2 kommentarer

Lite mer urringat, tack

Roligt och klokt (som vanligt) på Ketchupmammans blogg, denna gång om kläder för kvinnor och män. Att vi upprörs över att flickkläder görs mindre bekväma än pojkkläder, men att vi kvinnor sedan som vuxna glatt och villigt tar på oss rörelsehämmande kläder och skor.

Jag håller med om allt, men skulle vilja göra ett litet tillägg. För även om männen oftast har mer att välja på av bekväma kläder och skor, kan det vara lite synd om dem i vissa lägen. På formella fester, till exempel. Jag har alltid tyckt att det ser ut som om karlarna har det väldigt svettigt i sina frackar på Nobel-festen.Tänk vad skönt det vore för dem att kunna ha något urringat i stället! Och tänk vad det skulle jobbas på gymmen inför festen om karlarna fick visa upp sina överarmar.

Modetidningarna skulle få helt nya områden att fördjupa sig i. Bör det vara vaxad bringa eller ej? Blir det inte lite naket utan halsband? En dekorativ guldlänk, kanske? Hur ser den perfekta handväskan ut och ska männen bära högklackat? Lågskor för både män och kvinnor?

När jag ritade den här festklädda killen slog det mig att han ser lite utsatt och skyddslös ut. Kanske det är ändå motsatt väg vi ska gå. Flicka i frack? Gärna någon moderniserad, bekvämare variant.

Publicerat i Debatt | 4 kommentarer

Lättläst och svårbegripligt och tvärtom

Jag tar gärna genvägen över Katarina kyrkogård, denna stillsamma oas på Södermalm. Idag var det 16 grader kallt och kyrkogården låg vit och frusen med enstaka spår i snön.

Så fångar en lapp mitt intresse, ett A4-ark instucket i en plastmapp, fastknuten på ett träd med ett snöre. Där meddelas att kyrkogårdsförvaltningen anlägger nya gravar och jag uppmanas att respektera dessa.

Vilka då? Var? Nya gravar under denna fimbulvinter – går det överhuvudtaget att gräva? Jag har ingenting emot att respektera dem, verkligen inte, men exakt hur och vad ska jag göra då?

Nästa skylt är kanske mer svårläst och dess språk är lite ålderdomligt, men den sammanfattar ändå samma budskap på ett rimligare sätt. Om man moderniserar svenskan står där helt enkelt en önskan att man ska vara aktsam och respektera platsen och fundera lite på hur kort livet kan vara. Om du klickar på bilden går det lättare att läsa texten.

Helgd hägne grifterna
aktsamma händer
sörje för omvårdnad och prydning
stillhet råde på denna
helgade mark
.
Lär oss betänka
huru få våra dagar äro
för att vi må undfå visa hjärtan
.

Olika tider, olika språkbruk, men egentligen samma tanke. Säkert har kyrkogårdsförvaltningen goda avsikter och kanske har det förekommit vandalisering av något slag. Men den där lågbudgetlösning med en maskinskriven papperslapp i en plastficka – jag vet inte riktigt om det ökar respekten för de nya gravarna och det kan knappast vara den effektivaste metoden att ta itu med eventuell förstörelse.

Publicerat i Att tolka, Livet | 2 kommentarer

Uppskjut till morgondagen…

Blir påmind om att jag lovade att skriva om prokrastinering. Alltså om att skjuta upp saker. (Från latinets pro=för och crastinus=morgondag.) Som spanskans mañana. Eller: ”Morgen, Morgen, nur nicht Heute, sagen alle faule Leute”, dvs ”I morgon, i morgon, bara inte idag, säger alla lata människor”. Eller som farmor sade: ”På kvällen får den late brått”.

Works best under extreme pressure

Ni märker tendensen, eller hur? Att skjuta upp är inte bra. Omoraliskt. Vittnar om förfall och dålig karaktär.

Men jag brukar försvara uppskjutandet. Det kan vara ett sätt att jobba bättre. Och nu får jag oväntat medhåll. En USA-blogg som brukar handla om hur man ska bekämpa sitt prokrastinerande listar nu i stället fördelarna.

Det är ju det jag alltid har sagt. Ja, jag har till och med kammat hem ett litet pris i en tävling om hur man handskas med sin prokrastinering genom att hävda att man ska bejaka den. Att många – i likhet med James Bond – arbetar bäst under extrem press. De listar visserligen en rad nackdelar också, på den där bloggen men det tycker jag är så ofta omvittnat att jag lämnar åt den specialintresserade att läsa om dem. Det är fördelarna jag vill åt och hör bara här, vad lite prokrastinering kan åstadkomma:

Bättre idéer. Om man väntar till sista minuten med att börja skriva inträffar ofta att det dyker upp en massa intressanta idéer. Det beror helt enkelt på att hjärnan inser att man ligger lite risigt till och pressar ur sig varje uns av kreativitet som finns.

Koncentration. Eftersom du skriver i sista minuten vet du att det gäller att få det att fungera. Hjärnan producerar koncentrerade, välfungerande meningar.

Hög energinivå. I sista minuten kan man producera bättre än vanligt, som om man gick på skrivstereoider. Man känner sig intelligent på ett sätt som man sällan gör när man betar av ett projekt en bit i taget.

Fokus. Eftersom det är ont om tid rensar hjärnan bort allt som inte är relevant och fokuserar på det viktiga. Det är inget man behöver oroa sig för, det bara blir så. (Om man har tur, skulle jag nog vilja tillägga)

Uthållighet. Om man väntar till sista minuten vet man att det kommer att bli en maratonsittning. Men man vet också att man kan handskas med situationen eftersom man har gjort det förut. Och man kan klara det igen.

Men de glömde en viktig fördel: när man skjuter upp något, gör man det gärna med att hitta på annat i stället. Aldrig är det så lätt att städa kylskåpet, fålla upp kappan, plantera om krukväxter eller serva bilen, som när man egentligen borde sätta sig att skriva.

Publicerat i Att skriva, Tävling | 4 kommentarer